I en rapport av Mirjam Katzin: ”En rapport om antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös förskolor, skolor, gymnasier och vuxenutbildning. Den har författats som en del av samverkansöverenskommelsen mellan Malmö stad och Judiska Församlingen Malmö.
Rapporten bygger på 40 intervjuer med lärare varav 14 ungdomar med judisk bakgrund. Studien innehåller också en enkät som omkring 600 lärare svarat på. Vidare ha många "experter" och organisationer tillfrågats vilket är brukligt i utredningar. Rapporten har en del bister. Mirjam Katzin ger ger oss ingen operativ definition av antisemitism annat än att man bör få kritisera Israel.
Till
Expo angående rapporten är hon dock tydligare: ”Jag tycker den
aspekten syns för lite i samtalet om antisemitism, frågan om
majoritetssamhällets acceptans för olikhet. Judarna är omhuldade
så länge de kan användas som tecken för hur civiliserad man är,
men när judar ska hålla på med kosherslakt och omskärelse blir
det obehagligt. Det är också en aspekt av antisemitism – att vi
inte finns på lika villkor i majoritetssamhället – och den vill
man inte kännas vid om man ser sig som är upplyst och
tolerant.”
Ur
Expo #4 2020: ”Mirjam
Katzin är Sveriges första kommunala samordnare mot antisemitism i
skolan.”
Ingressen
är talande: ”En 12-åring i Malmö frågar sin lärare: Judar,
finns dom fortfarande?” Det blev en viktig aha-upplevelse för
Mirjam Katzin som leder ett nytt projekt mot antisemitism i Malmös
skolor.
Katzin:
”För
mig sätter det fingret på något som är framträdande i den här
staden: väldigt många har aldrig träffat en person som de vet är
jude. Judar är en nationell minoritet, alla lärare ska undervisa om
dem, men det är väldigt tydligt att detta inte görs. Om man inte
möter judar finns alltså inte judiskt liv representerat, så det är
inte konstigt att killen ställer den frågan. Hur ska han veta? Det
är inte en brist hos honom utan hos skolan, som inte uppfyllt sin
skyldighet.”
Om du inte är för kosherslakt och
omskärelse av barn är du antisemit enligt Mirjam Katzin. I
rapporten är definitionen av antisemitism luddig. Katzins urval av
judiska informanter är inte är ett representativt urval. Det är så
pass skevt att hon pekar på detta själv; ”En av bristerna i
intervjumaterialet ligger i att det på grund av urvalet kan finnas
en så kallad ”uppmärksamhets bias”, det vill säga att
intervjupersonerna, på grund av sitt engagemang i frågan, lägger
särskilt märke till och extra vikt vid händelser som kan tolkas
som uttryck för antisemitism. (s. 17)”
Foliehatten
tror
inte icke-affilierade etniska judar skulle säga samma sak som
affilierade. Det finns också andra metodologiska och teoretiska
teknikaliteter. För läsaren
av inlägget
är nog rapportens hänvisningar, ställningstaganden, källor och
policy rekommendationer mer intressanta. Katzin hänvisar till L.
Denick s.
21. Från
Denicks studie;
”Han
påpekar att homogeniseringen av det svenska samhället idag går
under en annan flagg: sekularisering, upplysning och en politisk
kultur där religion ses som någon ting privat trots att det
fortfarande genomsyrar den nationella värdegrunden. På
det viset blir det historiska dominansen av ett kristet,
protestantiskt majoritetsperspektiv kvarlevande också idag. Denna
dominans innebär inte ett direkt hot mot enskilda judars liv och
hälsa, däremot ett betydande och grundläggande hot mot
fortlevandet av det judiska livet i Sverige. Motsvarande dynamik
drabbar också andra minoriteter och marginaliserade
etniska/religiösa grupper.”
