Nu är det rasim som gäller för totalmedia!

Alla vita måste jobba aktivt på att bli medvetna om sin rasism, men också kämpa emot den – hela livet. Det framhåller den amerikanska författaren Robin DiAngelo vars begrepp "vit skörhet" har fått stort genomslag.

Robin di Angelos bok White fragility som kom ut i Imperiets kärnland för något år sedan. Nu har den kommit ut på svenska och Bonniers och Schibsteds joint venturebolag TT distribuerar nyheten. SVT har f.ö redan höjt den till skyarna.

TT: Är alla vita rasister?

Robin di Angelo: ”Det är inget jag säger när jag kommer in genom dörren, men det är ditåt jag rör mig. Men vi kan inte komma dit utan att ha en gemensam uppfattning vad rasism betyder. Vi har lärt oss att tänka på rasism som individuella och medvetna handlingar utifrån medveten ondska, och med en sådan definition vore det kränkande av mig att säga att alla vita är rasister. Men det är en otroligt förenklad betydelse, som också upprätthåller rasismens system.”

TT: Är det ens möjligt för en vit person att inte vara rasistisk?
Robin di Angelo: ”Jag tror inte det, jag tror inte att det är möjligt att inte ha absorberat budskapet om att det är bättre att vara vit, att vita är normen och representerar den ideala mänskligheten.”

Vad vi ser är ett oblygt försök att inympa en ny arvsynd i svensken. En synd som aldrig kan försvinna. Aldrig kan botas. Tror den blir särskilt populär hos medelålders kvinnor som söker mening med sitt liv.

Hon har fått mycket kritik i Washington Post och i The Atlantic.
”What end does all this self-mortification serve? Impatient with such questions, DiAngelo insists that “wanting to jump over the hard, personal work and get to ‘solutions’” is a “foundation of white fragility.” In other words, for DiAngelo, the whole point is the suffering. And note the scare quotes around solutions, as if wanting such a thing were somehow ridiculou.”

Hela hennes poäng och forskargärning handlar ju bara om att förlöjliga de vita. Det är också drivkraften i media. Expressen kör just nu en serie om rasism i skolan. Förra våren var det om att det var kvinnorna som gjorde att vi klarade pandemin osv.

Idag är den vänsterliberala agendan så genomanalyserad på molekylär nivå att den är sanslöst förutsägbar. Därmed är det uppenbart att det inte är någon idé att bemöta deras hets mot vita på deras egna plattformar i mainstreammedia.

Malin Krutmeijer har recenserat boken i Aftonbladet under rubriken "Jo, man ska kalla rasism rasism!" Hon tar även upp Ibram X. Kendi bok ”Så blir du en antirasist.” Kendi är historiker och skriver i en ambitiös essäistik med utgångspunkt i sin egen livshistoria som sökande, svart antirasist diskuterar han rasismens många aspekter, och skildrar dess långa historia.

Malin: ”Det är svårt att prata om rasism nuförtiden. Det finns ju inga rasister, förutom en liten grupp extremister som låter som Adolf Hitler med sin uttalade rasbiologiska vokabulär. Prova att kalla någon för rasist, som påstår att kulturskillnader gör det i princip omöjligt för muslimska invandrare att passa in i Sverige. Jag lovar att vederbörande blir jättekränkt. Du borde skämmas som kastar så hemska tillmälen på folk! Är du emot yttrandefriheten eller?”

Foliehatten har då och då stött på artiklar av Malin Krutmeijer genom åren. Vad Foliehatten ser så är Malin starkt fäst vid just "rasism", ända sedan 90-talet.

Malin har också fått in en recension av om den nya svenska serien "Den tunna blå linjen" i Sydsvenskan. Serien handlar tydligen om poliser i Malmö.
Malin: ”Tyvärr lyckas serien inte komplicera den indignerade utgångspunkten där en poliskår av hjältar kämpar stenhårt för att hålla emot mörkrets invasion, utan vederbörligt tack som lön.”

Foliehatten under om Malin Krutmeijer börjar bli lite till åren och senil? Hon skriver i en annan recension:
”Jämför med svenska domedagsprofetior om ”utanförskapsområden”, där ”kriminella klaner” sägs utöva oemotståndlig lockelse på varenda invandrarpojke. Ett paradexempel när det gäller att skicka signaler utan att fullt ut tala ur skägget är polisen Fredrik Kärrholm. I sin bok Gangstervåld både siktar han på förortsinvånarna, och refererar till en beteendegenetiker som menar att dålig impulskontroll och kriminellt beteende är medfött.
Jag förnekar inte att det finns gängkriminalitet i Sverige – det gör det, och den måste bekämpas. Poängen är enligt vilka parametrar de kriminella, och folk som råkar bo i samma bostadsområden som de, framställs.”

När man läser denna recension ser vem som helst, att hon har betydande insikter i det polisiära arbetet och de villkor som råder i våra ghetton.

Böcker om strukturell rasism är porr för förtryck-fetischister. Hur ska man komma åt den notoriskt undflyende systematiska rasismen när bara ett litet fåtal ens förstår vad man pratar om — eller rättare sagt vill förstå? Motvinden börjar övergå i styv kuling för läsarna av böcker som den Malin Krutmeijer recenserar.

Motståndet mot att bli anklagad för rasism kommer att öka i och med att de som är icke vänster eller liberaler har egna plattformar som har gått om mainstreammedia. Bästa sätter är inte att bry sig!

Varför inte ta in vad Ingmar Bergman sa under sextiotalet om kritiker:  ”ha för fan ingenting att göra med dem, svara så lite som möjligt och tro för guds skull inte att de vill er väl!”