Fotbollen är den sista manliga riten som finns kvar. Stå och sjunga lagets ramsor på läktaren och hålla upp laghalsduken. Tacka Gud att det här fortfarande lever, trots uppköpta lag utan lokal anknytning så lever ändå fotbollen. Mycket tack vara fansens lokalkänsla.
Åven
fotbollen drabbades
av agenda
2030. Det blir bara too much. Ska fotbollen slås sönder den också
av de rikaste 1,2%-en? Ett superligajippo som ändå upphör efter
något år av syrebrist. Den här typen av förslag har dykt upp
många gånger genom åren och
det var inte ens
seriöst?
UEFA och de stora mediehusen
agerade såklart i självförsvar och lyckades få med sig fansen
och hela projekt sprack. Det sprack
pga två anledningar. För det första kändes det som att man gick
ut med en halvfärdig produkt. Om man hade haft 15 permanenta
medlemmar och 5 lag som tackat ja till att gästspela ett år, ett
spikat premiärdatum och matchschema hade man suttit i en helt annan
sits. Nu kunde alla potentiella föreningar avvakta för att se vart
vinden blåste för att sedan artigt men bestämt tacka nej.
Man
hade en helt obegriplig lanseringsstrategi. Ett pressmeddelande och
sedan dödstyst i ett dygn innan Florentino Pérez dyker upp i en
bisarr spansk talkshow och svamlar om att korta ner matchtiden för
att nå ut till en yngre publik. Vidare försäkrar han att Bayern
München (av någon outgrundlig anledning), Borussia Dortmund och
PSG(Holland)
inte varit tillfrågade, vilket omgående visar sig vara en direkt
lögn. Efter detta framträdande är det åter total radiotystnad
från ESL-lagen tills idén
brakar ihop. Säg att man istället kickat igång med vräkig och
smaklös show där den tilltänka bucklan visas upp osv samt att man
köpt in en armé avdankade fotbollsprofiler som fått marknadsföra
projektet. Nu fanns ingen som helst motvikt till alla oundvikliga
negativa reaktioner som lavinartat bara ökade timme för timme. Ett
kort och ytterst märkligt kapitel i europeisk fotbollshistoria.
Det visade sig att de som planerade denna super liga trodde att pendeln inte var på väg att svänga tillbaks mot det som finns kvar av det folkligt organiska. Javisst, fascismen är på frammarsch säger Annie Lööf och hon s-kvinnan Strandhäll. Fienden är lätt att peka ut. Det behövs inga judar för det. Det räcker med våra inhemska förmågor.
I media kunde man se: ”The
12 teams that signed up as founders are, for the moment, limited to a
dozen clubs from Spain, Italy and England. A cohort of six teams from
the Premier League — United, Liverpool, Manchester City, Arsenal,
Chelsea and Tottenham — represents the biggest grouping from a
single country. Atlético Madrid is the other team from Spain that is
said to have endorsed the project, while the Milan rivals
Internazionale and A.C. Milan would join Juventus as Italy’s
representatives.”
Foliehatten
känner lite folk som är fotbollsintresserade, de "håller"
på något lag utomlands. Det är alltid något engelskt, franskt,
italienskt eller tyskt lag. Där får dom utlopp för denna euforiska
känsla. Men att hålla på svenska landslaget känns lite mer
laddat, det vill man inte, det kan uppfattas som nationalism.
För några år sedan när Foliehatten fick ärva hyrde han ett hus i Notting Hill för barn och barnbarn. All inclusive. En biljett till Chelsea och West Ham kostade 2500 SKR och det var inte den bästa platsen.
Det
var
intressant
att se
att den gamle
Manchester United-spelaren och Sky-kommentatorn Garry
Neville bland många andra kommer ut som fullfjädrade nazister. Om
man med nazist menar antisemit, om man med antisemit menar någon som
hemfaller åt tankefigurer och schabloner om judar (familjen
Glazer) som exploaterande, subversiva främlingar som måste förvisas
ur nationen. "Asätande oligarker" som måste stoppas och
visas på dörren är omdömen som bör föranleda skriverier i
åtminstone amerikanska medier om europeisk nativism och antisemitism
som förskräckande samtida realitet.
Nästa nivå är
just hur fotboll
som hotad symbol och bild för kontinuitet, hemkärlek, släkt och
minnen väcker större ilska än förlusten av det primära, nämligen
den egna staden och det egna landet till globaliseringen och
marknadshomogeniseringen. Det verkar som att folkets opium,
spektaklet måste förbli lokalodlat, åtminstone i någon mån. Att
få spelare har lokal eller ens nationell anknytning och
miljardrullningskommersen har tydligen inte skapat ett tillräckligt
brott i historien, men möjligen eroderat det mot en brytpunkt där
symbolen slutar symbolisera något meningsfullt.
Nästa
iakttagelse är att eliterna trots allt spelar ett nollsummespel där
den ena gruppens ackumulation är andras förlust. Pamparna i UEFA
och FIFA förlorar pengar, status och makt när en liten kartell
oligarker koncentrerar pengar, status och makt. Inhemska europeiska
eliter reser rygg och mönstrar politiskt och medialt våldskapital
mot den ryskamerikanskarabiska ägarkabalen med JP Morgan i ryggen.
Det kommer finnas vinnare och förlorare och kanske kommer det
fortsätta trissas upp undertoner av nationalism och antiglobalism,
respektive hotas med hatstämplar och ekonomiska konsekvenser.
