Den arabiska våren och Syrien idag!

Den arabiska våren

2011 var präglat av demonstrationer, sammandrabbningar och stora förändringar i Nordafrika och Mellanöstern. Protesterna började i Tunisien men spred sig till Egypten, Algeriet, Libyen, Marocko och senare till Syrien, Bahrain och andra länder.

Bakgrunden till upproren var en önskan om demokratisering, upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna och bättre levnadsvillkor i länder som varit präglat av förtryck.
Orsakerna till upproren har varierat från land till land. Detta på grund av olika historiska förutsättningar och skillnader i samhället och styrelsesättet.
När den arabiska våren blommade upp trodde många i Sverige att de hårda och oftast sekulära styren i det muslimska Nordafrika skulle ersättas med sekulär demokrati.

Det är en mycket utbredd föreställning i västvärlden och Sverige.
Den arabiska våren hyllades stort i svenska medier och inte minst den naiva aningslöshet som fortfarande präglar skribenternas texter.
 
Många politiska bedömare utan kännedom om arabvärlden utgick ifrån att människor som lever under politiskt förtryck längtar efter en form av västerländsk parlamentarism och införande av folkstyre.

Man har helt enkelt inte begripit hur klan-dominerade länder styrs och fungerar.
Fiaskot i Irak borde ha varit en nyttig läxa och ögonöppnare för USA och EU. Istället fortsatte man att slå sönder maktstrukturen i Egypten och Libyen. Lilla Sverige deltog också i störtandet av Libyens diktator.
Dessutom agerade USA i Libyen långt utöver ett FN-uppdrag på basis av osanna uppgifter.

Tack vare den starka egyptiska armen som tog makten i landet undveks anarki. I Egypten efterträddes Hosni Mubarak av al-Sisi, som i princip är en yngre variant av Mubarak. I praktiken innebar det att allt blev som förut i Egypten utan den demokratiska utveckling som eftersträvades.

Efter dödandet av Muammar al-Gaddafi är Libyen ett land i kaos där olika fraktioner av sekteristiska och klan-baserade grupper strider mot varandra. Libyen är idag en bas för terrorister och miljoner flyktingar som söker sig till Europa. Svarta afrikaner i Libyen är idag extra dabbade av våldet. En form av rasism!

Resultatet av detta korståg är värre än ett fiasko, det är en katastrof.

I stället har världen fått bevittna en kraftig muslimsk backlash.

Våra europeiska politiker inser inte att det är bakgrundsfaktorerna som måste åtgärdas och inte de symptom som man ser i regionen. Först när detta är åtgärdat kan det bli någorlunda ordning i Mellanöstern.

Saudiarabien med sin wahabbistiska inriktning av islam och Turkiet som är livrädda för en kurdisk nation är de två länder som har stor skuld till kaoset i regionen.

Ingen kan idag peka på att de länder som drabbades av den arabiska våren blev en succé med funktionella demokratier vid Medelhavets strand som har FN-stadgan som ledstjärnan inför framtiden.

Istället blev det kaos och stora flyktingströmmar till Europa!

Syrien
Syrien blev självständigt 1946 från Frankrike.
Mindre känt är att Syrien och Sovjet/Ryssland har haft ett brett och stort samarbete sedan 1946. Samarbetet grunder sig på ömsesidigt diplomatiskt samt politiskt internationellt stöd. Ryssarna lovade också militär hjälp för att upprätt hålla en nationell armé.
Avtalet mellan Syrien och Sovjet/Ryssland har ratificerats i en överenskommelse om en icke aggressionspakt som cementerade alliansen mellan dessa två länder. Alliansen fördjupades ännu mer under Hafez al-Assad, far till Bashar al-Assad.

Syrien har i över 40 års tids styrts av Assad-familjen som tillhör alawiterna, en grupp som står nära shia. Gruppen uppskattas utgöra 12% av Syriens befolkning. Latakia-provinsen och hamnstaden Tripoli är starka fästen för alawiterna.
Större delen av befolkningen är araber och tvåtredje-delar är sunni- och en tredjedel shiamuslimer. Det finns även kurder, druser och en liten del kristna.
Sunnimuslimerna är den drivande kraften i motståndsrörelsen. Kristna, druser och alawiter (shiamuslimer) är rädda att minoriteternas ställning skulle försämras markant om sunniterna får makten.
Syrien med alla sina grupperingar är ett bra exempel på ett multikulturellt samhälle som aldrig har fungerat.
"Den handlar om att sekulära, religiösa, etniska, socialistiska, liberala, konservativa, pacifistiska, militära, jihadistiska, inhemskt baserade och landsförvisade grupperingar trotsar regimen i Damaskus", skriver Per Jönsson, redaktör vid Utrikespolitiska Institutet.
 
