Är tillväxten i Sverige sedan 10 år tillbaka vid vägs ände?

De nationalekonomer som följer Sveriges tillväxt anser, att vi sedan länge är framme vid att vägs ände, den är helt enkelt borta och är inte längre farbar.

Nationalekonomer mäter tillväxt i ett lands välstånd med BNP per capita.
”BNP per capita är ett mått på ekonomisk levnadsstandard som bättre visar hur ökad produktion fördelas per genomsnittlig invånare. Trots en viss återhämtning efter finanskrisen var BNP per capita inte högre 2014 än 2007.”

BNP växter över tiden och är ingen garanti för att landets befolkning får en högre levnadsstandard. BNP visar produktionen delat med antalet innevånare och den behöver revideras om det sker en befolkningstillväxt. Den svaga BNP tillväxten sedan 2007 beror på den svaga produktiviteten och att befolkningstillökningen varit mycket stark.

Det finns ingen sjuårsperiod 2007-2014 med så svag produktivitetsökning i svensk efterkrigshistoria. Liksom BNP per capita har produktiviteten utvecklats sämre i Sverige än OECD-snittet.

Förklaringen till att BNP per capita utvecklats ännu sämre än produktivitet per arbetat timme är, att de senaste årens befolkningsökning inte har lett till en proportionerlig ökning av arbetade timmar.

Den ”hyllade” Anders Borg tog till knepet att helt enkelt inte redovisa standardmåttet BNP per capita i sin budget. Alliansen gick till val på bra siffror om BNP tillväxten. Dessa siffror finns inte heller att hitta i regeringens redogörelse för perioden 2006-2014.

Man förstår att Anders Borg skämdes för att berätta sanningen, att tillväxten i BNP per capita mellan 2006-2014 låg på urusla 0.3% och svenska folket köpte denna mörkläggning rakt av. Med andra ord mätt från 2007 var tillväxten negativ.

Magdalena Anderssons budget är däremot inte så oseriös som Anders Borgs och redovisar återigen BNP per capita.

En av förklaringarna till varför Magdalena Andersson inte ville dölja och redovisade BNP per capita var att visa Reinfeldts och Borgs fiasko.

Fortfarande är det många som envist håller fast vid föreställningen att det går bra för Sverige. Vem som helst med lite kompetens kan klicka på de länkar till SCB eller OECD. Där ser man att det inte stämmer att Sverige skulle ha bäst tillväxt och starkast ekonomi. Ändå upprepades denna myt som ett mantra i den dagliga debatten i media , SVT och vanligt folk.

Det står utom allt tvivel att Sverige har kört fast och envisas med att hålla till och trampa luft i de tre sektorer som aldrig kan vara eller någonsin bli huvudmotor i en hållbar och över tiden välmående ekonomisk tillväxt. Dessa tre sektorer är å ena sidan den offentliga och privata. Sedan i början på nittiotalet har det tillkommit en sektor - utanförskapet.
Denna nya sektor har snabbt växt sig fram vid sidan av den privata och offentliga. Redan 2005 hade det blivit en ansamling med drygt en miljon personer.

Att Alliansen inte insåg att detta var en ohållbar situation förundrar och varför de inte satte in åtgärder, när de såg att denna väg helt hade tagit slut, kan kanske tillskrivas Reinfeldts uppgörelse med MP och hans hat mot SD.

Det skulle inte förvåna om situationen är ännu värre än vad statistiken visar. I mångas intresse ligger det att leverera siffror som ter sig betydligt angenämare ut för mottagarna. Man kan få fram den statistiken, ”som passar ens intressen”!
Välfärden finansieras med inkomster och skatter och inte med fler i AMS-åtgärder.

En av anledningarna till att Sveriges statsfinanser klarade 90-tals krisen bättre än många kontinentala länder var den sanering man gjorde av statsfinanserna.

De flesta journalister och makthavare tycks uppriktigt tro att de senaste åren har präglats av snabb tillväxt i BNP per capita och produktivitet och därför blandar de samman statsskulden med hur ekonomin utvecklas i stort.

En annan förklaring kan vara att många journalister och ledande politiker är höginkomsttagare och har sett sina egna inkomster växa.

Att dessa vanföreställningar om Sveriges goda ekonomi överlevt i debatten visar samtidigt att många makthavare själva är mycket dåligt  informerade och inte vet vad de gör.