Förslaget
var att
samla de bästa klubbarna i världen för att spela mot varandra
under en hel säsong, drömde
Joel
Glazer att
superligan skulle
öppna
för ett nytt kapital för europeisk fotboll." Glazer
är en
av de judiska bröderna och storägare av MU. Det började med ryska
judiska oligarker som flydde Putin och investerade i engelska
ligaklubbar. Nu ville
de
ta
ett
steg till och vill överta mästerskap.
J P Morgan m fl
banker i USA och UK och andra av de utvalda möter konkurrens från
oljeshejker och även kineserna börjar visa intresse för (de allt
färre) europeiska varumärkena. Europeisk fotboll är större än
tyska bilmärken i världen. Det var en europeisk äkta produkt
förfinad under 100 år som bara väntade på att hamna i trålen och
håvas in för att bli exploaterad och korrumperad av den globala
kommersialismen.
Än så länge är fotbollsexperterna i
media - Tom
Bachner i Exp. och Frändén (skön och förförisk i tv-rutan igår,
den puddingen till fotbollsexpert drömmer många om) i Aftonbladet
- skeptiska mot attacken, men de svänger så småningom när de
stora finansiärerna och ägarna fått frisera
med sina likasinnade ägare av medierna.
Expressenkrönikören
Viktor Barth-Kron landar i samma ståndpunkt som
Foliehatten, men
lite mer försiktigt formulerat på Twitter: ”Det
krävdes alltså fotbollssupportrar för att sätta ned foten mot
amerikansk-asiatisk marknadsplundring av det europeiska kulturarvet.
Tänkvärt.”
Den
historiska förankringen i och traditionen med laget
för somewheres som i generationer skolats in i klubbkänsla är på
utfasning.
Tanken
med superligan var att en
liten elitgrupp på 12 lag skulle
turnera omkring i 3 länder och suga
åt sig mer och mer pengar och konkurrera ut andra lag i Europa på
kapital och gör sig till oslagbara i budgivning på de allra hetaste
talangerna. Foliehatten
reagerade över att Tottenham, en klubb av betydligt lägre dignitet
än de övriga, skulle ingå i ligan.
Men det är förstås
en ren slump, som icke desto mindre lär spä på antisemitiska
tankefigurer. Chelsea, en klubb mera förknippad med nazister, men
med det som i Sovjet kallades "kosmopolitisk" ägare.
Oslagbart
också att läsa Real Madrids ordförande i Expressen där han
staplar bluff på bluff.
Sanningen är att både Spaniens och
Italiens stolta fotboll är på väg mot ruinens brant. Astronomiska
kostnader för trupperna och vikande publikintäkter och
näringslivssponsorer är två orsaker sedda före pandemin.
Men
kuppen från finansen långt från Madrid och Milano kommer drabba
Afrikas och Arabvärldens ungas drömmar om Europa som bär upp
miljoner unga fotbollsspelare, när fotbollen i Europa förlorar i
bredd och intresse.
Det är bara sympatiskt att erbjuda
utomeuropeiska talanger i fotboll anställning precis som man ger
indiska it-teknologer jobb i Europa. Det har skavt lite i de engelska
fansens klubbkänsla har man läst sista åren när endast 1 spelare
i laget är engelsman och inte ens kommer ur klubben.
Men det
är inte i samma division som attacken från New York igår uppbackad
av direktörer till konkursbo som spanska och italienska storklubbar
och storägare i PL.
Mallen
finns nämligen i det massiva motstånd mot Glazers som funnits ända
sedan de med hjälp av Morgan Stanley köpte Manchester United mot
klubbens egna tillgångar för 20 år sedan. Sedan dess har de
dränerat klubben på pengar via utdelningar och nepotistiska arvoden
och de sportsliga framgångarna har uteblivit medan arenan förfaller
och skulderna ökar. #glazersout har varit ett mantra hela tiden och
det har startats en "genuin" klubb för tidigare
supportrar, osv. Den organiska proteströrelsens impotens har blivit
ett meme i sig. Det var detta Glazers och övriga kalkylerade med
även denna gång, att varje lokal supporter som försvann snart nog
skulle ersättas och antagligen krypa till korset.
Vad de
inte räknat med var istället att sådana som Garry
Neville skulle tillåtas piska upp opinionen så magnifikt och
hänsynslöst som blev fallet. Hela det brittiska politiska
etablissemanget och media slöt upp, antagligen med blicken på
Premier League som en del av deras globala soft
power,
som någon manager noterade.
Om europeiska eliter vill
hävda sig mot amerikaner, kineser, araber och andra så var
detta mallen. Den som vill vinna makt i nollsummespelet, har en stor
latent maktbas i de majoritetsbefolkningar som görs urarva av
maktägande globalister. Även egenintresserade europeiska pampar och
makthavare kan förstå nyttan av ett solidariskt, lojalt kollektiv.
Kärlek är i det här fallet vägen till makt.
Den
senaste tidens tendenser med Tucker Carlson och Gary Neville är
intressanta. Anfall är bästa försvar och att ta bladet från
munnen ger inte större utsatthet än fega antydningar. I mikroskala
har vi sett samma sak i tråden och på Flashback, hur debatten är
vunnen i samma stund som den förs utan att acceptera tabun. Så
snart tillräckligt många ifrågasätter och dekonstruerar
maktordens innebörd, så förlorar de sin magi och verkligheten kan
ses för vad den egentligen varit hela tiden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar