Är 50 miljarder minus i budget en felräkning?

För en vecka sedan publicerade Riksrevisionen en granskning av regeringens budget. Granskning visade att regeringens budget inte håller om man vill behålla nuvarande nivå av välfärd, det saknas femtio miljarder.

Beskedet slog ned som en bomb i den politiska debatten.

Det som förvånar är att reaktionerna nästan helt har uteblivit. Med tanke på den debatt som uppstod, när Migrationsverket krävde fyrtioåtta miljarder extra för att klara sitt uppdrag och i vår ytterligare sextio miljarder.

Det borde ha lett till kraftiga reaktioner och detta borde varit ”mumma” för Alliansen, men man nöjde sig med att konstatera att Riksrevisionen och Konjunkturinstitutet kritiserat regeringen, för att man "trots högkonjunkturen ökar underskotten."

Har vi en opposition?

Att det blev så tyst kan kanske förklaras med att Magdalena Andersson bemött det med att säga att Riksrevisionen räknar fel.

Magdalena Andersson:
” Det Riksrevisionen säger är att utgifterna i kommunsektorn kommer att öka framöver, deras bedömning är att kostnaderna ökar med 50 miljarder till 2020. Det går att diskutera exakt hur mycket kommunernas utgifter kommer att öka men att de kommer att öka skriver jag också under på. Att behoven kommer att öka är dock inte samma sak som att det saknas pengar. Tvärtom är det faktiskt så att det prognostiserade överskottet för 2020 är 78 miljarder kronor, så det finns goda marginaler att satsa mer på välfärden framöver. Just för att vi ser de stora behov som finns i välfärden så har den här regeringen lagt om politiken.”

Det är svårt att avgöra vem som har "rätt" så blir Riksrevisionens påstående kanske endast en åsikt och inte fakta. Att folk tycker olika är knappast konstigt. Är det därför det är en icke nyhet, att regeringen eller Riksrevisionen har räknat fel.

Följdfråga: vilket alternativ är mest sannolikt?

Riksrevisionen och regeringen räknar på olika saker. Regeringen räknar bara med de reformer som hittills är beslutade.
Riksrevisionen gör en egen bedömning av vilken politik som kan komma att föras i kommande budget, om man vill uppnå vissa mål.
Det som alltså inte finns med i regeringens beräkning är all den politik som kommer att komma i kommande års budget och det skulle vara att föregripa framtida riksdagsbeslut.
Desto fler budget som läggs av en socialdemokratisk finansminister, desto mer pengar kommer, att gå till att möta de ökade behoven i kommuner och landsting.


Magdas budget är den som är granskad och de missförstånd som hon syftar på faller på tendenskriteriet. Om hon menar allvar och inte bara lovar att det blir bättre efter valet 2018, finns det några frågor som inte räcker att besvara med 78 miljarder i plus, med start nästa mandatperiod och som hon dessutom inte behöver stå till svars för.

Frågor som bär ställs till Magdalena:
Hur ser hon på minus i de offentliga finanserna fram till 2045?
Hur ser hon på att det behöver byggas 700000 bostäder till 2025 med negativa finanser?
Hur ser hon på att skatten i kommunerna behöver höjas med 2 kronor på varje hundring för att behålla dagens låga nivåer på välfärden?
Hur ser hon på pensionssystemet efter 2030?

Underskottet på 50 miljarder kommer att behöva täckas av upplåning. Staten skjuter över kostnaderna på kommunerna och det är i kommuner och landsting en stor del av välfärdstjänsterna finansieras och utförs.

Hålet som RRV pekar på kommer då kraftigt försämra kommunernas möjligheter att upprätthålla en välfärd på samma nivå. Staten lånar upp pengar men fonderar en del som " finansiellt" sparande. Om inte åtgärder vidtas måste staten öka statsskulden rätt snabbt.

Samtidigt är tillväxten uppblåst med lånefinansierad offentlig konsumtion.

Man kan inte bara titta på statens underskott. Kommunerna och även landstingen ingår i det allmännas ekonomiska balans. Man borde redovisa allt samlat, för att ge medborgarna ett begrepp om hur det går för samhället i sin helhet.

För att kommunerna ska slippa höja skatterna får de pengar av staten. Extratillskottet har varit räddningen för flera krisande kommuner. Staten kan även medvetet underfinansiera kostnaderna, för till exempel invandringen. Notan kommer efter och betalas med ökning av statsskulden.

En budget som redan från början saknar 50 miljarder är inte bra, men när året är till ända, kanske underskottet blev det dubbla. Det är viktigare att angripa metodiskt trixande och fuskande.

Tillägg historisk tillbakablick:
Det är allmänt vedertaget att det var liberalerna som kom till makten mot slutet av 1800-talet som gjorde Sverige rikt - socialister fanns inte ens då.
Det liberalerna gjorde var att öppna upp gränserna helt för både människor och handel, dom skrev även ett frihandelsavtal med England och Frankrike år 1865.

Detta var anledningen till att Sverige blev till ett av världens rikaste länder under början av 1900-talet. Alfred Nobel uppfann dynamiten 1864 och startade Nitroglycerin AB, Ericsson grundades 1876, AGA 1904, SKF 1907, Electrolux 1919 etc. Den vanliga arbetarens lön växte med 170% mellan 1869 och 1910 och den genomsnittliga livslängden med 12 år - skatten var 7,3% och moms existerade inte.

Socialdemokraterna kom till makten 1932 och levde på liberalernas arv fram till 1950. Därefter började det att sakta gå utför, vilket S svarade med genom att öka skatten för folket.

1960 infördes arbetsgivaravgiften och oms 4%, fem år senare år 1965 låg skatterna redan på hela 35%. Mellan 1960 och 1980 fortsatte man höja skatterna, så att den högsta marginalskatten år 1980 låg på 87% och de offentliga utgifterna ökade från 31% till 61% av BNP.

Socialdemokraternas idioti fortsatte mer eller mindre ända till finanskrisen 1990 som var ett resultat av deras idiotiska politik under flera decenniers tid.
Kronan devalverades och tappade 45% av sitt värde, arbetslösheten sköt i höjden och har stannat där och Sverige har aldrig återhämtat sig sen dess.