Är Sverige på fel väg?

Det pågår just nu en utveckling i Sverige som inte uppmärksammas på det sätt som den borde. En växande andel av befolkningen anser att Sverige utvecklas i fel riktning och har därmed börjat tappa framtidstron. Den är en mycket allvarligt utveckling som kan få stora sociala och ekonomiska återverkningar.

Torbjörn Sjöström, vd för Novus skriver:
”Vi kan i dag visa att 63 procent anser att Sverige utvecklas åt fel håll. Det är en kraftigt negativ utveckling jämfört med i mars i år då 51 procent ansåg att det gick åt fel håll.”
Det här är en trend som började märkas redan 2012-13, men som nu det senaste halvåret har accelererat ordentligt. Det värsta är att det inte finns mycket som tyder på att saker kommer bli bättre, snarare tvärtom.

Det finns fler olika ideologiska infallsvinklar till orsaken varför allt fler anser att samhället går i fel riktning.
Orsaker som ofta nämns i sammanhanget:
Många vänsterväljare anser att regeringen Reinfeldt monterade ner stora delar av välfärden vilket har ökat klyftorna i samhället. I och med att fler grupper marginaliseras i samhället ökar också desperationen och motsättningarna.
Att klyftorna ökar i samhället är en direkt konsekvens av borgerlig politik, och den nuvarande regeringen ser inte ut att kunna göra mycket åt problemen.

Många borgerliga väljare är oroliga över den kraftiga vänsterinriktning som den nuvarande regeringen har tagit. På grund av det svaga parlamentariska läget får Vänsterpartiet ett stort inflytande på regeringen och hotar därmed företagande, arbeten och tillväxt.

Konservativa och invandringskritiker har inte många skäl att se positivt på framtiden. Miljöpartiet fortsätter att ha ett avgörande inflytande på migrationspolitiken och antalet invandrare som sökte sig till Sverige under 2015 med allt vad det innebar, blev en enorm belastning för Sveriges asylmottagning.
Nu har till och med en del borgerliga ledarskribenter börjat inse att den nuvarande politiken inte är hållbar.

Det finns en del forskning som visar att de som är födda efter 1970 inte är garanterade ett bättre liv på samma sätt som deras föräldrar tidigare har. Det börjar bli svårare för ”vanligt folk” att hitta arbete som det går att försörja en familj på.

Med undantag för tiden under de två världskrigen ökade inkomsterna och livslängden hela tiden i Europa på ett nationellt plan. Vad vi ser nu är ett trendbrott som inte beror på ett europeiskt krig. Utvecklingen i Europa och övriga västvärlden visar tecken på stagnation.
I södra Europa går vi mot ett förlorat årtionde med en ständigt minskad ekonomisk utveckling och levnadsstandard. Är detta något som väntar Sverige inom en inte alltför avlägsen framtid?

En minskad framtidstro har allvarliga effekter på människors livsval. Om framtiden väntas bli sämre minskar incitamenten att utbilda sig och att investera i företag. Den ekonomiska aktiviteten minskar och folk slutar bry sig om samhällsfrågor som inte berör en själv. Minskad sammanhållning leder till ökade konflikter och leder till en ökad polarisering mellan människor.

Hur ska Sverige agera för att vända den pessimistiska trenden? Vilka är orsakerna bakom den minskade framtidstron? Vad ska politikerna göra för att komma tillrätta med den hopplöshet som finns hos många människor idag?

Den bristande framtidstron är dock inget svenskt fenomen. Det ser inte bättre ut på många ställen i Europa.

Är det förändringar på gång i den politiska makten?
Ifrågasättandet av dem som styr bara växer. För bara några år sedan kunde politiker som Fredrik Reinfeldt ha förtroende hos 60-70 procent av befolkningen. Idag får statsministern och oppositionsledaren vara glada om 30 procent har något förtroende för dem.

Sverige håller på att förlora mycket av sin positiva särart. Jag vill minnas att Bo Rothstein en gång sa att social tillit är som ett korallrev:
”det tål en hel del skit men när det väl försvinner är det nästan omöjligt att återskapa det.”

Många är idag oroliga att något i den stilen håller på att hända i Sverige. Vi är vana att ta så mycket för givet, att vi inte tänker på hur viktiga vissa saker är i vår tillvaro.

Under tio månader framåt kommer, utöver USA, en rad europeiska länder hålla val:
USA:s presidentval 8/11
Österrike presidentval 4/12 mellan en miljöpartist och en nationalist
Italien 4/12 en folkomröstning om konstitutionen, premiärminister Matteo Renzi avgår om folket avvisar ändringarna

Holland mars 2017 följer parlamentsval där Geert Wilders euroskeptiska och invandrarkritiska parti kan vinna
Frankrike april-maj 2017 presidentval där Nationella frontens Marine Le Pen förmodligen når andra valomgången
Tyskland val september 2017 där nya partiet Alternativ för Tyskland (AfD) förväntas gå starkt framåt

Aldrig tidigare har etablerade politiker och partier varit så utmanade av nya uppstickarpartier som bärs fram av ett allt bredare och djupare folkligt förakt för ledare som bara pratar men inte förmår någonting, inte ens upprätthålla Europas yttre gränser.

Prat, tjat och undanflykter är inte ledarskap, det visar hur svaga, obetydliga och odugliga dagens politiska makthavare är.

Kloka ord som riktade till dagens politikerklass som just ägnar sig åt inget annat än naiva förhoppningar. Det märkliga är att de inte har insett de stora förändringarna i den breda folkmassan.

Både media och politiker anser att det är främlingsfientliga partier som tagit över, utan att fråga sig varför opinionen har svängt så kraftigt.

Styrande politiker i väst har tyvärr visat att de totalt tappat greppet. De förstår inte vad globaliseringen betyder. De förstår inte tidens nya krav. De fattar inte villkoren som en snabbt förändrad omvärld i Asien och Afrika innebär.

Samtidigt föraktar denna politiska överklass medborgare som protesterar mot odugligheten. Avståndet mellan väljare och politiker har aldrig i demokratins historia varit så stort som nu.

Så länge de gamla partierna föraktar folket och driver en politik på tvärs mot medborgarna kommer utmanarna att flytta fram positionerna, och efterhand ta över ledningen för länderna. Kan de gamla partierna kan komma till sina sinnens fulla bruk igen?
Då måste de ändra politik, sätta ”känselspröt” ute i den breda folkmassan,för att känna av stämningen.

Trots allt är det folket som röstar fram politikerna och politikerna skall tjäna folket och inte sig själva.
Politikerna vill säkert väl, men deras medicin är rena cyanidpillret. De måste inse att den gamla politiken är förbrukad.