Ger MUCF bidrag till föreningar på felaktiga grunder?

Alla tar för givet att svenska myndigheter inte skall dela ut skattebetalarnas surt förvärvade pengar till odemokratiska organisationer. Finns det minsta risk för att bidrag till föreningar riskerar att hamna i händerna på exempelvis hatpredikanter, skall inte några bidrag beviljas.

Trots detta har det visat sig att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor
- MUCF - tidigare ungdomsstyrelsen, betalat ut bidrag till bland annat Sveriges förenade muslimer.

Föreningen har fått över en halv miljon kronor trots att man anlitat föreläsare och predikanter som jämfört homosexualitet med kannibalism och uttryckt stöd till både IS och al Qaida. Man kan verkligen ifråga sätta dessa bidrag. Men tittar på vilka som sitter i styrelsen som beviljar bidragen är det knappast förvånande.

Än mer anmärkningsvärt är att myndigheten anlitat en handläggare som dömts för skattebrott sedan Skolinspektionen tvingade den religiösa friskola han grundat att stänga.
Kritiken mot skolan var mycket allvarlig. Eleverna hade bland annat stora kunskapsluckor och kände sig tvingade att delta i fredagsbönen. Med de meriterna i bagaget kan rimligen ingen svensk myndighet anse att personen i fråga är lämplig att handlägga bidragsansökningar. Men tydligen inget problem för MUCF.

Det är helt uppenbart att MUCF måste granskas grundligt!
Vad går de allmänna medlen till? Det handlar om stora pengar. Enligt myndighetens årsredovisning kostade själva driften av myndigheten drygt 72 miljoner kronor under verksamhetsåret 2015.
Under samma år betalade MUCF ut knappt 463 miljoner kronor i bidrag. Hur många av dessa kronor har kommit i händerna på personer med en odemokratisk agenda?

MUCF har tydligen tagit som uppgift att förmedla bidrag, till organisationer som tydligen bäst kan fylla sina bidragsansökningar nyckelord som slutar på -ism eller -fobi.

Att MUCF med sitt system, att redan från början ha en avslappnad och väl generös inställning till sådana sökanden, är mer än förvånande.
Att staten finansierat organisationer med en tveksam syn på mänskliga rättigheter är därför inte förvånande.

Regeringen och Allianspartierna är överens om att offentliga medel inte skall gå till våldsbejakande budskap. Ett ganska självklart ställningstagande, men tydligen inte nödvändigt för MUCF att hålla.

De allra flesta bidragsansökningar är nog helt oproblematiska, men så fort det finns anledning att misstänka att en organisation inte har rent mjöl i påsen måste handläggarna dra i bromsen. Det förutsätter dock att handläggaren i sin tur har rent mjöl i påsen.

I MUCF insynsråd sitter Rosanna Dinamarca, Vänsterpartiet. Tidigare i år kritiserades Dinamarca hårt av veteraner inom sitt eget parti för att medvetet mörka islamistiskt förtryck i förorterna, eftersom ett erkännande av islamisternas framfart skulle kunna leda till rasism och islamofobi.


Dinamarca är internt ökänd för att vara rabiat och JO-anmälan av MUCF p.g.a. bidragen till Sveriges förenade muslimer måste ha varit prestigeladdad för henne, särskilt när fallet fick medial uppmärksamhet. Det skulle inte förvåna mig om Dinamarca personligen engagerade sig i fallet och att MUCFs utredning mest var ett beställningsjobb med förutbestämt resultat.

En JO-anmälan berör förstås hela ledningen, inklusive insynsrådet och i MUCFs råd finns utöver Dinamarca även norm kritikern Inti Chavez Perez och Vesna Prekopic, som tillhör den vänsterfalang där klassanalysen är den enda förklaringen till samtliga integrationsproblem, liksom förbundsrektorn för Sensus som finansierat/samordnat otaliga event med islamister och extremister

Den vänsterfalang som förespråkar identitetspolitik har målat in sig i ett hörn och i stället för att medge att de gjorde en felbedömning, nu när konsekvenserna av fantasipolitiken börjar bli kännbara, så blir de alltmer rabiata och verklighetsfrånvända.
I Dinamarcas värld är personer som ifrågasätter muslimska extremister per automatik suspekta och det i sig är viktigare att påpeka än att verkligen granska extremisterna.

Jag tror inte att pk-politrukerna hatar det svenska samhället, de skulle inte ens existera om det inte vore för den välfärd och frihet som har lett fram till fantasipolitikens utveckling.

Det är ingen slump att islamisterna skickar fram välformulerade aktivister med europeiskt utseende som Amanj Aziz och Salih Tufekcioglu och inte farbröder med yvigt skägg som Ahmad Qadan och Anas Khalifa, när det ska fiskas bidrag, trots att de alla har samma extremistiska inriktning.
Aziz och Tufekcioglu säger det bidragsutdelarna vill höra och sådana som Dinamarca kan fortsätta låtsas att det är sant och att vi visst är på väg mot den där härliga framtidsvisionen.
Det är mycket enklare för MUCF att övertyga sig om att SFM egentligen har fina intentioner, än att erkänna att myndigheten finansierar en verksamhet som bidrar till islamistiskt förtryck och jihadism.

Hur övertygar man sig om att en islamistisk organisation som upprepade gånger förekommer i extremistsammanhang har goda intentioner?

Det viktigaste för sådana som Dinamarca är att stå emot de som ifrågasätter de muslimska organisationerna.
Det handlar för övrigt inte om att behöva granska dem, det räcker att ta vad de gör för givet. Ingen kan vara så ”korkad” att tro dessa extremister vill ha ett regnbågsparadis.

Dinamarca är socialist, det är ingen högoddsare att hon inte gillar den borgerliga demokratin. Inte heller den liberala demokratin.
Den mer vänstra vänstern har historiskt sett fram till våra dagar stött diverse diktaturer världen runt. Det kan inte självklart antas att de uppfattar extremisternas totalitära anspråk som helt igenom negativt. De kan mycket väl drömma om revolutionen som skall störta dagens samhälle och etablera den nya ordningen,
i mångt och mycket en parallell till islamisternas strävan efter en gudsstat.

Dinamarca har också utländsk bakgrund och kommer aldrig att känna samma självklara nationella tillhörighet som infödda svenskar. Läs reportaget om henne i DN. 

Utanförskapet inifrån. Ytterligare ett argument som gör det mindre sannolikt att hon skulle ”känna särskilt mycket för det vi har.”

Möjligen är hatet mindre starkt eller snarare mindre fokuserat och medvetet hos den falang av infödda PK som mest mår illa över de privilegier som de uppfattar sig orättvist blivit tilldelade genom att ha råkat födas i Sverige. Det Sverige som blivit rikt på andras olycka.

En sak man kan fråga sig är om samhället skall lägga så mycket pengar på bidrag till olika föreningar med diffus bakgrund och om alla dessa bidrag verkligen stärker demokratin. Någon som tror på detta?