Super Leaugeprojektet som varade i en dag!

Super League som lanserades förra veckan och hela projektet kraschade bara efter ett par dagar. Protesterna var våldsamma från många håll och framför allt från fansen. Det verkar som de projektansvariga nådde en gräns, när man också ville att stora fotbollsklubbar skulle bli globala och att man glömde, att fansen fortfarande är nationalistiska!

Det intressanta var hur europeiska pampar när det kom till skarpt läge, var redo att ta till alla möjliga brösttoner om kontinuitet och autenticitet och hur snabbt den nationella samordningen fick detta globala projekt att haverera. Fotbollen som spektakelsymbol för något genuint, lokalt europeiskt fungerade för att få JP Morgan att be om bokstavlig ursäkt.

"JP Morgan" som är en del av "Wall Street" med alla konnotationer av globalism, i förhållande till "europeiska" eliten i UEFA. "Wall Street" är en hundvissla och Foliehatten vet faktiskt inte om det finns någon skillnad mellan bankerna beroende på hur grundarnas namn klingar. Makt stod på spel och makt vanns. "Kapitalismen" som urkraft visade sig vara en fiktion, för den som inte förstår hur saker fungerar. Vilket är intressant. Pengar tjänas i grupp och i längden finns inga postidentitära eliter. Man kan fundera över om det ens var mer uppmuntrande eller skadligt att Super League projektet havererade.
Det är ungefär som ett kinesiskt opiumuppror vars syfte var att hålla opiumtraditionen intakt. Det är bra på ett sätt, att det visas nationell agens, men ändå inte riktigt.
Att projektet havererade så snabbt är det positiva, inte så mycket fansens organiska rekyl som sådan, utan den lokala elitens kanaliserande av kraften i en framgångsrik motattack mot en global kabal. Det kan skapa mersmak för mer självbestämmande och antikolonialism - för egen vinning. Europeiska folk och vita människor är en övergiven maktbas, samtidigt som makt är ett pågående nollsummespel.

Det är rätt intressant att studera vilka som är ägare till de fotbollsklubbar som skulle ingå i projektet.

Manchester United-fansen gör uppror mot den judiska ägaren Glazer.
Manchester klubbarna City och United. City ägs av Sheikh Mansour och Förenade Arabemiraten och United av familjen Glazer. Glazers har plockat ut tiotals miljarder ur klubben med de lån de har köpt klubben. Köpet genomfördes med Uniteds egna tillgångar, med hjälp av JP Morgan-finansiering.

City har bestraffats av UEFA för att Mansour har myglat med reglerna och pumpat in för mycket pengar till spelarköp och utveckling av klubben. City har blivit en global ikon från relativ blygsam status och United lever fortfarande på ångorna av sina legendariska tränare Sir Alex Ferguson och Sir Matt Busby och romantiken från 60-talet och tidigare. City är ett projekt att köpa politisk ”soft power” med oljepengar. United är reducerad till en kassako, köpt med lån tagna mot den egna mjölken. Det är all skillnad i världen för lagens fans och när Uniteds gamle stjärnspelare och TV-kommentator Garry Neville talade om ägare som "scavengers", så var det knappast Mansour han talade om eller oligarken Abramovich. Att köpa in sig i europeisk fotbolls glamour och status är en sorts handling, att belåna och profitera på dess romantik, en annan.

Chelsea-fansen gör uppror mot den judiska ägaren Abramovic.

Arsenals-fansen gör uppror mot ägaren Stan Kroenke.
Stan "Silent Sam" Kroenke som äger Kroenke Sports & Entertainment (där Arsenal med fler sportlag ingår). Han är Lutheran och av tysk-amerikansk härkomst. Kroenke är förövrigt ingift i icke-judiska och fruktansvärt egoistiska Walton-familjen.

Liverpool-fansen gör uppror mot ägaren Thomas C.Werner.
Liverpool ägs Fenway Sports Group LLC (Fenway äger även Boston Red Sox) som till 40% ägs av engelsk-amerikanska John W. Henry med familj. De är inte heller judar men episcopalians. Hans affärspartner Thomas C. Werner (som är jude) äger omkring 20%. Resterande av ägarna av Fenway är förnäma wasp-familjer, judiskt finansfolk, amerikansk-italienska företagare , förmögna svenskättlingar och ett par sportstjärnor och kändisar inom sportscenen så som Maverick Carter (han är svart) och även James Lebron är en av delägarna. Den som det är mest pinsamt för John W. Henry eftersom han skall representera den "fina", "seriösa" och "rena" sidan av sporten. Nu ber han om ursäkt.

Tottenham Hotspur F.C ägs av brittisk-judiska Daniel Levy.
Den katolsk-italienska Agnelli familjen (FIAT) äger Juventus.
Inter -Milan ägs av en rik kinesisk miljardär i Nanjing.
A.C. Milan sedan två år tillbaka av gamfonden Elliott Management Corporation som leds och grundades av judisk-amerikanska finansmannen Paul Singer. Till och med Fox News kritiserar dem för deras rovdjurskapitalism. Tanken var antagligen att Elliott skulle sälja av sitt innehav om "Super League" hade gått igenom.
FC Barcelona och Real Madrid CF är snorförmögna sportföreningar. Krisande

Atlético Madrid ägs till 51% av katolsk-spanska Marbella-baserade Gil y Gil familjen. Drygt 1/3 ägs av en israelisk affärsman och resten av spanjoren Enrique Cerezo. Gil y Gil familjens överhuvud var politikern, sportchefen och miljonären Jesús Gil (avled 2004). Han var en kontroversiell rik affärsman och politiker med explicita Franco-sympatier. Wikipedia om Jesús Gil är värd att läsa om - det var alltså en person med en rätt "wild and crazy" mentalitet.

Jesús Gil var Marbellas borgmästare i 11 år. Han gjorde det till en välkomnade plats för allt från judar till rika ryssar till Franco vänner till svenska pensionärer till skatteflyktingar - en underlig blandning. Samtidigt drev han ut fattiga, hemlösa, prostituerade och migranter (i synnerhet afrikaner) från staden. Han bär mycket av ansvar till varför Marbella är det vattenhål för rika människor som det är idag. Metoderna var dock tvivelaktiga och oftast oetiska. Kanske en föregångare till Bolsonaro? Atlético Madrid är förövrigt ett rätt udda lag med en kriminellt belastad "ultrahöger-orienterad" fanclub. Laget gillas dock av utlänningar, amerikanska kändisar, israeler och spanska kungafamiljen. Jesús son Miguel Ángel Gil Marín sägs vara mer i linje med den nuvarande ordningen.

Foliehatten tycker det är bra att detta projekt kraschade och att de nationella ligorna får vara ifred. Däremot tycker han att de löner som spelarna får är mer än groteska! En biljett kostade för några år sedan i England i en match mellan Chelsea – West Ham 2500 SKR och då var det inte de bästa platserna.
Foliehatten undrar hur många matcher fansen går på i månaden?