Super
League som
lanserades förra veckan och hela projektet kraschade bara efter ett
par dagar. Protesterna var våldsamma från många håll och
framför allt från fansen.
Det
verkar som de
projektansvariga nådde
en gräns, när
man också ville att stora fotbollsklubbar skulle bli globala och att
man
glömde, att fansen fortfarande är
nationalistiska!
Det
intressanta var hur europeiska pampar när det kom till skarpt läge, var redo att ta till alla möjliga brösttoner om
kontinuitet och autenticitet och hur snabbt den nationella
samordningen fick detta
globala projekt
att
haverera. Fotbollen som spektakelsymbol för något genuint, lokalt
europeiskt fungerade för att få JP Morgan att be om bokstavlig
ursäkt.
"JP Morgan" som
är en del av
"Wall Street" med alla
konnotationer av globalism, i förhållande till "europeiska"
eliten
i UEFA. "Wall Street" är en hundvissla och Foliehatten
vet faktiskt inte om det finns någon skillnad mellan bankerna
beroende på hur grundarnas namn klingar. Makt stod på spel och makt
vanns. "Kapitalismen" som urkraft visade sig vara en
fiktion, för den som inte förstår hur saker fungerar. Vilket är
intressant. Pengar tjänas i grupp och i längden finns inga
postidentitära eliter. Man
kan fundera över om det ens var mer uppmuntrande eller skadligt att
Super League projektet havererade.
Det
är ungefär
som ett kinesiskt opiumuppror vars syfte var att hålla
opiumtraditionen intakt. Det är bra på ett sätt, att det visas
nationell agens, men ändå inte riktigt.
Att
projektet havererade
så
snabbt är
det positiva, inte så mycket fansens organiska rekyl som sådan,
utan den lokala elitens kanaliserande av kraften i en framgångsrik
motattack mot en global kabal. Det kan skapa mersmak för mer
självbestämmande och antikolonialism - för egen vinning.
Europeiska folk och vita människor är en övergiven maktbas,
samtidigt som makt är ett pågående nollsummespel.
Det är rätt intressant att studera vilka som är ägare till de fotbollsklubbar som skulle ingå i projektet.
Manchester
United-fansen gör uppror mot den judiska ägaren Glazer.
Manchester
klubbarna City och United. City
ägs
av Sheikh Mansour och Förenade Arabemiraten och
United av
familjen Glazer. Glazers har plockat ut tiotals miljarder ur klubben med
de lån de har köpt klubben. Köpet genomfördes
med Uniteds
egna tillgångar, med hjälp av JP Morgan-finansiering.
City har bestraffats av
UEFA för att Mansour har myglat med reglerna och pumpat in för
mycket
pengar till spelarköp och utveckling av klubben. City
har blivit en global ikon från relativ blygsam status och
United
lever fortfarande på ångorna av sina legendariska tränare Sir Alex
Ferguson och Sir Matt Busby och romantiken från 60-talet och
tidigare. City är ett projekt att köpa politisk ”soft
power”
med oljepengar. United är reducerad till en kassako, köpt med lån
tagna mot den egna mjölken. Det är all skillnad i världen för
lagens fans och när Uniteds gamle stjärnspelare och TV-kommentator
Garry
Neville talade om ägare som "scavengers", så var det
knappast Mansour han talade om eller
oligarken Abramovich. Att köpa in sig i europeisk fotbolls glamour
och status är en sorts handling, att belåna och profitera på dess
romantik, en annan.
Chelsea-fansen gör uppror mot den judiska ägaren Abramovic.
Arsenals-fansen
gör uppror mot
ägaren
Stan
Kroenke.
Stan
"Silent Sam" Kroenke som äger Kroenke Sports &
Entertainment (där Arsenal med fler sportlag ingår). Han är
Lutheran och av tysk-amerikansk härkomst. Kroenke är förövrigt
ingift i icke-judiska och fruktansvärt egoistiska Walton-familjen.
Liverpool-fansen
gör uppror mot ägaren Thomas
C.Werner.
Liverpool
ägs Fenway Sports Group LLC (Fenway äger även Boston Red Sox) som
till 40% ägs av engelsk-amerikanska John W. Henry med familj. De är
inte heller judar men episcopalians. Hans affärspartner Thomas C.
Werner (som är jude) äger omkring 20%. Resterande av ägarna av
Fenway är förnäma wasp-familjer, judiskt finansfolk,
amerikansk-italienska företagare , förmögna svenskättlingar och
ett par sportstjärnor och kändisar inom sportscenen så som
Maverick Carter (han är svart) och
även
James Lebron är en av delägarna. Den som det är mest pinsamt för
John W. Henry eftersom han skall representera den "fina",
"seriösa" och "rena" sidan av sporten. Nu ber
han om ursäkt.
Tottenham
Hotspur F.C ägs av brittisk-judiska Daniel Levy.
Den
katolsk-italienska Agnelli familjen (FIAT) äger Juventus.
Inter
-Milan ägs av en rik kinesisk miljardär i Nanjing.
A.C. Milan
sedan två år tillbaka av gamfonden Elliott Management Corporation
som leds och grundades av judisk-amerikanska finansmannen Paul
Singer. Till och med Fox News kritiserar dem för deras
rovdjurskapitalism. Tanken var antagligen att Elliott skulle sälja
av sitt innehav om "Super League" hade gått igenom.
FC
Barcelona och Real Madrid CF är snorförmögna sportföreningar.
Krisande
Atlético Madrid ägs till 51% av
katolsk-spanska Marbella-baserade Gil y Gil familjen. Drygt 1/3 ägs
av en israelisk affärsman och resten av spanjoren Enrique Cerezo.
Gil y Gil familjens överhuvud var politikern, sportchefen och
miljonären Jesús Gil (avled 2004). Han var en kontroversiell rik
affärsman och politiker med explicita Franco-sympatier. Wikipedia om
Jesús Gil är värd att läsa om - det var alltså en person med en
rätt "wild and crazy" mentalitet.
Jesús
Gil var Marbellas borgmästare i 11 år. Han gjorde det till en
välkomnade plats för allt från judar till rika ryssar till Franco
vänner till svenska pensionärer till skatteflyktingar - en underlig
blandning. Samtidigt drev han ut fattiga, hemlösa, prostituerade och
migranter (i synnerhet afrikaner) från staden. Han bär mycket av
ansvar till varför Marbella är det vattenhål för rika människor
som det är idag. Metoderna var dock tvivelaktiga och oftast oetiska.
Kanske en föregångare till Bolsonaro? Atlético Madrid är
förövrigt ett rätt udda lag med en kriminellt belastad
"ultrahöger-orienterad" fanclub. Laget gillas dock av
utlänningar, amerikanska kändisar, israeler och spanska
kungafamiljen. Jesús son Miguel Ángel Gil Marín sägs vara mer i
linje med den nuvarande ordningen.
Foliehatten
tycker det är bra att detta projekt kraschade och att de nationella
ligorna får vara ifred. Däremot tycker han att de löner som
spelarna får är mer än groteska! En biljett kostade för några år
sedan i England i en match mellan Chelsea – West Ham 2500 SKR och
då var det inte de bästa platserna.
Foliehatten undrar hur
många matcher fansen går på i månaden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar