Kristerssons svåra dans på slak lina!

Kristersson försöker nu utföra en svår dans på slak lina. Problemet för honom är, att han å ena sidan måste ge C och L garantier, för att SD inte får inflytande över en borgerlig regerings politik. Å andra sidan måste han mörka dessa garantier, för att kunna få SD:s stöd, för att bilda en regering.

Enligt flera mätningar, anses att L och C skulle riskera mest vid ett nyval. L skulle åka ut ur riksdagen och C skulle förmodligen klara riksdagsspärren, men bli kraftigt försvagat.

Om Åkesson skall undvika en svekdebatt från sina väljare, bör han vara tydlig, ännu tydligare, än han redan har varit! En regering som aktivt utestänger SD från inflytande, får klara sig utan SD:s stöd. Röda knappar från SD, på en sådan regeringsbildning.

Om L och C vill ha en borgerlig regering, vilket de deklarerade och gick till val på, så får de acceptera att förutsättningarna, för en sådan utgår från det parlamentariska läget som ger SD en vågmästarroll.
I annat fall kan C och L gå över till socialisterna och försöka tvinga Löfven att driva borgerlig politik. Lycka till med detta. Vad Foliehatten förstår har S, inte gått på mycket av C:s kravlista! Vart ska de ta vägen? S-spåret verkar kört!

Foliehatten tror C och L är rätt så möra nu och inga tuffa kravställare längre. De kan godta att släppa fram Kristersson och sedan ställa sig på sidan om och lova att ge ett röststöd till Kristersson och Busch-Thor eller i vart fall inte ställa till problem. Kristersson kan som motprestation lova, att inte begära extraval, så att Björklund kan ha kvar sitt tjänsterum, med utsikt över strömmen och glida ett par år till. C och L är ”väl” medvetna om, att SD inte kommer rösta fram Kristersson, om C och L ska vara med i regeringen.

Alliansen är kanske död, men inte som motpol till vänstersvängen, men den är allvarligt handlingsförlamad. När SD en dag blir rumsrena (uppfattas som rumsrena, kommunicerar bättre, tänker längre än till vad som låter bra i stunden) finns många beröringspunkter mellan borgerligheten och SD.

Att som C och L bygga sin politiska framtid på att ogilla politiska motståndare fungerar ju knappast i längden. Här verkar onekligen M, KD klara balansgången bättre än C och L! Brösttoner och ultimativa krav hör vi inte mycket av och de har inte målat in sig i det berömda hörnet! SD klarar också överraskande bra att hantera "framtiden", en tänkbar regering 2022, där man kan få ett indirekt inflytande.

Allt för många väljare marscherar inte till sina partiledares trummor verkar det som. Konservativa och i viss mån nationalistiska strömningar går stick i stäv med vissa partier och Kristersson är ett bra exempel. Över 70% av M väljarna vill se ett samarbete med SD. Över 80% av KD:s väljare. Står Kristersson för konservativa värderingar när han söker samarbete med C och L?
Lööfs och Björklunds väl uttalade globalistiska politik, går inte hem hos de mera konservativa väljarna.
Är S en ledande struktur i "arbetarrörelsen", marscherar knegarna enligt Löfvens trummor eller marscherar knegarna mot V, Nya M och SD?

Brunstämpeln av SD som C och L är bara politiskt motiverad, eftersom de inte har några andra argument, att sätta emot. Vi får väl se hur många icke rumsrena väljare vi får se, vid nästa val, inkluderat eventuellt extraval den 7 april?

Om vi blickar bakåt i tiden, var det inte alls konstigt att Alliansen kunde regera under perioden 2010-2014. De behövde inte ta stöd av SD, eftersom SD inte kunde hindra Alliansen från att få igenom sin budget. Det var först efter 2014 som SD fick den möjligheten och då tog dom den direkt. Det var just detta som gjorde att det krävdes DÖ och eftersom C och L höll sig till denna, under hela mandatperioden, kunde S+MP-regeringen få igenom sin budget resten av perioden.
Läget är helt annorlunda nu. En tänkbar Alliansregering skulle aldrig kunna hindra SD från att rösta ned en Alliansbudget.