Har regeringens inkompetens antagit bibliska proportioner?

Den rödgröna regeringen: ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.” Lukas 23:34

Percy Olsson i Sydsvenskan:
” Under sin drygt ettåriga existens har regeringen Löfvén hunnit samla på sig så många klavertramp att man skulle kunna säga att inkompetensen har antagit bibliska proportioner.

Det förhåller sig med inkompetens som med så många andra mänskliga företeelser: den framträder i olika skepnader och på olika nivåer. Men frågan är om inte Stefan Löfvéns rödgröna regering har slagit rekord, åtminstone i svensk politik, genom veckans dubbelfel, först med statsministerns uttalanden om terrorism, sedan med turerna kring Lagrådet och Öresundsbron”.

Att Socialdemokraterna är hårt trängda är ställt utom all tvivel.
Å ena sidan pressas man av den radikala vänsterfalangen och vänstermedia som härjar väldigt tongivande i den svenska ankdammen.

Å andra sidan pressas man från det diametralt motsatta hållet av verkligheten som man först nu har upptäckt, att den existerar.
Vad som nu utspelar sig inför öppen ridå är en katastrof för socialdemokraterna.

Att socialdemokraterna först nu ser verkligheten och vad den innebär har förlamat regeringsarbetet.
Detta monster har man själv bidragit till att skapa under åren i opposition, som nu utgör ett stort hinder för partiet.
Ovanpå detta har man välkomnat den radikala vänster aktivismen, i form av Miljöpartiet, in i regeringen.
Man har också släppt in den radikala vänsterfalangen in i det egna, i övrigt väldigt avideologiserade parti.

Samarbetet med Miljöpartiet är i det närmaste en omöjlig sits.
Socialdemokraterna hade tänkt vinna röster i regeringsställning  med den förda politiken, men de har nu flugit all världens väg i snabb takt.
Nu måste man också hantera de krafter som hävdar att resurserna är oändliga.

Egentligen hade en socialdemokratisk enpartiregering varit den bästa lösningen i ett parlamentariskt läge där inget av de traditionella blocken har majoritet och där SD utgör tungan på riksdagsvågen och att Alliansen inte ville ta ansvaret.
Socialdemokraterna har gedigen erfarenhet av att i minoritet förhandla fram breda majoritetslösningar.

Att Socialdemokraterna är decimerade jämfört med tidigare är helt klart.
För några val sedan var man ett 45-procentsparti, i de senaste valen har detta reducerats till ett 30-procentsparti och opinionssiffrorna kryper nu ner mot 20 procent.

Men trots denna successiva försvagning har Socialdemokraterna omgetts av en nimbus av regeringsduglighet. Under decennier styrde partiet Sverige med både skicklighet och ansvarskänsla. Respekten för socialdemokratiska regeringar – och socialdemokratiska statsministrar – har sträckt sig långt utanför arbetarrörelsens led. Göran Persson lyfte aldrig partiet över 40 procent, men var statsminister i tio år, 1996–2006, och växte från utskrattad buffel till europeisk statsman.

Hela detta förtroendekapital har skingras och mer därtill.
Socialdemokraterna kommer i nästa val att vara ett 20% parti och kanske tom under denna gräns.

Att detta till stor del är självförvållat, inser de flesta. Under de åtta år som Socialdemokraterna befann sig i opposition, ägnade de sig åt makt konglomeratet (begreppet har introducerats av Harald Gustafsson, professor i historia).  Man eldade aktivt den begynnande radikaliseringsvågen som till slut blev det monster vi idag har att hantera.

Att detta framstod som rationellt för socialdemokrater där och då, var självklart.
I den egna självbilden hade gränserna mellan partiet och staten suddats ut, och medlemskapet i partiet fyllde i mångt och mycket samma funktion för möjligheterna till att göra karriär som i Sovjetunionen.
När man förvägrats den regeringsmakt man så länge hade tagit för given, inte bara under ett val utan två, framstod också den brända jordens taktik som enda rationella lösning.

Efter valet 2010 gick det dock inte som man hade tänkt sig, trots en massiv valrörelse. 
Socialdemokratiska tidningar och tankesmedjor gapade och skrek om ett nyliberalt systemskifte. Efter valet 2010 avslutade regeringen Reinfeldt sitt reformarbete.
I stället gjorde Alliansen den radikala vänsterns postmoderna irrläror och vanföreställningar till sina, vilket fick Socialdemokraterna att svara med ännu mer av samma mynt.

