Ingen
debattör i den offentliga migrationsdebatten kommer nånsin beskriva
det exakt rätta och enda svaret på morgondagens olösliga problem.
Inte för att det inte finns några svar, utan för att det finns för
många. Det har att göra med att makten att göra val, har gått oss
ur händerna. I decennier har vi levt i föreställningen att
samhällsdebatten går före utvecklingen och det har i viss mån
varit sant. Vi har nu passerat ”peak” samhällsdebatt.
Det
offentliga samtalet kommer nu i allt snabbare takt och med ökande
eftersläpning följa den rullande snöbollen som ingen kan styra. De
möjliga vägarna är många, men det är bollens studsande nedför
sluttningen som styr. Stålhårda nödvändigheter i form av
pareringar och hoppande ur vägen, avgör vad som sker.
Det
finns definitivt en tendens att diskutera ords mening från
journalister och politiker. När diskussionen om problem med
stenkastning mot utryckningsfordon i förorter var som hetast,
diskuterades själva problemet, dess orsaker och eventuella lösningar
väldigt lite.
Istället fokuserade man på att det vedertagna
begreppet för kritiker kommit att bli "nogo-zoner" och att
det inte fanns några zoner i Sverige som man inte kunde "gå
i". Ungefär. Det handlade i alla fall om semantik istället för
problemet.
Det är en medveten strategi för att man vet, att
det finns ett problem och man vet också, att man inte vill diskutera
problemet eftersom dess orsaker går stick i stäv mot den egna
ideologin. För att avleda uppmärksamheten och kväsa debatten
lindar man in sig i definitioner och hårklyverier, så att man kommer
att diskutera semantik istället för sakfrågan. Samma gäller med
pratet om vem som är "svensk".
Det är
märkvärdigt tyst om den italienska migrant krisen, ett tecken så
gott som något på, att läget är ytterst allvarligt och att ingen
har minsta aning om någon politisk lösning på problemet. Men snart
kommer inga solskenshistorier på asylområdet eller aldrig så
upphetsade rapporter om ryska posten i Vita Huset kunna täcka över
det faktum, att Europas ödestimma är slagen. Om Italien släpper
spärren är den perfekta skitstormen här, dags att agera. Österrike
befäster sin gräns militärt, vad gör vi andra?
I
flera artiklar och böcker
som kommit ut i år av både
Ann Heberlein och Tino Sanandanij pekar bägge på problemen i dagens
Sverige.
Sydsvenskan blåste efter Almedalsveckan upp det
faktum att Heberlein framträdde på SD:s scen. Som om detta var en
skandal.
Heberlein själv kommenterade sitt deltagande i
samtalet hos SD: ”Jag tror på det demokratiska samtalet och på
dialogen. Jag tycker det är viktigt att föra fram det jag tycker är
väsentligt att tala om så mycket som möjligt i så många
sammanhang som möjligt”. Det verkar ju rätt sunt, eller hur?
Som
liberal ser jag individen, inte gruppen. Jag lystrar till människors
ord och handlingar, inte till vem de sitter nära på en scen. Jag
hoppas för demokratins skull att fler gör detsamma.
I
en intressant avhandling av Mats Wickström, The Multicultural
Moment: The History of the Idea and Politics of Multiculturalism in
Sweden in Comparative, Transnational and Biographical Context,
1964-1975 tar han upp att:
”Idén om att erkänna olikhet har
överskridit fixeringen vid olikhet, vilket är lite paradoxalt. ”
Det här har gjort svenska politiker stolta och höjt ribban för vad
svenskarna uppfattar sig kunna göra och klara av.
Det
här är ett arv som fortfarande hörs i svensk politik, där
svensken uppmanas öppna sitt hjärta. Men Sverige idag är ett också
paradoxalt land. Segregationen ökar och medan man säger att folk
har rätt att bevara sin kultur, får de svårt att få jobb om de
inte kan språket.
I avhandlingen framgår att Sverige var ett
land med hög arbetskraftsinvandring. Behovet av arbetskraft lockade
finländare och jugoslaver på 1960-talet. Efter kriget hade landet
tagit emot såväl balter på flykt undan den sovjetiska ockupationen
av hemländerna och judar som flytt eller överlevt förintelsen.
Idén
om det mångkulturella samhället initierades av just ester och
judar, av invandrade människor i ett svenskt politiskt sammanhang.
Den svenska mångkulturens fader, David Schwarz, konstaterade
att en assimilation inte var möjlig för judarna i Sverige!
Man
kunde inte låta Hitler vinna, assimilering skulle vara att ge
nazisterna segern postumt, säger Wickström som i sin forskning
undersökt bl.a. Schwarz tankar och gärningar.
Till
en början lyckades man grunda några estniska skolor, men något
omfattande kulturellt parallelliv var det inte frågan om. Judarna
och esterna slog ihop sig med finländare och idén om mångkultur i
en universalistisk anda tog fart på 1960-talet. Den kom allmänt att
anses gagna såväl svenskarna och minoriteterna.
Man
började prata om det mångkulturella samhället och alla
minoriteters rätt att leva med svenskarna på förhållandevis lika
villkor.
Såväl
socialdemokrater och liberaler var till en början skeptiska mot det
mångkulturella projektet. Världskriget hade lärt ut att inte odla
rötter, att istället se framåt och emancipera individen från
nationen och rasen.
De
svenska socialdemokraterna styrde landet under de flesta år som det
mångkulturella samhället tog form i Sverige.
Partiet
hade svårt med tanken om att minoritetsgrupper skulle reproducera
sig och skapa egna institutioner. Den finlandssvenska modellen kunde
socialdemokraterna inte tolerera. Allt skulle ske på svenska inom
ramen för folkhemmets institutioner. Till exempel fick de finska
invandrarna inte grunda egna skolor, språkundervisningen kallades
hemspråk, något som fanns för att kunna tala med sina
föräldrar.
Wickström konstaterar att mångkulturalismen
rotades i undervisningsväsendet samt i media. Tanken om rätt till
sin kultur slog igenom snabbt sedan mitten av 70 talet.Det här
gäller fortfarande och hörs i den retorik som såväl Fredrik
Reinfeldt eller Stefan Lövfén för fram.
Wickströms
avhandling pekar på ett par intressanta fakta. Vilka var det på
1960-talet som krävde införande av mångkultur i Sverige? Vilka var
det som upplät sina medier som plattform för dessa etniska
aktivister?
Har man varit med om att införa mångkultur i
Sverige och det visar sig vara ett fiasko utan dess like. Ja, då
vill man kanske av ren självbevarelsedrift lägga locket på? Eller
så kan man också välja att bedriva häxjakt på alla som
kritiserar invandringspolitiken, just för att invandringskritikerna
petar på en varböld som man inte vill ska spricka.
Det
som har hänt är att de som initierade mångkultur i Sverige har
mörklagt och lagt locket på för all slags diskussion om
invandringens kostnader. Det har man kunnat göra i kraft av att
några få familjer har ägt nästan all "fri" media i
Sverige.
och Tomas pratar
klara ”verba” om vad som måste göras i landet på ett sätt som
knappast hade varit möjligt bara för ett år sedan i MSM!
Tomas
inleder med:
”Allt
talar tyvärr för att vi, även med drastiskt minskad invandring,
kommer att ha en mycket stor grupp som under en generation kommer att
leva i utanförskap.”
Utan
krusiduller och "pang på rödbetan" talar han till oss läsare om den bistra verkligheten.
Men först måste vi komma till insikt om ett sakförhållande
samt en politisk nödvändighet som det betingar.
”Sakförhållandet
är att Sverige sedan mer än två decennier tillbaka har överskridit
sin ”integrationspotential”. Men man kan notera att när USA på 1920-talet införde
kvoter för att inte rubba den etniska balansen i sin befolkning,
uppgick andelen utlandsfödda till cirka 15 procent av befolkningen.
I Sverige uppgår den i dag till cirka 18 procent."
Tomas
fortsätter med att beskriva vad Sverige måste gå igenom:
”Det
som hastar mest är att återupprätta rättsstaten i hela landet –
att ordningsmakten återtar allt förlorat territorium och också
utverkar och verkställer kännbara straff mot dem som angriper
poliser och räddningspersonal.”
Tomas
slutsats blir nog inte lätt att smälta:
”Att genomföra allt
ovanstående kommer också att dra ordentligt med resurser från
folkhushållet. De föreslagna förändringarna kommer att bli mycket
besvärliga att genomföra. Att inte genomföra dem kommer dock att
leda till än större besvär, för att uttrycka det milt. Endast
naiva personer kan tro att vi skulle ha en lätt resa framför oss. ”
Tomas text
är viktig eftersom den landar i handfast erkännande om volymernas
betydelse och kostnaderna. Texten
åskådliggör därmed konflikten mellan "realisterna" i
migrationsdebatten - och verkligheten. För - vad är hans recept
annat än fromma förhoppningar om att Sverige efter en generations
försörjning av 800 000 vuxna,
på något sätt ska passera en punkt, där tingen blir bättre,
istället för gradvis sämre?
Slutklämmen
i Tomas artikel är intressant! Han
säger rakt ut: sanningen är
att detta gått alldeles för långt och det krävs helt andra
metoder.
Vi
borde
också
debattera varför Ygeman till exempel inte får några resurser till
polisen och till att bygga ett nytt förvar med 5000 platser till de
som ska utvisas, inklusive en piketstyrka som arbetar 24/7 med att
identifiera och samla upp berörda personer och som även ser till
att Herkules planen arbetar 24/7. Utlänningslagen tillämpas inte som
det är just nu. Ingen vill ta i problemet.
Journalister
kunde exempelvis ställa Ygeman mot väggen, varje intervju, och
fråga hur det går med utvisningarna, hur många som utvisats och
vad som konkret görs i frågan.
Det finns oändliga
möjligheter för MSM att pressa politikerna, men det görs inte.
Varför?
Ett lysande undantag är Huitfeldt som för några veckor sedan hade en strålande "Lördagsintervju"
i P1 med sossarnas partisekreterare Baastad som H. fullkomligt
tillintetgjorde med pålästa frågor.
De
som har hört denna intervju trodde
säkert att de
drömde, äntligen en journalistik värd namnet. Tyvärr lyser denna
händelse som en ensam
fyrbåk i ett annars kompakt journalistiskt mörker.
För
de som missat denna fantastiska intervju
som handlade
om sossarnas politiska lögner och floskler, lyssna
och förundras. Någon
direkt fördjupning av en lösning på migrationshaveriet var det
inte, men ack så välgörande att lyssna till.
Den
viktigaste utvecklingen är att allt fler journalister och
programledare ställer motfrågor till debattörer som vurmar för
mångkultur. Slöjtricken och handskakningsbråken fungerar inte
heller längre. Allt mer byggs det upp ett nytt narrativ som
politiker tvingas ta ställning till.
Tyvärr har
diskussionen ännu inte landat i kostnaderna vilket är enormt
irriterande. Sverige har snart 400 000 fattigpensionärer och det
antalet lär stiga rejält. Snart befinner sig hälften av landets
kommuner i samma ekonomiska situation som Malmö. I Sandviken är det
katastrof.
Proletären:
”I
sin gemensamma strävan byggde man en solidaritet mellan arbetarnas
organisationer i olika länder och motsatte sig stormakters och
storbolags försök att trycka ner och lägga under sig både länder
och folk.
Idag ser det annorlunda ut. Medelklassvänstern har
gett sitt stöd till den USA-ledda krigspolitiken mot bland annat
Afghanistan, Libyen och Syrien, som bidragit till att slå sönder
länder och fördriva miljontals människor."
Att
Löfvén är underställd Wallenberg-familjen är ju inte direkt
någon välbevarad statshemlighet. Det fattade krigskorrespondenten
Magda Gad som i en syrlig kommentar från det svenska statsbesöket i
Saudi-Arabien gav Marcus Wallenberg en känga när hon skrev nåt i
stil med "marionetten Stefan Löfvén” skriver glatt på
avtalet medan den verklige ledaren av Sverige - Marcus Wallenberg står
i bakgrunden och applåderar diskret"...
Nu är det förstås
Pirre Wallenberg som är den mäktigaste i Wallenberg-familjen. För
det är han som styr Wallenberg-stiftelserna med en järnhand medan
Marcus Wallenberg får springa omkring på möten som inte
intresserar dom andra.
Proletären
fortsätter:
"Därmed
accepteras migration som en lösning på världens problem och
orättvisor. Men migration kan aldrig lösa dessa problem.
Folkfördrivning är den liberala lösningen där problem skickas
vidare och någon form av osynlig hand till slut gör att
arbetskraften hamnar där det finns någon kapitalist som är beredd
att köpa den.
Sett ur elitens synvinkel fyller
folkfördrivningen flera funktioner. Den möjliggör att ta
färdigutbildad arbetskraft från fattiga länder. Den spelar ut
orättvisor mellan länder till att sänka standarden i de länder
där arbetarklassen har tillkämpat sig bättre förhållanden.
Genom
migrationen upprätthålls ett arbetskraftsöverskott som ökar
konkurrensen mellan arbetare och därmed håller tillbaka krav på
löner och trygghet. Genom migration vill eliten även förhindra den
omfördelning av rikedomarna i samhället som är nödvändig på
grund av en åldrande befolkning.
Därför har företagens
möjlighet att fritt importera billig arbetskraft släppts fri. Men
inte bara det. Genom att använda humanitära argument – kamouflera
en ekonomisk invandring som asyl- och flyktingpolitik – har eliten
lyckats ställa invandringsfrågan bortom politisk diskussion bland
MSM och politiker"
Proletärens
artikel är givetvis ljuv musik i Foliehattens öron!!!