Är tillväxten i Sverige ohållbar?

Exporten för oktober 2016 hade ett handelsunderskott i varuhandeln med utlandet på 2,7 miljarder kronor. Hitintills i år har exporten sjunkit med ungefär en procent, medan varuimporten har ökat med lika mycket.

Handelsunderskottet är därmed under januari-oktober uppe i 6,6 miljarder kronor.

Detta trots våra eminenta exportrådgivare som skall se till att exporten ökar i stället för att minska. Med exportminskningen kan man tyvärr konstatera att de största satsningarna på tillväxt sker på och i vår lilla hemmamarknad, ”Ankdammen”, det är ohållbart för Sveriges framtid. Regeringen tycks tro att det är den offentliga sektorn skall dra lasset! Inget kan vara felaktigare.

Det är inte heller särskilt trovärdigt av dagens regering som med sitt upphaussade schackdrag tillsatte ett antal så kallade industrikanslers, som skulle sätta fart på svenskt företagande och öka företagandet i Sverige, inte tvärtom. Regeringen har på alla sätt med sina förslag och skatter istället sett till industriproduktionen i Sverige har minskat.

Ett av problemen som det kraftiga fallet i industriproduktionen som inträffade 2009 hade sitt ursprung i finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen, var att företagen istället flyttade sin produktion utomlands. Över hälften av medicinsk forskning och produktion flyttade utomlands.
Sverige var då ett av de länder som drabbades hårdast när efterfrågan på industriprodukter föll dramatiskt över hela världen. Industriproduktionen i Sverige har därefter inte återhämtat sig.

Stefan Fölster har publicerat en debattartikel i DI debatt med titeln;
”Svensk utveckling sämst i EU.”
Artikeln bygger på hur den industriella utvecklingen i Sverige sett ut under den sista 5 åren och hans syn på framtida åtgärder om trenden ska vändas.

Fölsters syn på att utvecklingen i Sverige är negativ och att den måste vändas för att Sverige ska stå starkt i en framtid!

Hur den ska vändas rådet det dock delade meningar om. För att vända trenden behöver vi en regeringen som inser allvaret i situationen och att de kommer med förslag och åtgärder som vänder trenden.

Tyvärr måste man konstatera att från regeringen är det absolut helt tyst. De kan/vill inte åstadkomma eller kommer att åstadkomma något i framtiden och det står fortfarande skrivet i stjärnorna vad de sysslar med.

Den slutsats Fölster drar är baserad på att regelverket och villkoren för industrin ser ut som idag. För att få igång en ökad produktion får man ändra på en hel del saker som kommer i slutet av detta inlägg.

En sammanfattning av vad Fölster säger:
Att svensk industriproduktion har utvecklats sämre än förväntat under de sista 5 åren.

Att regeringens höstbudget kan förvärra läget om inget görs för att hejda utvecklingen.

Att svensk industriproduktions utveckling under de sista 5 åren är i klass med de sämsta länderna i Europa. Industriproduktionen har krympt med 1/10 del på 5 år och är lika dålig som EU-s sämsta länder dit Italien, Spanien och Grekland räknas.

Att den krympande industriproduktionen är förklaringen till felmatchningen på den svenska arbetsmarknaden.

 

Att svensk industriproduktion varit 20% större idag om den vuxit i samma takt som i Tyskland och Belgien.

 

Att Sverige ligger sämst till av alla om man räknar tillväxten per capita – detta trots att undersökningen inte tar hänsyn till eventuella befolkningsökningar under perioden.

 

Att svensk industriproduktion trots kraftigare inhemsk efterfrågan och en stark krona fortfarande har samma värde som för 5 år sedan.

 

Att han i en optimistisk hypotes tror att kräftgången kan bero på att svenska industriföretag av idag i högre grad ägnar sig åt tjänsteproduktion och som en funktion av huvudkontor för internationell produktion – och att det är därför svenska industriföretag klarat sig hyggligt trots att deras industriproduktion i Sverige minskat.

 

Att den optimistiska förklaringen inte gör problemet mindre för den svenska ekonomin.

 

Att Sverige räknat per capita bara haft hälften av Tysklands BNP tillväxt sedan finanskrisens början.

 

Att den krympande industriproduktionen i Sverige skapar stora problem för försöken att minska arbetslösheten.

 

Att krympande industriproduktion i hög grad drabbar mindre industriorter samtidigt som en ökad tjänsteproduktion är koncentrerad till stora städer med stor bostadsbrist.

Att den tyska yrkeshögskolan går för högtryck medan den svenska knappt håller snigelfart.

 

Att svensk läkemedelsindustri förlorat 40% av sina anställda sedan millennieskiftet som ett resultat av politikens ointresse att förstå dess industris problem.

 

Att Sverige har en energiintensiv export.

Slutsats blir därför att det är viktigt att regeringens pålagor och lättnader för industrin beräknas i ett samlat grepp för att undvika nettoförsämringar för industrin.

Att regeringen lever upp till det man som säger sig vilja göra:
”En Nyindustrialisering.”
Hittills har det bara varit mycket ”snack i liten verkstad” medan Sveriges produktion av varor försämras dag för dag.

Att svenska industriföretag dagligen flyttar industriproduktion till låglöneländer beror endast och allena på att man vill tjäna mer pengar på det man tillverkar och säljer. Konsumentpriserna på de produkter svenska företag tillverkar i låglöneländer har på inget sätt inneburit att konsumentpriserna sjunkit – snarare tvärt om.
Företagens marginaler ökat tillsammans med deras vinster – något som avspeglar sig i de kraftigt ökande inkomst- och förmögenhetsklyftorna.

En intressant uppgift i inlägget är BNP tillväxten. Det faktum att dessa företag ägnar sig åt avancerad skatteplanering, vilket gör att deras vinster inte utgör underlag vid beräkningen av Sveriges BNP.
Svenska industriföretag har ökat sina vinster även om det inte avspeglas i den svenska BNP tillväxten. Det är därför klyftorna växer i Sverige och de redan rika blir ännu rikare, på de svagares bekostnad.

Om regeringen vill leva upp till socialdemokratiska kärnvärden som: människors lika värde - kärlek – solidaritet, måste regeringen vakna ur sin ”törnrosasömn” och föreslå följande åtgärder för att vända skutan Sverige:

Att förändra dagens dubbelbeskattningsavtal som innebär att skatteplaneringen upphör och att skatt betalas i varje land där företaget är verksamt.

 

Att EU inför importavgifter som neutraliserar de vinster som företagen gör genom att förlägga industriproduktionen av produkter som säljs i EU till låglöneländer. I stället för skatt på produktion får EU länderna importskatter för att stärka sina välfärdssystem.

 

Att denna förändring gör produktionen neutral oavsett vart i världen en produkt tillverkas.

 

Att cirkulära affärsmodeller införs som ett led i att flytta all produktion så nära slutkonsumenten som möjligt för att gagna miljön.

När skall regeringen kliva ur ”ankdammen” och inte som nu vara totalt handfallen?