Sjuksköterskan ett brist yrke och politikerna bara pratar!

För någon vecka sedan kunde vi läsa att det saknades 10.000 sjuksköterskor i vården.

Varför har det blivit så?
Alla inser att bristen på erfarna sjuksköterskor är ett politiskt ansvar som plågar i stort sett alla sjukhus i landet. De allra värsta är att ansvariga politikerna inte tar reda på fakta och analyserar dessa i god tid och att blundar för det informationsunderlag man faktiskt har?


För varningssignaler om bristen på sjuksköterskor har det funnits gott om, för den som velat se dem. Trots detta gör politikerna inget mer än rycker på axlarna och ansvarsflykten är ännu värre.
Våra beslutsfattare måste ta sig i kragen och ta tag i problemen och säga vad som skall prioriteras bort, alternativt skjuta till de medel som behövs för att sjukhusledningen skall kunna göra sitt arbete.

Sverige ligger i bottenskiktet bland OECD-länderna med antal vårdplatser per tusen invånare. För 2013 nåddes en ny bottennotering för vårt land med 2,58 genomsnittligt disponibla vårdplatser per tusen invånare mot 2,65.
Sverige har sedan länge för få inrättade vårdplatser, dessutom är alla inrättade vårdplatser inte disponibla. Den främsta orsaken till det senare är bristen på sjuksköterskor.


Sjuksköterskor slutar sina anställningar på grund av dåliga löner och en stressig arbetsmiljö. Vårdplats- och sjuksköterskebristen hänger ihop och påverkar varandra. Förutom arbetsmiljön påverkas patientsäkerheten. Dessutom, vem undersöker säkerheten för de patienter som på grund av vårdplatsbristen måste vistas i sina hem?


Fram till 2022 måste det rekryteras 27 000 sjuksköterskor, enligt arbetsgivarorganisationen SKL. Annars kommer svensk sjukvård inte att fungera.

Så hur löser vi vårdkrisen? Hur får vi fler att vilja arbeta som sjuksköterskor i Sverige? Ett svar vore att faktiskt betala sjuksköterskorna en lön som motsvarar utbildning, ansvar och arbetsinsats. Minst 25 000 i månaden, kräver sjuksköterskestudenterna.

Efter fyra år utexamineras en sjuksköterska och får ca 21 700 kr i månadslön. I kommunen får nyutexaminerade sjuksköterskor 24 000.

Vad som behövs framförallt är en bättre löneutveckling för sjuksköterskor med specialistkompetens.
Anser våra beslutsfattare att vi inte har råd med det bör de meddela, vad som skall prioriteras bort och stå för det.

En sjuksköterska sköter idag omvårdnaden av svårt sjuka människor i livets slutskede, rehabilitering av alla tränings bara patienter och avancerad akut sjukvård i samband med till exempel hjärnblödningar, epileptiska anfall och hjärtstillestånd.

Hon har delegering för att kunna ge syrgas, dropp, insulin med mera i väntan på att läkaren hinner undersöka patienten. Hon utför upprepade neurologundersökningar av förlamningar, känselbortfall, språkstörningar och synfältsbortfall så att åtgärder kan vidtas om patienten försämras.

Hon har huvudansvaret för kontakten med anhöriga, hemsjukvården, primärvårdens team rehab m.m. Hon ger injektioner och sätter in katetrar i blodkärl och urinvägar. Mitt i allt detta får hon trösta förtvivlade patienter och närstående, ordna tider på röntgenavdelning, se till att patienterna får sina mediciner i tid och tusen uppgifter till.

De flesta sjuksköterskor har varit med om alldeles för många omorganisationer, ihop slagningar och besparingar. De har också haft alldeles för många elever, studenter, kandidater och nya kollegor.


Många vill inte längre åka hem från arbetet och känna sig som en dålig sjuksköterska. De vill inte ansvara för andra människors liv utan att få rimlig tid till det.
De vill inte heller mixtra med potenta läkemedel och millimeters räkningar som inte får bli fel utan att få lön för mitt viktiga arbete.
De vill inte stressa mer. Vill inte känna att golvet i omklädningsrummet gungar. Vill inte känna sticket i bröstet. Flimret för ögonen.

Under sina år inom vården har de bara sett försämringar. Det har hela tiden naggats i kanten. Tagits bort lite här och lite där, för att slutligen bli något futtigt som de inte kan stå för.
De känner inte längre att de kan stå för sin roll. De känner sig inte stolta över att vara en sjuksköterska.
Snarare skäms de inför patienterna, att de knappt kan visa sig på salen eller att de knappt vet något om den anhöriges mamma. De har inte något stort kontrollbehov men känner ändå att den vård jag och mina kollegor bedriver ofta är patientosäker.


Alla sjuksköterskor kan villigt erkänna att de är orolig över de som vårdas på vissa avdelningar och mottagningar på sjukhusen. De önskar inte att någon av deras vänner eller släktingar hamnar på vissa ställen inom sjukhusområdet eftersom de känner till hur det brister i kompetensen, rutinerna eller organisationen.

Alla känner till sjukhusens rekryteringssvårigheter till följd av undermåliga sjuksköterskelöner. Berättelser finns om en sjuksköterska på akutmottagningen som, efter högskoleutbildning och sex års tjänstgöring, hade en lägre månadslön än vad hennes son fick när han direkt efter gymnasiet anställdes på Volvo.

Missförhållandena har inte rättats till och i dag är det ännu svårare att rekrytera och behålla kompetenta sjuksköterskor på våra sjukhus.

Det går inte att behålla kompetenta sjuksköterskor med denna lönepolitik och dessutom usla arbetsförhållanden med tjänstgöring varannan helg, kvällar och nätter. Det har resulterat i bland annat fler och längre neddragningar av vårdplatser sommartid, i år tre hela månader.

Dags för politikerna att vakna och agera och inte bara prata. Med prat händer inget mer än, att vi får en ännu sämre sjukvård!