Är den svenska vargstammen är kraftigt inavlad?

Vargen har under århundraden varit en naturlig del av den svenska faunan, precis som älg, kungsörn, järv och räv.

Vargen ansågs vara utrotad i Sverige på 1950-talet.
Men 1977 dök den upp i Norrbotten och efter ett par år i Värmland.
1983 skedde den första föryngringen i Värmland och den kullen lade grunden till den vargstam som nu finns i Norge och Sverige. Med hjälp av DNA-analyser har man kunnat konstatera att de invandrade vargarna kom från den finsk-ryska vargpopulationen.

Riksdagen har beslutat att arten ska finnas i livskraftiga populationer.
Naturvårdsverket har tillsammans med Jordbruksverket fått upp draget av regeringen att arbeta med aktiva åtgärder för att genetiskt förstärka den svenska vargstammen så att den uppnår en gynnsam bevarandestatus.

Målet är att vi ska få en långsiktigt livskraftig vargstam i Sverige. Sverige är medlem i EU och alla medlemsstater har tillsammans ansvar för att bevara hotade arter.

Att den svenska vargstammen är hotad, påverkar därför hur Sverige kan förvalta vargstammen. Vi kan till exempel inte ha licensjakt på varg så länge.

Sverige kan inte visa att vargstammen är på väg mot god genetisk status. Om Sverige kan förbättra den genetiska statusen på vargstammen har vi större möjligheter att bestämma, hur stor den ska vara i Sverige och reglera stammens storlek med jakt.

Genetisk förstärkning av vargstammen är ett pussel för en livskraftig vargstam

Inaveln i den svenska vargstammen är så stor att vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon. Anledningen till inaveln är att ursprunget till den svenska vargstammen bara är ett fåtal djur och att vargstammen är näst intill isolerad från vargar i Finland och Ryssland.

Tillståndet för vargstammen
Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från endast fem invandrande vargar från den finsk-ryska populationen:

vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983,
hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993,
hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008.

Med denna smala avelsbas finns det risker för att vargstammen kan drabbas av negativa effekter på grund av inavel.

Inavelsgraden hos den skandinaviska vargstammen har dock förbättrats något genom att avkommor från invandrade vargar börjar få valpar och på sätt tillförs nya gener i vargstammen.

Den genomsnittliga inavelsgraden bland avkommorna i familjegrupperna i den skandinaviska populationen har sedan 2006 sjunkit från 0,31 till 0,24. Som jämförande exempel är inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till syskonpar, medan den är 0,13 för avkommor till kusiner.

Åtgärder för genetisk spridning

Det är framför allt tre åtgärder som myndigheterna arbetar med:

Utsättning av valpar från djurparker till vilda vargars revir.

Forskning visar att vargparet adopterar valpar som läggs till i den befintliga kullen.

Underlätta för naturligt invandrade vargar att nå vargpopulationen i Mellansverige.

Samarbete med Norge, Finland och Ryssland för att säkra invandringen av varg och för att kunna importera vargar.

Sverige har bundit sig till flera internationella överenskommelser och omfattas av EU:s direktiv som rör hotade arter.

Ett exempel är Art-och habitat direktivet där vargen är utpekad som en hotad art där varje land måste arbeta med åtgärder för att bevara vargen. Art- och habitatdirektivet är inarbetat i svensk lag.

Antalet vargar

Det totala antalet vargar i Skandinavien vintern 2015/16 beräknas till cirka 340 vargar inklusive de vargar som dött under samma period. Osäkerhetsfaktorn ligger mellan 340 och 559 vargar. I Sverige beräknas antalet vargar till cirka 340 vargar med ett konfidensintervall mellan 269 och 442.

Detta är en minskning från den förra inventeringsperioden vintern 2014/15 som resulterade i 415 vargar. Minskningen beror på flera faktorer.
Den naturliga variationen i hur många som föds och dör kan ge stor effekt i små populationer. Licensjakten som riktats mot hela revir för att minska koncentrationen i vargtäta områden, antal skyddsjakter och illegal jakt är också anledningar till att vargstammen minskar i år.

Utveckling av ny modell för populationsberäkningar
Naturvårdsverket har beställt en ny omräkningsfaktor som nu är på vetenskaplig granskning. I den modell som används sedan 2011 baseras populationsuppskattningen på hur många familjegrupper och par som återfinns under inventeringen. I denna beräkning tas inte hänsyn till hur många vargar som har dött, till exempel i licensjakt, skyddsjakt eller i trafiken, under samma period. Modellen som har beställts ska bygga på vetenskapligt insamlade data utifrån en kombination av data från tre delar:

• data från inventeringarna av par och familjegrupper
• data om reproduktion och överlevnad, det vill säga uppgifter om födslar och dödlighet, insamlade från halsbands märkta djur med sändare tillsammans med
• data om reproduktion och överlevnad samt vargstammens sammansättning baserad på resultat från DNA-analyser.

Denna beräkningsmodell ska ta hänsyn till en beräknad naturlig dödlighet, en beräknad dödlighet via illegal jakt, trafikdödade djur och vargar som fällts vid licens- eller skyddsjakt.

Modellen ska granskas vetenskapligt och bör testas praktiskt innan den används. Målet är att modellen ska tas i bruk så snart som möjligt.

Vargarna i Tiveden

Det tillskott av gener som förväntades från valparna från det genetiskt viktiga vargpar som flyttades från Norrbotten till Tiveden 2013 har hittills uteblivit. Det finns ingen dokumentation på att någon av de valpar som fötts 2013 och 2014 finns kvar i livet. De individer som har identifierats har dött antingen i skyddsjakt eller i trafiken.

Varghanen i Prästskogen

I det så kallade Prästskogsreviret i Gävleborgs län föddes en valpkull våren 2015. I Prästskogsreviret finns den så kallade Galvenhannen, en sedan tidigare känd immigrant.

Varghanen i Tunturireviret

Sedan förra inventeringssäsongen har en finskrysk hane tillsammans med en tik etablerat sig i Tunturireviret i Dalarnas län.  

Sammantaget innebär detta en positiv utveckling för den skandinaviska vargstammen och enligt riksdagsbeslut i december 2013 har den svenska vargstammen gynnsam bevarandestatus.

Utbredningsområde

Sverige delar vargpopulation med Norge men den största delen av populationen återfinns i Sverige. Den finns framför allt i Mellansverige med tätast koncentration i Värmlands, Dalarnas, Örebro, Gävleborgs, Västmanlands och delar av Västra Götalands län.

Vargstammens ökning under de senaste åren medför också att vargen sprider sig över landet och att det finns nu fler vargar även i övriga delar av Sverige. Vargar som lämnar sina födelserevir kan röra sig över stora arealer och kan i dyka upp varsomhelst på den skandinaviska halvön. Den svenska rovdjurspolitiken som beslutats av riksdagen innebär bland annat att vargen ska finnas i sina naturliga utbredningsområden både i södra och norra Sverige, förutom i renskötselområdet där förekomsten av varg ska begränsas till områden där den gör minst skada.