Får vi svälta?

Vi får svälta vid minsta lilla kris! Matkris i världen eller krig som gör att vi inte kan importera längre kommer slå kraftigt mot Sverige.

Kanske kraftigast av alla länder i Europa..

Något lager finns inte, någon myndighet finns inte som ansvarar för detta om det skulle bli en längre kris.
Sverige är inte självförsörjande längre, vi har massor av obrukad åkermark, jordbruk bommar igen och svenska bönder går på knäna om de inte redan gett upp.
Vi har haft regeringar i årtionden och mer därtill som har gjort allt i deras makt för att sälja ut Sverige som land, stampa på våra bönder och förstöra våra jordbruk.

Men detta är ju saker som inte syns så länge en kris inte pågår, alltför mycket av det som finns i butikerna importeras idag , så folk bryr sig väl inte, förrän de står där med handen i syltburken och gräver efter smulor...

Det inte den rödgröna regeringen begriper är att Sveriges beroende av fossila bränslen gör oss så sårbara. Vi borde planera våra städer för att garantera mattillförseln också i ett krisläge.
Tillgången på mat i vårt land är idag i hög grad beroende av transporter med bil. Maten finns på landsbygden och behöver transporteras in till grossister och sedan till städerna.

Forskning på Institutet för jordbruks- och miljöteknik har visat att vi i  Sverige skulle börja svälta redan vid 50 procent minskad tillgång till fossila bränslen.

Våra politiker vill att vi skall minska användandet av fossila bränslen till år 2020 utan att förstå konsekvenserna av detta beslut! Så planerar politiker utan förankring i verkligheten.

Verkligheten är för att en stad att den ska vara ett tryggt habitat för oss människor. Befolkningen som lever där behöver först av allt förses med mat, vatten och bostad.

I dag är kedjan som försörjer dem med mat, helt beroende av fossila bränslen som de nationella makthavarna i väldigt liten mån kan kontrollera. Vi har satt en av de främsta förutsättningarna för vår överlevnad helt i händerna på kapitalismen och privata aktörer i och utanför Sverige.

I Sverige importerar vi över 50 procent av maten som vi äter, vårt eget jordbruk täcker alltså bara halva behovet.

Sverige har sedan inträdet i EU inga egna produktionsmål för jordbruket och det finns ingen myndighet som ansvarar för matsäkerheten i landet. Dagens jordbruk är dessutom i stor utsträckning beroende av fossila bränslen, det rör sig om allt från konstgödsel till bränsle för jordbruksmaskiner och traktorer och importerat foder.

Istället för öka produktionen av mat i Sverige har den rödgröna regeringen sett till att fördyra produktionen av mat i Sverige med diverse skatter.

I Finland till exempel har man en helt annan inställning än i Sverige. Där är man betydligt mer mån om sin självförsörjning och man stöttar jordbruket väldigt mycket. I Sverige har vi där­emot kommit väldigt långt i att se jordbruken som företag.

Skatt på diesel som är förhållandevis hög för jordbrukare jämfört med andra länder.
Men även skatt på gödsel är höge än i andra länder. Ovanpå detta kan man lägga den energi- och koldioxidskatt som ökat successivt fram till 2015 har haft negativ inverkan på konkurrenskraften för jordbrukarna.

Om mattransporterna till Sverige plötsligt skulle stanna av, till exempel på grund av en plötslig minskad tillgång till fossila bränslen eller ett underkylt regn, såsom hände i Kanada 1998, så skulle maten i butikerna ta slut på ett dygn.

Ett dygn. Är politikerna medvetna om detta? Knappast!

Några få centrallager har livsmedel för tre–åtta dagar och livsmedelsindustrin och importhamnarna har lager som räcker ett par dagar. I de enskilda hushållen beräknas maten räcka tre till tolv dygn. Vid en långvarig kris innebär detta svält.

Forskning på Institutet för jordbruks- och miljöteknik har visat att vi i  Sverige skulle börja svälta redan vid 50 procent minskad tillgång till fossila bränslen. Ett underskott på fossila bränslen skulle alltså leda till en påtvingad omställning.

Lokalproducerad mat skulle plötsligt få en annan innebörd, från något lyxigt och trendigt till en nödvändighet. Skulle vi klara det?

Hur många skulle överleva omställningen? Svårast blir det förstås i städerna och framför allt i Stockholm, där odlingsmarkerna i kransregionerna just nu krymper i takt med att befolkningen ökar.

För att producera mat för en person med blandkost krävs 2 400 kvadratmeter mark och för en vegan 700 kvadratmeter. För de drygt 900 000 människor som bor i Stockholms kommun innebär detta 630–2 160 kvadratkilometer odlingsmark. Stockholms kommun har 188 kvadratkilometer landyta, varav 40 procent är grönytor eller park. Stockholm varken kan eller bör producera all mat på egen mark, men det tål att tänkas på – var skulle maten komma ifrån om vi inte hade fossila bränslen, och på vilket sätt?

Ett sådant scenario känns förstås långt borta och det är kanske en del av faran. Ytterst få oroar sig över att svälta i Sverige och vi arkitekter och stadsplanerare tar sällan stadens invånares överlevnad i beaktande när vi planerar städer.

Vi säger att vi bygger ”hållbara” städer, men i praktiken innebär detta endast energibesparingskrav, förnyelsebara energikällor, grönyta faktorer, träd, mötesplatser och gröna tak.
Dessa aspekter är förstås viktiga och nödvändiga, men bygger vi ”hållbara” städer utan att prata om matförsörjningen och då menar man inte bikupor på takterrasser, så tror jag att vi glömt den viktigaste biten, vår egen överlevnad.

En planerare rår kanske inte på detta faktum, men vi rår på annat. Kan vi planera bort oljeberoendet och riskerna? Hur skulle det se ut?

Kanske fler, mindre och tätare städer med bättre intercity kommunikationer. Kanske vi skulle sluta planera nya bostadsområden på odlingsbar mark i kransregionerna till de större städerna. Kanske skulle nybyggda tätorter vara koncentrerade till naturliga förbindelser så som hav och åar.

Städer har alltid varit en produkt av ett överskott av mat på landsbygden, och på samma sätt måste en hållbar stad planeras i symbios med sin landsbygd. Planeras en stad som en fristående enhet, då planerar vi en sårbar stad.

Hållbara samhällen är bra och en nödvändighet. Problemet är att ett globalt hållbart samhälle inte kan upprätthållas och få det att fungera i mindre öar som Sverige. Tyvärr innebär det också att de som är utanför inte kan vara med då balansen hotas så det är dilemmat.

Hållbart Sverige, anser att det är helt fel att överhuvudtaget föra fram sådan reflektion att människa i stad kan hålla sig vid liv endast så länge det finns mat i butiken eller i närheten.

Hållbara städer är som all svensk miljöpolitik bara populistisk plakatpolitik för väljare utan förmåga till analys och helhetstänkande. När den importerade fabrikspaketerade ”pulled porken” är slut får de hållbara milöpartisterna svälta ihjäl där i sina hållbara samhällen.

MSB anser att friska människor ska kunna klara sig 72 timmar utan hjälp vid kris.

Men vad som händer timme 73 har de inte berättat!