Ett chicken race to the bottom inleddes, vilket först resulterade i en polarisering så hätsk att vänner bröt med varandra, och därefter med att båda sidor förlorade valet 2014.

Det blev en stukad höger och stukad vänster och ett väldigt stukat Sverige som fick försöka hanka sig vidare efter detta svenska ödesval och det budgetkaos som följde.
Samtidigt föddes DÖ och dog! Men Alliansen bedriver fortfarande
en politik som om DÖ existerade.

Tecknen på tillnyktring blev det först under andra halvåret 2015. Men tillnyktringen kom först när verkligheten drabbade Sverige med full kraft under hösten, som vuxenvärlden återigen började göra avtryck i samhällsdebatten på allvar.

Danmark hånas
Det är skamligt att se hur svenska politiker och journalister har hånat Danmark och spelat humanitär storasyster.

Sverige borde istället lyssna, försöka förstå och lära sig av hur andra länder hanterar migrationsfrågorna. Då kanske landet hade kunnat få en mer human politik, både mot riktiga flyktingar och den egna befolkningen, om än inte blivit en "stormakt".

Vad regeringen nu ägnar sig åt är ett desperat och valhänt men ytterst osmakligt ful spel. Regeringen går gång på gång till attack mot Danmark. Syftet är att man vill få Danmark att lägga om sin politik.

Om Danmark ändrar sin politik försätter detta Socialdemokraterna i en väldigt bekväm situation.
De danskarna kommer i så fall att tvingas utföra grovjobbet åt sina svenska kollegor, samtidigt som de senare då kommer att vara fria att fortsätta smutskasta sina kollegor på andra sidan sundet.

Detta är ett ytterst patetiskt agerande från ett alltmer patetiskt socialdemokratiskt parti. Det säger dock väldigt mycket om hur genomfalsk de svenska politikernas bombastiska retorik om Sverige som en "humanitär stormakt" egentligen är.

Låna pengar
Den socialdemokratiska oansvariga politiken att låna pengar för att finansiera ohållbara välfärdsnivåer och diverse statliga projekt kastade Sverige in i ny 90-talskris.

Sverige har länge åtnjutit internationellt förtroende för att vi håller budget och inte bygger upp en statsskuld. Denna drygt 20-åriga epok är nu över och dess dödgrävare heter Magdalena Andersson.
 

Nu återstår att se när de internationella finansmarknaderna upptäcker att Sverige måste låna pengar och att vi snabbt ökar vår statsskuld.
Det kommer i så fall att avspeglas på de svenska marknadsräntorna.
Vi kan också räkna med att det kommer leda till en inte önskad inflationen.
Riksbanken kan då höja sina styrräntor. Vi går med stormsteg mot mycket sämre tider.

Kvartalssiffrorna för BNP från SCB som presenterades i veckan säger absolut ingenting om de fysiska, faktiska och praktiska problem, som Sverige står inför i dag:
bostadsbrist, arbetslöshet, en ökande andel vårdbehövande äldre, allt högre sjukskrivningstal, underskott i kommunernas ansträngda situation, bristen på vårdpersonal, psykiskt sjuka tandläkare, lärare, socialsekreterare och poliser eller bristen på äldreboenden, demensvård och vård för.

Inför framtiden
Regeringens katastrofala politik och stora budgetunderskott, gör det därmed mycket svårt för oppositionen att ta över och bilda nästa regering, före eller efter nästa val.

Ska man återgå till en ansvarsfull statsfinansiell politik, så måste nästa regering genomföra en lång rad strykningar av skuldfinansierade reformer.

Detta kommer att vara mycket impopulärt kortsiktigt, och inget man kan gå till val på och vinna.
Ovanpå detta är det parlamentariska läget mycket mer splittrat idag än på 90-talet och med svaga regeringar kommer det vara mycket svårt att rensa upp i svensk ekonomi.

Frågan är: Hur ska Sverige ta sig ur denna låsning utan att krackelera?

Löfven skulle kunna hämta inspiration från en annan socialdemokratisk statsminister, Rickard Sandler.
1926 svarade han för den mest eleganta mening som någonsin har yttrats
i riksdagen:

”Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla.”