Det stora problemet är att motståndsrörelsen är djupt splittrad. De slåss mot varandra och de skapar nya koalitioner hela tiden. En beräkning man gjort är att det finns närmare 1000 rebellgrupper i Syrien och enligt bedömare är man inte ens i närheten av att hitta en lösning. Att alla förhandlingar mellan dessa rebellgrupper har misslyckats är inte konstigt, eftersom varje grupp har sin egen agenda.

USA vidhåller fortfarande att al-Nusrafronten (al-Qaidas förlängda arm i Syrien) eller andra aktörer i Syrien skulle vara bättre demokrater än Assad och vara mer lämpade att styra Syrien.
Vad man glömmer är att kaoset i Syrien har mindre att göra med Assad än kampen mellan Saudiarabien (sunni), Iran (shia), Turkiet (sunni) och inte minst kurdernas strävan efter eget territorium.
Man kan kort sammanfatta kaoset i Syrien som en soppa som inte är lätt att lösa.

Politikerna i väst anser att Assad är problemet, men i själva verket är han en bisak, egentligen är han en balanserade maktfaktorer i det multikulturella Syrien.
Sedan 2011 har USA och EU gjort många klumpiga försök att påtvinga Syrien vårt folkstyre och sekulära samhällssystem. Resultat blev ett uppslitande delvis religiöst inbördeskrig i hela regionen mellan sunni- och shiamuslimer. Men inte minst efter västs försök att inplantera demokratiska styrelseskick har det vuxit fram en motreaktion:
IS som slåss mot demokratin för religiös diktatur via sharialagar.

Islamiska staten = IS kontrollerar idag stora delar av Syrien, gränsen mot Irak, där man också har kontroll över stora områden i Irak.
IS strategi är att de vill bilda en islamisk stat – ett kalifat – utifrån sin egen tolkning av islam.  Kalifatet skulle inbegripa både Syrien och Irak.

Kriget i Syrien är ett sätt att visa vem som är mest rättroende muslimen och att bedriva folkmord på alla otrogna med en annan tro.  Risken är överhängande att när konflikten mellan sunni och shia sorterats ut, då övergår kriget i ett blodigt krig där muslimerna vänder sig enbart mot den otrogna västvärlden.
 
Om man sammanfattningsvis ser objektivt på kriget i Syrien har den syriska regeringen och armen utgjort huvudkraften sedan flera år i den väpnande kampen mot al-Qaida och IS och gjort det bra.

IS och al-Qaida är barn av USA:s politik och det finns mycket väl dokumenterat allt stöd de erhållit av USA. Häromdagen avslöjades det att CIA försett IS med ett stort antal Toyota Hilux.
USA:s Syrienpolitik har varit att bekämpa Assad och ett självständigt Syrien.

Rysslands inträde i kriget 2015
Med Rysslands inträde i kriget på begäran av Assad med hänvisning till den ingångna pakten sedan 1946 har situationen i kriget förändrats drastiskt.

Ryssland har precis som USA globala ambitioner. En sak som man pratar tyst om i svenska medier är att kriget har kommit allt närmare Ryssland genom att många ryska medborgare sökt sig till de fundamentalistiska grupperna i Syrien och till syriska terroristceller med kopplingar till Rysslands närområde.
USA inledde en offensiv i september 2014 sedan allt fler jihadister sökt sig till IS och att allt större landområden hamnade under IS kontroll, har Ryssland haft allt svårare att titta på.

När Ryssland gjorde sitt intåg i konflikten deklarerade man:
det inte enbart gäller IS, utan även andra internationella stämplade terrorist nätverk vi vill slå ut.


Att Ryssland angriper även andra terroristgrupper än IS beror inte, som USA menar, i huvudsak på en ambition att spräcka amerikanska planer på ett regimskifte i Syrien, utan på att Ryssland vill avvärja direkta hot mot sin södra flank.
En av de grupper som inte tillhör IS och som varit föremål för ryska flygangrepp är Tajammu’ al-’Izza. Den är en i raden av grupper i Syrien som USA i hemlighet har beväpnat.
Kritik har riktats mot Ryssland med anledning av flygangreppen på Tajammu’ al-’Izza, som av USA betraktas som en ”moderat rebellgrupp.  Gruppen ingår i den bredare rebellkoalitionen Jaish al-Fateh som leds av den internationellt terroriststämplade al Nusra-fronten (al-Qaida). USAs stöd till diverse ”moderata rebeller” har ofta lett till att al-Qaida tillsammans med likasinnade nätverk dragit nytta av amerikansk träning och kunnat tillskansa sig amerikansk utrustning, något som skedde så sent som i september i år.
 
