Sorgebarnet Malmö är som är ett konkursbo!

Att Malmö sedan länge är ekonomiskt, moraliskt och idémässigt bankrutt är ett faktum. De lever på lånade medel och klockan tickar.

Den svenska arbetarrörelsen har sina historiska rötter i Malmö.
Där bildades landets första socialistiska fackförening år 1882 och här togs de första stegen mot att bilda det socialdemokratiska partiet.
Malmö har också förblivit Sveriges mest vänsterdominerade större stad. De rödgröna har nu styrt utan avbrott i två decennier.

Det spelar ingen roll vilka statistiska mått man använder. Malmös bedrövliga utveckling lyser igenom totalt.
Barnfattigdom ”visar att Malmö liksom tidigare är den kommun där barnfattigdomen är störst.”
Den så kallade skattekraften har sjunkit stadigt i Malmö sedan sjuttiotalet och ligger nu på ungefär 80 procent av medelskattekraften i landet.

Närmare sju procent av Malmös hushåll erhåller försörjningsstöd, det som förr kallades socialbidrag. Andelen med försörjningsstöd är nästan dubbelt så hög i Malmö som riksgenomsnittet på fyra procent.
Enligt Socialstyrelsen betalar Malmö mest socialbidrag per invånare av landets kommuner. Var tionde Malmöbo mottog socialbidrag förra året.
Kan man inte försörja sig, så går man till kommunen.

Ett annat stort ekonomiskt problem är sysselsättningen i Malmö. För få arbetar. Bland de i arbetsför ålder förvärvsarbetar ungefär 80 procent i Sverige.

I Malmö däremot arbetar färre än 70 procent av de i arbetsför ålder, inklusive gränspendlare. Av stadens invandrarbefolkning saknar hälften arbete.

Runt 27 procent av alla anställda i Malmö jobbar för kommunen, vilket är en och en halv gånger riksgenomsnittet. Stadens arbetsmarknadsprogram, sociala satsningar och integrationsprojekt är omfattande till antalet.

I en nyligen presenterad långtidsprognos som revisionsbyrån PWC har gjort, på uppdrag av Malmö stad visar ett "krokodil gap" mellan kommunens framtida kostnader och intäkter.
Gapet motsvarar en radikal skattehöjning på 6,41 fram till 2030 eller årliga nedskärningar på 1,09 procent motsvarande 200 miljoner.

Från ett på Facebook av Katrin Stjernfeldt Jammeh:

”I åtta år prioriterade M-regeringen skattesänkningar framför välfärdssatsningar. I åtta år lät den bli att föra en arbetsmarknadspolitik som kunde lett till fler jobb och lägre arbetslöshet. Arbetslösheten steg. Klyftorna ökade.
Över 40 000 nya jobb skapades i Malmö förra året, vilket inte bara är bra för Malmö utan också för befolkningen i kranskommunerna. Att hävda att företagsklimatet i Malmö är dåligt visar på okunskap.
Sverige och Malmöborna förtjänar bättre än populistiskt tjafs. Massor behöver göras, både nationellt och lokalt. Ingen kan vara nöjd. Men äntligen sjunker arbetslösheten och regeringen Löfven har gjort en historisk satsning på välfärden. 10 miljarder nästa år. Det är en nödvändig början, då välfärden runt om i många av landets kommuner beräknas behöva motsvarande 4-6 kr i skattehöjningar fram till år 2030. Orimligt så klart. 140 miljarder i Moderata skattesänkningar är inte gratis”.

Att som KSJ skylla på externa faktorer är inte helt OK.
KSJ förstår inte att Malmöregionen har en gynnsam situation. Sverige har upplevt en urbanisering som lyft övriga medelstora städer.
Malmö borde utöver detta ha gynnats av Öresundsbron, den öppnade högskolan, samt närheten till tillväxtstäderna Lund och Köpenhamn. Dessa faktorer borde gynnat Malmö och skapat massor av arbeten.

De rödgröna själva menar dessutom att flyktinginvandring tvärtom har gynnat Malmös ekonomi. Mångkulturella Malmö förs snarast fram som en lyckad förebild.
Stefan Löfven deklarerade i ett förstamajtal i Malmö:
”Det är Malmös mångfald, inte er enfald, som gör staden fantastisk!”

Det är därför märkligt att Socialdemokraterna menar att flyktinginvandring från tredje världen är gynnsam för den ekonomiska utvecklingen.

Därför är det omöjligt för Socialdemokraterna att säga, att samma flyktinginvandring förklarar Malmös stora ekonomiska problem.
Siffrorna talar dock sitt tydliga språk och var problemen finns!