Samtidigt anser Katzin att judar skall stärka sin identitet för att undvika assimilering att judar gifter sig med icke-judar: ”Genom att stärka unga judars möjligheter att positivt identifiera sig med sin judiska kultur och tillhörighet, förminskas också antisemitismens verkningar. Ett sådant arbete är dock positivt oavsett förekomsten av antisemitism. (s. 86)”
Etniska
svenskar som
är
en majoritet i
Sverige utgör
enligt
Katzin ett hot mot judiskt liv. Över 60% av alla judar i Sverige är
gifta med icke-judar. För kvinnor under 50 är siffran 72% och för
män är siffran 67%. Antagligen är endast 1/4 av alla halacha
judar i Sverige medlemmar i en synagoga. De svenska judarna rymmer
från judiska plantagen och där med religiöst liv och judisk
etno-identitet. Det är svenskarnas fel enligt Katzin. För att
förstå sammanhanget. Enligt Talmud är bland annat halvjudar så
kallade "mamzers" ska diskrimineras. I Israel diskrimineras
de i både lag och i det sociala livet.
Katzin
vill inte ha synagogan full av halvjudar och konvertiter eftersom
judendomen skulle upphöra som en etno-religion. Mirjam Katzin tar en
ultra-reaktionär hållning. Många judiska tidningar så som
Commentary, Forward, Heyalma och Tablet har kritiserat detta - vilket
säger en del om hur "off mainstream" Katzin är.
Mirjam
Katzins rapport innehåller rasism mot arabiska muslimer och kristna.
Mirjam Katzin hänvisar till en Enckell som hävdar att muslimer och
kristna är "antisemitiska" på basis av psykoanalys;
Malmö
kommuns uppdrag skall enligt Katzin vara att finansiera "säkra
rum" och odla en etnisk och religiös identitet hos judar genom
ungdomsverksamhet. Malmö kommun skall verka för någon form av
mosaik-mångkulturalism där judar skyddas från den etniskt svenska
majoritetens assimilerande logik. Det finns många sätt att vara
judisk på men Katzin tänker sig säkert att "säkra rum"
ska bygga på Masorti - vilket är den huvudsakliga judiska
etno-religiösa inriktningen i Sverige. Det lär knappast vara
populärt hos reform, modern-ortodoxa, blandfamiljer eller dem med
flera identiteter.
Malmö kommun anser
att rapporten som
Katzin har gjort är
ett stöd som skall
definiera arabers muslimers och palestiniers etnicitet, tro och
politiska övertygelser. Icke-judiska minoriteters "emancipation
från majoritetskulturen" skall vara styrd av någon annan än
dem själva. Så mycket för "anti-rasism." Enligt Katzin;
"...ett grundläggande hot mot fortlevandet av det judiska livet
i Sverige". De lär inte få rum i Malmö.
Det ”hyckleri” som är relevant i det här sammanhanget är en entusiasm för israelisk nationalism samtidigt som man fördömer svensk nationalism, men svensk media har varit antiisraelisk sedan Folke Bernadotte och kanske tidigare än så. Det är därför en sådan som Aron Flam är etablissemangskritiker och inte fortfarande avlönad av samma etablissemang. Hyckleriet står hela den "liberala" kritikerkåren för mot "vänsterns identitetspolitik" och svensk identitetspolitik, samtidigt bedrivs judisk identitetspolitik. Både etniska judar och etniska svenskar. Håkan Boström kommer aldrig att kalla Gudmundssons larm mot antisemitism "farligt", för att det sätter grupp mot grupp.
Liberalerna
demoniserar svensk identitetspolitik som farlig och kritiserar t ex
somalisk identitetspolitik eftersom den kan tänkas skapa en rekyl av
just svensk identitetspolitik. Men man kritiserar aldrig judisk
identitetspolitik eller beskriver ens judisk identitetspolitik som
identitetspolitik.
Den liberala universalismen har två
partikulära undantag: svensk identitetspolitik som inte är legitim
och judisk identitetspolitik som det inte är legitimt att
ifrågasätta eller ens beskriva. En betydande del av svenska
invandringskritiker har internaliserat detta hyckleri.
Omsorgen
om Malmös judar i media är inte på allvar utan ett störande
moment därför att det kan användas som slagträ av
invandringskritiker.
Människor är sociala djur som påverkas av normer och grupptryck. Den svensk som bryr sig om svensketniskt synliggörande gör klokt i att skapa ett grupptryck som även andra har att ta med i nyttokalkylen. Om det blir socialt eller ekonomiskt jobbigt att skita i de svenska barnen på skolgården, så kommer de svenska barnen också synliggöras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar