Strumpor för 6000, byxor för 9735 – bara i offentlig regi!

Från vänsterhåll har man bedrivit en föga framgångsrik kampanj mot privata alternativ och “vinst” i skola, vård och omsorg.

Men kan undra vad Vänsterpartiet och Socialdemokraterna säger om att Stockholms läns landsting köper strumpor för 6000 kr paret och byxor för 9735 kr.

Det skulle aldrig ske i privat verksamhet. Det är bara något som sker i offentliga sektorn, just därför att den är ofantlig och så stor att ingen har koll på någonting.

Är det mer sådant S och V vill ha som är emot “vinst” i verksamheter? För det är ju självklart så, att den som köper strumpor för 6000 kr aldrig kommer att göra någon vinst. Men är det bättre för patienterna? För skattebetalarna?

Lagen om offentlig upphandling - LoU

I Sverige styrs myndigheternas inköpa av en lag - Lagen om offentlig upphandling. Tanken med lagen är mycket god. Den ska förhindra mygel och låta den bästa leverantören få uppdraget. Den gör att upphandlingarna blir offentliga, det ska gå att kontrollera efteråt. men ibland blir lagen också begränsande.

Det är inte bara LoU:s fel, men väldigt ofta så trasslar de offentliga inköparna in sig i avtal som blir väldigt oförmånliga för kunderna.
Ett exempel:
Du arbetar på en skola och kommer på att ni måste ha disktrasor. Den första reaktionen är förmodligen att knalla ner på ICA och köpa en packe disktrasor från deras städavdelning. Men, absolut inte. Det finns förmodligen något företag som har ett avtal med ensamrätt att leverera disktrasor till kommunen.
Då får du först bestämma vad disktrasorna ska vara till. Ska det vara för att torka borden i personalrummet, eller ska det vara att torka efter ungarna när de målat med vattenfärg? Det kan nämligen vara så, att det är olika leverantörer för trasor i pedagogisk verksamhet och trasor i lokalvårdande verksamhet.

Sen får du sätta dig med en lista av tänkbara leverantörer. De står i en bestämd ordning, du måste gå från toppen av listan och neråt. Där kollar du om det företaget har passande disktrasor i sortimentet. Då måste du köpa av den första som uppfyller kraven - oavsett pris. Bara om de inte har nåt som passar får du gå vidare i listan och kanske välja nästa leverantör.

Det är så krångligt, att många lärare hellre köper saker för egna pengar än använder kommunens avtal.

Ett annat exempel är en skola, som hade ett avtal med en leverantör av skrivmateriel. Inför skolstarten skulle skolan ha ett "startpaket" till varje elev, alltså en penna, ett sudd, en linjal och nåt skrivblock. Visst, det kunde leverantören fixa, för 1800 kronor styck. Och skolan var tvungen att acceptera detta. Hade de sprungit ner på ICA och köpt pennor där, hade de i vilket fall fått betala till leverantören.

Det är inte konstigt att Sveriges offentliga sektor går på knäna, när det är sådant här som offentliga väljer att spendera skattepengar på.

Onemed Sverige

2014 vann medicinleverantören Onemed Sverige AB upphandlingen om förbrukningsvaror i sjukvården i Stockholms läns landsting, SLL. Deras bud var det absolut lägsta. Mer än en halv miljard billigare än de andra buden.

Det skulle kosta landstinget 500 miljoner för fem år. Men redan efter ett år har det kostat 465 miljoner kronor – nästan hela beloppet.

Avtalet som skrevs mellan Onemed och SLL var utformat på ett speciellt sätt. Leverantören skulle ha ett förstahandsval och ett andrahandsval för varje enskild produkt. Förstahandsvalet skulle vara en billigare variant och den ska levereras i 91 procent av fallen, enligt avtalet.
De här prisskillnaderna kunde SLL se på den prislista som Onemed skickade in i samband med upphandlingen.

För innan upphandlingen 2014, var det just Onemed som var SLL:s leverantör av förbrukningsvaror. 2013 betalade SLL 390 miljoner kronor till Onemed – för ett års leveranser.

Ringde det inga ”kyrkklockor” för de ansvariga när de gick igenom anbuden. De borde insett det orimliga i att det skulle kosta 500 miljoner över fem år om det tidigare kostat 390 miljoner för ett år?

Men att pengarna tog slut verkar inte ha varit nog? Det krävdes alltså en granskning av några journalister som undrade vad "fan" som pågick, och att det blev riksnyheter innan politikerna sade upp avtalet

Vanligt trick av oseriösa leverantörer. Lämna in snorbilligt anbud på listade varor och ta hutlöst betalt för de icke-listade varorna. Detta är möjligt tack vare att Lagen om offentlig upphandling är dåligt skriven, inkompetenta inköpare, ovana beställare och obefintlig uppföljning.

Om SLL och leverantören kommit överens att första valet skulle kosta 100 kr och utgöra 91% av leveranserna borde de ha system som varnar för avvikande inköpsmönster och överprissättning.

Jag hoppas innerligt att SLL har stake nog att driva och vinna detta inför domstol.

Alltså: det som skulle kosta 500 miljoner ser nu ut att komma att kosta 2500 miljoner.

Onemed vann upphandlingen 2014, ovisst när på året men en hel del av diskussionerna måste i varje fall ha förts en tid innan det tillkännagavs att de tagit hem ordern.

Den högsta ledaren för Stockholms läns landsting från 2006 fram till oktober 2014 var...Filippa Reinfeldt.
Välkänd för att fälla ner en betongvägg i kommunikationerna med media, neka intervjuer och att snäsa av reportrar som inte var tillräckligt devota eller som hon ansåg var "kommunister".

Det är inget tvivel om att Filippa måste ha känt till den här upphandlingen, och att den föll under hennes fögderi som landstingsråd med högsta ansvar för sjukvården.

Att gräva djupare i saken torde alltså innebära en risk för att konfronteras med henne. Det räcker nog en bra bit som förklaring till varför både media och borgerliga politiker skyggade för att ta tag i saken. Liksom att Lena Melon och Hanne Kjöller, som båda dyrkade paret Reinfeldt, inte ville ta upp härvan, även om de skulle ha tipsats.

Värst av allt är ju att det krävs en SVT-granskning innan politikerna själva agerar.

Att budgeten som skulle räckt i 5 år inte ens räckte i 1 år tycker man ju borde vara en varningssignal. Ärligt talat så tycker jag att politikerna borde reagerat senast när halva budgeten tog slut efter
6 månader.

Men att pengarna tog slut verkar inte ha varit nog? Det krävdes alltså en granskning av några journalister som undrade vad ”fan” som pågick, och att det blev riksnyheter innan politikerna sade upp avtalet!

Trots att avtalet är uppsagt kan medicinleverantören Onemed få 450 miljoner kronor per år fram till 2018.
Stockholms läns landsting har betalat 9.735 kronor för byxor som skulle ha kostat 178,90 kronor.