Sveriges olösliga problem är handfallna politiker och ljugande media!

Media har insett att de omöjligt kan stå emot läsarnas flykt till ”alternativa medier” för att få veta sanningen, det har varit lite av en omvändelse under galgen. Pendeln håller på att svänga, medierna rapporterar på ett sätt som de inte gjort förr.

Men denna lilla försiktiga nyorientering vill nu regeringen sätta ”stopp”för. Man har lagt ett skrämmande lagförslag om ändringar i grundlagarna Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefriheten. Enligt förslaget kan det bli förbjudet att offentliggöra uppgifter om etniskt ursprung, hudfärg och liknande, om politiska åsikter, religion och filosofisk övertygelse, vidare uppgifter om att enskild begått lagöverträdelser genom brott, finns i fällande brottmålsdomar eller genomgått straffprocessuellt tvångsmedel. Det är en enorm trål som regeringen vill lägga ut. Vi begriper alla varför!
Sanningen om brottsligheten ska med alla medel mörkas, även till priset av vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Vi är tillbaka till intetsägande texter som ” person av medellängd iförd mörk jacka sågs avlägsna sig från mordoffret.”

Fördomar och ilska mot invandrare är inte orsaken varför landets resurser håller på att sina, trots ökade skatter och pålagor för folket. Det är politikers och journalisters rädsla att tala klarspråk som orsakat förfallet som pågår och inte invandrarna. Visst är det ett enormt problem att journalister och politiker inte vågat adressera många av Sveriges så kallade ”utmaningar.” Det är fråga om en samhällsomstörtande och förstörelse av ett av världens en gång bästa länder som journalister varit den pådrivande faktorn i.

Foliehatten säger att den invandrarrelaterade brottsligheten är symptomet, men att grundsjukdomen fortfarande är journalister, politiker och numera stora delar av Myndighetssverige. Det är de som ställt till det.

Speciellt journalisterna är extra svårt belastade. Det är nämligen de som tidigast av alla haft hela bilden klart för sig, men ändå valt att dölja fakta för medborgarna och att ”gulla” och skriva snyftartiklar om importerade brottslingar. Journalister har, med stor skicklighet måste medges, pumpat ut snyftreportage på snyftreportage och i flera fall hindrat utvisningar från att verkställas. En journalist på SVT gick så långt, att han smugglade in en person illegalt till Sverige. Det är journalisterna som äger problemet nu. De har hela tiden bedyrat att det hela är alldeles nödvändigt och att det är hyvens grabbar vi fått oss till skänks.

De flesta som ser problemen i Sverige inser, att det är politiker och journalister som är problemet. Att många är förbannade på asylhanteringen och vad som följer i dess fotspår är fullkomligt naturligt. Och att ilskan går utöver de som fått PUT och de så kallade ensamkommande barnen är tragiskt, men återigen förståeligt, eftersom dessa människor befinner sig i vår närhet och det gör varken journalister eller politiker.

Ett litet barn kan räkna ut, att ett litet land som Sverige, inte kan ta emot hundratusentals människor från extremt annorlunda kulturer? Det går inte att integrera så många. Hur kunde politikerna tro att svensken i allmänhet, skulle tycka att det var positivt med mångkultur i den bemärkelsen, att vi ska ha könsapartheid i badhusen och att en stor del av kvinnorna man ser dagtid (när de flesta andra måste arbeta) är beslöjade?

Foliehattens uppfattning är snarare, att ju längre regimtrogen media hemfaller åt, att beskriva verkligheten på ett felaktigt sätt, kommer desto fler att förstå, att regimtrogen media inte är pålitlig. Alla är medvetna om att de problem Sverige har, är i det närmaste olösliga, och definitivt olösliga för dagens politiker, dagens verktyg och dagens rådande ideologier. Därför ser man helst, att det inte tas upp och man vill vara kvar med huvudet i sanden. Man vill till varje pris undvika konfrontation med verkligheten och de problem man ensamt är ansvarig för att ha skapat.

Foliehatten har snarare en känsla att det sjuder rejält under locket i grytan hos svenskarna, ju längre propagandan för mångkulturen drivs.
När man talade med svenskar tidigt i våras, kunde man fortfarande få korrigeringar om man talade om problem i Sverige kopplade till mångkulturen. I dagsläget är det nästan ingen som vågar vara politiskt korrekt och följa den regimtrogna linjen. Talar man med svensken idag, har konsensus bytt position. Sedan är folk väl inte klara över vad nästa steg blir! Valet 2018 kan bli århundradets skrällval!

Som Foliehatten ser det, så är det nästan bara de som inte längre kan vända kappan som står kvar på barrikaderna.

Alla länder har begränsade resurser och måste förhålla sig därefter, det borde man från politiskt håll, insett för åtskilliga år sedan. Politikerna har hellre valt att som strutsen stoppa huvudet i sanden eller så har vi fått höra ”Sveriges allt åt alla politik!” Vi har nu facit i hand som visar att pengarna tryter på skolor, äldrevård, sjukhus, polisväsen, domstolar, fängelser, socialen,försäkringskassor m.m., ja på alla andra ställen, men inte i riksdags männens lönekuvert.
Det är verkligheten som förtigs och Gud nåde den som vågar uttala det, han eller hon får genast journalister efter sig som förföljare och man hängs ut i media! Det som pågår i Sverige, påminner om vissa andra länder.

Den övervägande delen av den organiserade och den icke organiserade brottsligheten beror på öppna svängdörrar, oavsett om brottsligheten har sina rötter hos utomeuropeiska grupper från Afrika och Mellanöstern eller i f.d. Östeuropa.

Foliehatten har svårt att se att politiker nu börjat ta tag i problemen.
Om man tar tag i problemet blir standardåtgärden fler poliser som om det skulle hjälpa. Grundproblemet kvarstår!
Heléne Fritzons agerande är ett praktexempel, för att de spjärnar emot bäst de förmår. Man ljuger friskt istället!

Utländska media ger ingalunda en onyanserad bild av förhållandena i Sverige. Det är snarare så, att våra egna medier står för den mest onyanserade och utslätande bilden som går att uppbringa. Det har funnits och fortfarande finns ett tydligt budskap under över hela den politiska och mediala skalan, nämligen att vi ska öppna våra hjärtan för alla som vill komma hit och inte ställa obekväma frågor.

Sverige är inte bara ett dåligt exempel på integration, vi är ett förfärligt dåligt exempel, just för att vi inte kräver integration. Den rådande modellen är fortfarande den multikulturella. När den ostyrda invandringen är problemet, är självfallet en avsevärt del av de människor som släpps in utan granskning, en del av problemet. Det är barockt att försöka att avpersonifiera problemet och därmed lyfta upp det på ett teoretiskt plan som är mer lätthanterbart i den allmänna debatten. Att det är illa ställt i andra länder är ingalunda en tröst och duger ej heller som ursäkt.

Varför inte utgå från Dan Korns essä ”Mångfald kräver en gemensam kultur:

”Om utlandet och hur det är där blev fel. Jag bor i annat EU land och jag följer nyheterna både i TV och i andra medier. Här är bevakningen och politikers tonläge helt annorlunda. Man diskuterar problemen.”

I Sverige säger man att kvinnornas andel ökat i migrationsströmmen. I utlandet diskuteras flickorna som kommer från Nigeria och det som kallas trafficking, vilket är precis vad som sker. De har män som bevakar dem och de sätts direkt i prostitution, deras framtid och hur man ska förfara med problemet. Man redovisar varje morgon hur många som dragits upp ur havet, Libyen drog upp rekordmånga i veckan. Man visar från Melilla och Ceuta och redovisar siffrorna. Man har ett möte mellan Italien Tyskland Spanien och Frankrike om terrorn.

I Sverige skadar du Sveriges rykte om du tar upp frågan utomlands. Löfvén och Ylva Johansson ljuger friskt om lättkontrollerade uppgifter i utländska medier. Deras dåliga engelska gör det tragikomiskt, så de behöver ingen hjälp med att förstöra ryktet direkt. Foliehatten skämdes som svensk, då Löfven talade i polsk TV, så mycket att håret reste sig på armarna.

Det är uppenbart att i Sverige finns en låtsasvärld och en riktig värld, den förra kan vi läsa och höra om varje dag i dagstidningar, public service (Uppdrag granskning undantaget ibland) osv. Den riktiga världen upplever de som inte är journalister, politiker och högre tjänstemän i offentlig sektor. En hel del av den riktiga världen kan anas bakom sådant som skrivs på nätet.

Demonstranter får sitta på ett torg i flera veckor och en afghan knivhugger en polis, utan att de andra afghanerna som sitter där häktas och utvisas. Han som körde lastbilen var också en illegal. Hur många gånger ska detta ske? Var finns diskussionen förutom på de nätsidor som ska hatas?

Att inte kunna skydda sin egen befolkning är en stat i fritt fall.