Många undrar - vad vill Alliansen?

Detta är en fråga som numera med jämna mellanrum borgerliga väljare ställer sig.
Alliansen agerande är väldigt passivt och mest intetsägande prat. De kan när som helst fälla regeringen Löfvén, men vill inte göra det! Många undrar om de överhuvud taget har en plan?
De agerar som om DÖ- överenskommelsen fortfarande existerade.
Dagens politiska situation är minst sagt mycket märklig. Vi har en parlamentariskt mycket svag regering. Regeringen har stora svårigheter att samarbeta internt och vi har en opposition, som när som helst skulle kunna ta över makten.

Annie Lööf och Anna Kinberg Batra bedyrar om och om igen, hur gärna de skulle regera. Men i verkligheten framgår det att de har tänkt luta sig tillbaka, till valet 2018 för att göra någonting reellt.

Frågorna är därför många och väljarna får inga svar!
Man undrar över:
Har de en plan?
Tror de uppriktigt att de får egen majoritet 2018?
Kommer de att bilda en minoritetsregering, med en ny
DÖ, med stöd av socialdemokraterna eller hoppas de på passivt stöd av SD?
Kommer de att bilda en minoritetsregering med hoppande majoriteter eller i värsta fall stöd av MP och Socialdemokrater.

Eftersom den ständigt aktualiseras finns det anledning att fortsätta att fundera kring Alliansens avsikter. För några dagar sedan satt Annie Lööf i TV4:s Nyhetsmorgon och något senare talade även den lika mekaniska Anna Kinberg Batra om saken, utan att lämna några som helst besked om framtiden.

Dessa politiska broilers har en skolad känsla för taktik och spel, så vi kan anta att det bakom alla intetsägande intervjuer och förljugna utspel finns någon sorts plan.
Hur deras plan i så fall ser ut är mycket svårt att säga, men det kan förstås vara så enkelt, att de inte har någon plan. Tror de verkligen att de kan få en egen majoritet, eller tänker de sondera terrängen först efter valet? Detta är nog mindre sannolikt.

I intervjun försökte Annie Lööf till och med tona ned Alliansens stöd i opinionen, ett närmast unikt beteende, för att poängtera att "De rödgröna" var större vid det senaste valet.

På den direkta frågan om det ändå inte är så att den rödgröna regeringen kan känna sig lugna fram till valet, gav Annie Lööf ännu en märklig kommentar:
"Vi har möjlighet att rikta misstroendevotum mot statsministern om han inte sköter sig. Det är vi beredda att använda om det skulle vara fallet."

Med sitt agerande tycker alltså Alliansen, att regeringen och statsministern, nu sköter sig alldeles utmärkt?
Vad måste i så fall till, för att underkänna en regering eller statsminister?

Även om Alliansen inte tycker att vi har haft en lysande statsminister och en ytterst kompetent regering, är det Alliansens plikt att vilja ta över.

Vi har en parlamentarisk verkligheten där indelningen i "Alliansen" och "De rödgröna" är fullständigt förlegad, som innebär att man blundar för hur det ser ut parlamentariskt.

Troligen kommer Sverigedemokraterna att förbli vågmästare, även efter nästa val. Därför spelar det egentligen ingen roll, om den ena konstellationen får ett par procentenheter mer, än den andra, då alla scenarier innebär ett glapp som utgörs av SD.

Dagens inställning med en passiv DÖ är framför allt mycket odemokratiskt.
Två block har kommit överens om att endast de själva har betydelse och hjälper varandra till makten beroende på, vilken sida som får flest röster. För att denna mentalitet skulle fungera i praktiken, slöt man den ökända decemberöverenskommelsen, där de båda blocken intygade att de skulle hjälpa varandra att regera, för att kunna ignorera det där glappet, det vill säga SD.

Att det som kallas opposition inte tar makten, när de har ett glasklart läge är bisarrt, men kommer vi att få ett seriöst besked, om vad som ska hända 2018.

Alliansens företrädare upprepar som ett mantra att de går till val som Alliansen, söker stöd för sin politik och så vidare, men att inte ta hänsyn till verkligheten är oseriöst.
I teorin skulle de kunna lyckas kampanja så framgångsrikt att de fyra partierna får majoritet 2018, men det är inte särskilt sannolikt. Frågan är om KD klarar 4% spärren. Hamnar KD under spärren, blir det parlamentariska läget, ännu svårare att spå.

Alliansen borde ge väljarna ett riktigt besked före valet. Stefan Löfven vägrade också, att berätta med vilka han hade tänkt samarbeta efter valet 2014.

Sättet är inte bara ett förakt för väljarna, utan kan också ledde till besvärliga förhandlingar när regeringsmakten väl blir ett faktum.
Antagligen har Alliansen ett antal hemliga planer och scenarier de spelar med, men vi medborgare lämnas ovetande och kan endast spekulera.

De säger att allt samarbete med SD är uteslutet, men kommer det att gälla också efter valet?
Är ett sådant scenario den hemliga planen, som man inte vill avslöja nu för att slippa frågor och kritik inom partiet, från journalister och från politiska motståndare?
Om de menar allvar med den nuvarande hållningen, blir det enda alternativet, att sträcka sig över blockgränsen, men hur skulle det se ut i praktiken?

Allianspartierna får sannolikt inte heller egen majoritet, att de skall få med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet lär nog vara uteslutet.
Då återstår Socialdemokraterna, och många trodde redan 2014 att vi möjligen skulle få en koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.
Om denna konstellation dessutom ska ta in de tre borgerliga småpartierna får vi en tämligen svårmanövrerad regering, där det ännu en gång framgår att allt i svensk politik handlar om att isolera SD.

Med tanke på hur regeringen sköter sig, skulle jag tro att Allianspartierna tillsammans får mer än de rödgröna vid nästa val.

För Sverige skulle naturligtvis det bästa vara om man då tog sitt förnuft till fånga, släppte prestigen, och inledde ett formellt samarbete med SD. Många befarar dock att vi 2018 kommer att få, någon sorts upprepning av decemberöverenskommelsen.

Om den här misären fortsätter fram till 2018, så kommer den enda egentliga skillnaden vara, att en än större del av befolkningen inser vilket skådespel svensk politik är.

Än mindre kommer väljarna att rösta på S och M och alla andra kommer få mindre andel röster. SD kommer antagligen att ligga där de ligger nu, en betydande ökning sedan 2014.

Problemet för Alliansen är att många av de tidigare trogna borgerliga väljarna inte litar på dem längre.

Moderaterna har ju svängt 180 grader i invandringsfrågan, i ett mer eller mindre uttalat försök att locka tillbaka väljare från SD.

Folk litar inte ett dugg på M - har de svängt så här mycket på ett år är kan de lika gärna svänga tillbaka igen när (om) de får makten.

Parollen är "Sverige ska fungera". Inte så radikalt för att komma från ett oppositionsparti, kan tyckas. Just därför säger den en hel del om var Moderaterna står i dag.

Eller snarare: trippar på tå. Moderaterna vågar nämligen inte sätta ned foten. De vågar inte utmana. Det blir nästan lite tragikomiskt när partisekreteraren Tomas Tobé utan ironi i rösten hävdar att Moderaterna har visat att de är "garanten för ordning och reda"!

Moderaterna har omprövat sin politik på en rad områden sedan valförlusten. Men i regeringsställning under Reinfeldts, när
policies och beslut verkligen fick verkan i praktiken, visade de att de snarare var en garant för oordning och oreda.

Anna Kinberg Batras motiv för att inte samarbeta med SD blir allt ihåligare. Tidigare försökte hon skrämmas med att SD var rasister som hade en inhuman flyktingpolitik. Nu när M har samma flyktingpolitik som SD försöker Kinberg Batra skrämmas med att SD är socialister som vill höja bidragen.
Men det där är ju ingen tvistefråga överhuvudtaget - SD ligger betydligt närmare Alliansen än de Rödgröna i ekonomiska frågor.

Man får hoppas ändå, att Kinberg Batra efter ett val, där Alliansen blir större än de Rödgröna, tar sitt förnuft till fånga, och vågar bilda en Alliansregering med aktivt stöd från SD!

En sådan regering, där hon kan lägga fast en stark stabil ekonomisk politik för fyra år framåt, självfallet då också med en åtstramad invandringspolitik som hon rimligen inte kommer att ha några som helst problem med att förankra hos SD, eftersom de numera ligger nära varandra i dessa frågor.

Problemet blir väl snarare för Kindberg Batra, att få med de andra i Alliansen, på en skärpt invandringspolitik. Detta är anledningen till att ingen borgerlig väljare vågar lita på vad Kinberg Batra säger.