Det som inte framgår i väst media är att ryssarna också passar på  att flygbekämpa grupperingar som stridit mot ryssarna i Tjetjenien.
En sådan grupp leds av georgiern Tarkhan Batirashvili.
I slutet av 2013 lämnade han Jaish al-Muhajireen w al-Ansar för att ansluta sig till IS. Där utnämndes han till att ansvara över tjetjenska och kaukasiska kombattanter som anslöt sig till IS i Syrien.
Idag är han ledare för IS militära operationer i Syrien. Batirashvili har utkämpat två stora slag mot Ryssland.  Ett som rebell i det andra Tjetjenienkriget i slutet av 90-talet och ett som värnpliktig i den georgiska armén i kriget i Georgien 2008.
När Tarkhan Batirashvili tog värvning år 2006 var han en av få noggrant utvalda värnpliktiga som tilläts genomgå ett amerikanskt träningsprogram för specialstyrkor i georgiska armén. Hans framgångar på det syriska slagfältet har fungerat som en rekryteringsmagnet för unga fattiga från Tjetjenien, Dagestan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Afghanistan som samtliga befinner sig i Rysslands omedelbara närhet.
Man räknar med att över 2000 ryssar strider för IS och andra grupperingar!


Kinesisk oro
Man uppskattar att minst 3500 kinesiska uigurer befinner sig i Syrien redo att föra jihad. Det gör Kina till den överlägset största exportören av islamistiska kombattanter till Syrien. En eventuell kinesisk militär inblandning skulle inte komma som en blixt från klar himmel.

Resultat av flygbombningarna
Trots USA-koalitionens flygbombardemang under ett år har de inte förmått att tysta de hatpredikande minareterna i IS huvudstad ar-Raqqa.
Efter att ryska stridsflygplan ödelade träningsläger och högkvarter tillhörande IS i ar-Raqqa beslutade nätverkets ledning att ställa in fredagsbönen i staden för första gången sedan kalifatets upprättande. Ryssland har bara på 14 dagar nått sådan framgång som den USA-ledda koalitionen inte lyckats med under 1 år.

Merkels uttalande
Tysklands Merkel menar nu att den valde president al-Assad stått i ledningen för den väpnade kampen mot terrorismen i Syrien och skall vara en självklar part i diskussionerna av lösning av krisen i Syrien.

Bo-Inge Andersson skriver på SRs hemsida:
”Det märkliga – och skandalösa med hänsyn till synen på demokrati och FN-stadga – är att detta inte är en självklarhet. Det är en dramatisk ändring i västvärldens förhållande till den syriska diktatorn Bashar al-Assad som Tysklands förbundskansler Angela Merkel propagerar för”.

Röster i USA
”USA:s ursprungliga politik var att destabilisera stater i Mellanöstern till fördel för Israel och jag tror inte att USA någonsin räknat med att Ryssland skulle sända flyg, tunga vapen och trupper till Syrien”.

Hillary Clinton som försöker distansera sig från Obama säger i ett uttalande:

”USA:s ledning ser Syrienpolitiken som ett misslyckande främst då man inte lyckats störta Assad, ledaren för den väpnade kampen mot ISIS på marken. Har inte sett att man på ansvarigt håll beklagat dödandet, flyktingströmmarna eller förstärkningen av al-Qaida och ISIS”.

Mot bakgrund av detta innebär de ryska insatserna och den ryska politiken i Syrien en möjlighet för Obama att sadla om.
Kommer han att göra det?
Efter att ha Putin blivit så fruktansvärt illa behandlat och så beljuget av USA erbjuder nu Ryssland samarbete mot ISIS.
Vad säger de som lurats att ogilla Ryssland på falska grunder.

Wallströms märkliga uttalande den 12 oktober
I en radiointervju säger Margot Wallström att Assad dödat 7 gånger fler civila än IS och liknande grupper.
Vidare menade utrikesministern att Ryssland skulle avbryta sina flygangrepp mot terrorgrupperna i Syrien, då angreppen inte bara riktades mot IS utan mot andra terrorstämplade och liknade ”rebellgrupper”.
Låt oss granska påståendet att Assad dödat 7 gånger fler civila än ISIS och liknande grupper. Jag har här sökt efter olika källor. Den bästa analysen har jag funnit är i en artikel på Globalresearch.
I denna artikel framgår det att endast 4% av krigets offer dödats av Assadsidan.
Wallströms uttalande är i paritet med alla andra från henne – huvudlöst!

Avslutning
I mellanöstern anses svaghet vara en invitation till aggression och detta begriper inte Obama. Obama vill rädda sitt ”Legacy”!
Denna falska bild skall uppnås genom att Obama hela tiden drar ut på tiden så att USA:s näste president skall bli den som tvingas rensa upp röran istället.


Utan Putin hade Syrien redan varit ett annat Libyen eller Irak.
Det inte väst vill inse är Assad är väldigt älskad av stora delar av folket.

Axel Oxenstierna: ”Vet du inte son, med hur litet förstånd världen styres”!