Är man rättslös när mediedrevet sätter igång?

"Är mediedrev vår tids form av dödsstraff"?  

Aristotelses beskrev i sin analys av antikens dramatiska teatergenre tragedin i ett förlopp som flera menar är jämförbart med den dramaturgi som finns i ett mediedrev...

Vad är då ett mediedrev?
Vid en första betraktelse kan konstateras att begreppet snarast använts som en metafor för att beskriva mediernas agerande vid politiska skandaler.
Likt drevkarlar vid jakten som går i grupp åt samma håll och med samma mål, att få bytet fällt.  Medierna har enligt denna beskrivning behandlat ämnet på samma sätt i syfte att få politikern att avgå.

Mediedreven bygger vanligen på kritik mot hur en makthavare har uppträtt och utnyttjat sin maktposition på ett otillbörligt sätt.
Mediedrev mot politiker kan leda till att den som kritiseras avgår. Många vittnar om att de har påverkats starkt av att ha blivit utsatta för mediernas granskning.

Fredrik Reinfeldt beskrev mediedrevet som:
 ”den enda form av dödsstraff vi har kvar i Sverige, något som dödar själen”.

Ett av de stora problem är att många personer har på falska grunder hängts ut i rikstäckande medier med namn och bild, oftast som brottslingar, innan rättegången ens har börjat.

Mediedrevet exponeras över hela landet, sprids som en löpeld på sociala medier och sparas för evigt på internet. Den utsatte förblir ”kokainkung”, ”hälare”, ”terroristmisstänkt” eller ”våldsbejakande rasist” i omgivningens ögon. Medborgarens enda alternativ är oftast att bryta ihop och försöka gå vidare i livet.

Tidningarnas svar brukar vara:
”stäm oss så får du upprättelse”. Men det är inte ens en halvsanning, då varken försäkringsbolag eller staten hjälper den skadelidande med ombudskostnader. Majoriteten av de publicistiska offren har inte råd att driva rättsprocess.

Ett bra exempel är Expressens uthängning och hembesök av de personer som skrivit kommentarer på ”hatsajter” enligt Expressen.

Ett annat exempel är en kvinnlig Röda Korsmedarbetare i Dalarna. Vid ett samtal som spelades in, hade hon enligt vänsterpressen uttryckte sig olämpligt. Ett mediedrev sattes i gång och kvinnan tog sitt liv.

Även om den skadelidande har råd att driva rättsprocess är skadestånden så försvinnande låga, att det i bästa fall blir en papyrusseger.

Skadeståndet har inte den gottgörande funktion som det var tänkt. Motpartens advokatkostnader, som man vid förlust i domstol i regel får betala, är mycket högre än vad ett skadestånd skulle ha blivit.

Inte sällan använder ansvariga utgivare rättsprocessen, i sig, som skäl för att fortsätta smutskastningen av den enskilde i media. Många drabbade vågar därför inte stämma tidningar av rädsla för fortsatt exponering.

Vinsten av att tänja på gränserna, det vill säga att öka lösnummer försäljningen, genom att vädja till läsarnas lägsta instinkter, är desto större.
Den beska sanningen är att tidningarna med publiceringar som går vid eller till och med passerar gränsen för det lagliga har allt att vinna och i princip inget att förlora.

Media är snabba att lyfta fram medias egna så kallade saneringsorgan, Pressombudsmannen (PO) och överinstansen Pressens Opinionsnämnd (PON), som en väg till upprättelse för medborgarna.

Deras enda sanktionsmedel är att det ska publiceras ett utlåtande på en oansenlig plats i tidningen som ändå ingen läser. Dessutom ska man inom tre månader från publiceringen anmäla en tidningsartikel. Större delen av deras utlåtanden är intetsägande. Mycket sällan kommer utlåtanden som fördömer det som publicerats.

De flesta pressetiska offer har på denna tid inte ens hunnit återhämta sig från chocken och än mindre förstått att man kan anmäla till PO. Ledamöterna i dessa två organ är mycket vänster!

Dagens rättsordning har i alla tider försvarats av PO och andra tunga medieaktörer, med hänvisning till de saneringsorgan som finns. På så sätt bidrar saneringsorganen, genom sin existens, till att upprätthålla en falsk bild av att vi har en vettig rättsskipning på området.

Att det råder en obalans i tryckfrihetsmålen är ett stort svek mot medborgarna. Missförhållandena är så flagranta och uppenbart strukturella, med fullkomligt förödande konsekvenser för den enskilde.

Skadestånden löjligt låga
Domstolarna utdömer så låga straff att de helt saknar preventiv verkan, för de ansvariga utgivarna och tidningarnas agerande.
Den ansvarige utgivaren är juridiskt sett personligen skadeståndsskyldig.
Många gånger har de ett avtal med arbetsgivaren som täcker eventuella skadeståndskrav. Därför är skadeståndsbeloppet en ickefråga för den ansvarige utgivaren och mediebolaget.

Det är hög tid att lagstiftaren och domstolarna agerar för att stärka medborgarnas rättsliga skydd i relation till mediebolagen. Straffskalan bör höjas rejält.
Medborgarnas bristande förtroende till medierna bottnar delvis i känslan av vanmakt och att man står helt rättslös.

Här några exempel:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2323615-mia-skaringers-kanga-till-mediedrevet
http://fredmanpakvarnberget.blogspot.se/2011/10/mediedrev-utan-proportioner.html
http://www.paulronge.se/mediedrevet-som-fallde-hakan-juholt