Liberalernas
inre käbbel och att sinnet rann över på vänstern visar med all
tydlighet, hur extremt
polariserade dagens
politik är.
Det handlar mer om
ideologiska markeringar och vem som kan samarbeta med vem, än om de
besvärliga sakfrågorna
som Sverige har.
Det som kan ske efter
avhoppet av L från JÖKen, är att L samlar de
liberaler som föredrar en borgerlig regering som driver en borgerlig
politik i ett parti och de som av ideologiska skäl vill fortsätta
med Jöken i ett annat –
Centern.
Om L kan
locka tillbaka de cirka 2,5% som flydde till M pga Jöken så är
inte de 2,5% som blev kvar hos L bortkastade röster för det
borgerliga blocket. 2,5% är ganska mycket när det står och väger
mellan blocken, och kan mycket väl avgöra valet.
Alla
som följer svensk politik har fullt klart för sig att de liberaler
som föredrar en rödgrön regering framför en borgerlig regering
kommer att rösta på C. De flesta av dessa väljare gör redan det.
Det som en del talar om, är att vinna tillbaka de liberala väljare
som inte trivs i den rödgröna buren. Det kan L göra, särskilt nu
efter Lööfs uttalande att hon kan tänka sig att sitta i en rödgrön
regering.
I det långa loppet tror Foliehatten att en
ideologisk strukturrationalisering är bra för svensk liberalism.
Det är bättre att ha ett tydligt nyliberalt parti C och ett
tydligt socialliberalt parti L. Det skulle minska de interna bråken
och göra att de liberala väljarna får tydligare alternativ att
välja mellan.
Det
har är på intet sätt unikt för Sverige. Även i USA ser vi hur
ekonomin och de klassiska höger-vänsterfrågorna får allt mindre
betydelse och att politiken i stället kommit att handla om
symbolfrågor.
Annie
Lööf är visserligen osympatisk, men oerhört slipad rent taktiskt
och med hennes utpressning gentemot S finns det få partier, om ens
något, där man får sådant inflytande och så mycket politik
genomförd sett till väljarstödet.
Frågan
är vem som är stödhjulet i Jöken, Lööf eller Löfven. Löfven
vill sitta kvar till varje pris och för Foliehatten är det
självklart. Det är Lööf som bestämmer och Löfven får lyssna om
han vill sitta kvar. Lööf och Löfvén är båda väldigt beroende
av varandra, de andra parterna i JÖKen känns inte lika centrala.
Därför tror Foliehatten inte att det rödgröna samarbetet kommer
att hålla i längden. Det finns också många sossar som hellre vill
driva sakpolitik än ägna sig åt ideologiskt positionerande.
Centern
har
skaffat
sig en ekonomiskt liberal politik genom Stureplanscenterns försorg.
Till skillnad från den gammaldags närmast sossiga ekonomiska
politik som man haft sen urminnes tider. Klart att det kommer att bli
besvikelse över att centern inte längre kan driva den politiken.
Men frågan är hur djupt rotad den ekonomiska liberalismen är rotad
inom partiet. Centern lever på att de är starka lokalt, de har
många tunga kommunalråd och för stora delar av Sverige är centern
det ledande partiet lokalt. Dessa centerpartister har inget emot att
samarbete
med sossarna i riksdag och regering, tvärtom ser de fram emot nya
lokala stödformer som gynnar dem. Marknadshyror och liknande
reformer struntar de helt i.
Vad
Lööf gör nu, är att gå tillbaka till centerpartiets rötter med
s-samarbete som
under Gunnar Hedlunds tid.
Stureplanscenterns ekonomiska reformprogram får stå på
vänt.
Problemet för
Lööf blir
att motivera det inför liberalt sinnade väljare. Hittills har hon
klarat det med att hänvisa till att hon håller SD
bort från inflytande. Frågan är: hur länge räcker det och hur
många centerväljare är det som egentligen bryr sig?
Till skillnad från dig tror jag S har funnit en vinnande formel för att behålla makten i evigheters evigheter.
SvaraRaderaGenom utnämningsmakten kontrollerar S varje statstjänstemans hela liv och därmed alla deras underlydandes.
Tillsammans med den helt korrupta mediemarknaden, 2 maktcentra som funnit varandra, är både S och de av S godkända medierna garanterade ett fortsatt gott liv, försörjda av skattemedel i stället för förtjänstfullt arbete.
Tyvärr finns ingen annan framtid för Sverige än ett våldsamt maktskifte någon gång i framtiden då folket inser sin maktlöshet.
Troligen blir det våra nysvenskars raseri då S inte längre kan hålla sina löften till dem som utlöser våldet.
Angående C och Lööf är det vi ser inget annat än acceptans av det faktum att S har och behåller makten, samt att det är lönsammare att slicka röv än att bli trampad av Lövets stövel, jämför Cs och SDs makt, inflytande, inkomster och trygghet! Ställ dessa i relation till valresultatet, än snabbare var MP i att inse var makt och inflytande fanns att finna, C gör en MP och vinner prinsen.
SvaraRadera