Trots att kvinnan är 103 år nekades hon komma in på ett äldreboende

Kvinnan är 103 år gammal och lider enligt läkare av "kroppslig skröplighet" vilket ger henne ett "stort behov" av omvårdnad dygnet runt.

Enligt kommunen räcker det dock med den hemtjänst hon har och något äldreboende vill man inte betala. Förvaltningsrätten går dock på den 103-åriga kvinnans linje och ger henne rätt.

Södermalms stadsdelsförvaltning i Stockholms stad avslog den 103-åriga kvinnas ansökan om vård- och omsorgsboende.
Nämnden ansåg inte att hon hade ett omfattande behov av heldygnsomsorg och närhet till personal.

Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm och pekade på att hon är i behov av sjukvård dygnet runt och en allmänt ökad omsorg för att känna sig tryggare i vardagen under den begränsade tid som hon kan förväntas leva.

Trots att kvinnan var 103 år med hjärtbesvär, kärlkramp, pacemaker, yrsel, kronisk hosta och beroende av rullator. Hon hade ramlat flera gånger p g a yrsel. Svårt att sova om nätterna p g a oro och otrygghet samt ensamhetskänslor.
Läkare konstaterar att kvinnan är i stort behov av omvårdnad med personal dygnet runt p g a av hög ålder och kroppslig skröplighet.

Hur inhumant och nonchalant får vårt s k välfärdssamhälle tillåtas vara?
Djupt upprörande att det ska behövas ett domstolsbeslut för att tillförsäkra en bräcklig åldring i denna belägenhet en självklar rätt till s k vård- och omsorgsboende.


Hemtjänsten kommer dagligen
Av stadsdelsförvaltningens utredning framgår att kvinnan redan har "insatser dagligen och veckovis via hemtjänsten, avseende personlig omvårdnad, hygien och tillsyn, mathållning, städning och inköp, promenader och trygghetslarm".

Utredaren vid kommunen anser dock inte att hon är i behov av vård- och omsorgsboende "eftersom hon inte kan anses ha ett omfattande behov av heldygnsomsorg samt närhet till personal".

Lider av kroppslig skröplighet
Av ett läkarintyg framgår dock att kvinnan är i "stort behov av omvårdnad med personal dygnet runt" och att "hon är av hög ålder och lider av kroppslig skröplighet".

Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterar att utredningen om kvinnans fysiska hälsa inte i sig är tillräcklig för att hon ska anses ha ett så omfattande behov av vård att hon ska bevilja plats på vård- och omsorgsboende.

Om man däremot väger in övriga omständigheter -– däribland hennes "ensamhetsproblematik" och starka ångest och oro om kvällarna, hennes mycket höga ålder och att hennes hälsa sannolikt inte kommer att förbättras - så utgör det – tillräckliga skäl för att hon ska anses vara i behov av bistånd i form av dygnetruntvård.

Förvaltningsrätten anser därför att kvinnan inte kan anses vara tillförsäkrad en skälig levnadsnivå genom att enbart beviljas bistånd genom insatser i hemmet och att trygghet och säkerhet inte kan tillgodoses utan dygnetruntvård. Hon beviljas därför begärt bistånd och överklagandet bifalls.

Egentligen är det både skamligt och skämmigt att en gammal människa med dessa besvär ska behöva tvinga fram en dom för att få sina rättmätiga behov tillgodosedda.

Bara det faktum att hon tvingas gå till Förvaltningsrätten är ett bevis på att Stockholms kommun helt saknar såväl kompetenta tjänstemän som empati.

Man måste ha klart för sig att tjänstemännen med 100% sannolikhet hade bevilat hennes ansökan om det hade fått bestämma.
Men det är lokala kommunala riktlinjer som bestämmes av kommunal politiker som styr efter plånboken och vad som kan godkännas.

Frågan är hur skröplig man måste vara för att hemtjänst inte räcker. Allt fler kommuner har infört denna policy i takt med att kostnaderna har skenat för äldreomsorgen.

Det korrekta är att det är behovet som ska styra valet av insatser. Visst kan riktlinjer vara bra och bör beaktas men det ska vara individuell bedömning som ska helhet baserad. Inte enbart bedöma det fysiska behovet. Det är handläggaren som ska utreda, analysera och stå för bedömningen, inte politikerna.

Jag som trodde att jag uppnått Cynikernas Nirvana och släppt varje spår av löjliga idealistiska illusioner. Här fick jag se att jag fortfarande har en del kvar att lära mig om hur vårt folkhemska samhälle egentligen fungerar. Visst fick hon rätt till slut men varför skulle hon alls ha behövt kämpa?