När man läser utländsk press ser man att de tycker att Sverige har slagit in på en radikal, aldrig av någon välfärdsstat testat invandringsexperiment och de tycker dessutom att Sverige har gjort detta i blindo, utan tanke på kostnaderna.

Redan på gymnasienivå fick man lära sig att nationers välstånd inte avgörs av hur stor deras befolkning är utan av dess genomsnittliga produktivitet.

Ett måste är ” att vi blir fler som jobbar” eller att Sverige får “fler skattebetalare” och genom befolkningsökning ökar inte välståndet.

Inga nya ordentliga arbeten
Det stora problemet är alla typer av sysselsättningskonstruktioner som finns i det svenska samhället. De skadar mer än gör nytta och de gör sken av att tillhöra den jobb-skapande sidan. Exempel på detta är några på riksplanet som exempelvis; ALMI, Tillväxtverket, Arbetsförmedlingen, Winnet, Exportrådet, Länsstyrelsen, et cetera. Utöver på riksplanet så har varje svensk kommun en egen flora av så kallade jobb-skapande projekt, som bara cementerar närvaron på vägen som redan tagit slut.

Vad Sverige behöver för att överleva är att skapa nya reella JOBB i den privata sektorn. Men nu är Sverige framme där sista vägen abrupt har försvunnit och ingen sidoväg finns att ta till.

Fria fantasier av moderat riksdagsman
I en artikel 2014:december skrev den moderata riksdagsledamoten Fredrik Schulte:
”Sverige har sedan 2006 haft den starkaste ekonomiska utvecklingen bland jämförbara länder. Vi har undantaget råvarudrivna ekonomier som Norge och Australien haft bland den starkaste tillväxtökningen och den högsta produktivitetsökningen. På samma sätt har vi bland den högsta sysselsättningsökningen och den högsta sysselsättningsgraden i EU, haft en omfattande minskning av utanförskapet, ökat resurserna till välfärden och har som ett av få länder minskat vår statsskuld. Sverige har inte bara gått bättre än jämförbara länder utan är också ett rikare och ekonomiskt starkare land än vi var för åtta år sedan – även i förhållande till att befolkningen ökat. Huruvida detta är oberoende av, tack vare eller trots invandringen är föremål för diskussion, men det är otvivelaktigt så att Sverige som ett av världens mest mottagande länder också är världens mest framgångsrika.”

Den verklighetsbild som Shulte använder i artikeln för att försvara De nya Moderaternas migrationspolitik liknar mest fria fantasier.
Shulte skriver om “högsta produktivitetsökningen” bland jämförbara länder trots att produktivitetsökningen låg på patetiska 0,2% och var under OECD-snittet.
Artikeln visar med all tydlighet den inkompetens som finns bland politiker när man inte inser verkligheten.

Sverige har de senaste åren fått en stor befolkningsökning, ett fenomen som många u-länder är väl bekanta med. I stället för att fokusera på att öka produktiviteten satsade Alliansen istället på att öka befolkningen, vilket de med diverse grumliga och otydliga resonemang låtsades var synonymt med “tillväxt.”

Att ha Egypten och Nigeria som förebilder i den ekonomiska politiken gjorde dock inte Sverige till ett rikare land.

De senaste åren har varit de sämsta Sverige upplevt efter krigstiden i termer av tillväxt i välstånd och produktivitet.
Som grädde på moset: Reinfeldts epokens hopdiktade bild att Sverige under hans era upplevde en gyllene tillväxtepok.

Journalisterna svalde denna skönmålning med ”hull och hår” ända in i valrörelsen 2014 och skrev spaltmeter om detta. Istället för att kritiskt fråga varför statsbudgeten inte längre redovisade standardmåttet BNP per capita. Hade journalisterna ställt denna fråga hade de insett att Sveriges ekonomi var byggt på fria fantasier från Reinfeldt och Borg.

Reinfeldt insåg också detta och avgick på valnatten. Det tog inte lång tid innan Magdalena Andersson kunde meddela de numera klassiska orden:
”Sveriges lador är tomma!”
Vilket herrarna Reinfeldt och Borg säkert hade full kännedom om.

Betyget som Sverige får för tillväxten under åren 2007-2014 är:
Orkeslös, Obefintlig, Otillräcklig, Osund, Overksam och Ohållbar.