Varför får bedrägerier fortsätta i EU?

 Björn von der Esch, vice ordförande i Junilistan i VLT den 4 augusti 2008: ”Att vår regering inte skulle kunna redovisa vart skattebetalarnas pengar tagit vägen, och att våra riksdagspolitiker ostraffat skulle kunna försnilla 1,2 miljoner kronor om året i genomsnitt per ledamot, är otänkbart för oss. I Bryssel är sådana bedrägerier en självklar rutin.”

12 år har gått och inget har hänt. Miljarder har försvunnit och ”ingen” bryr sig i Bryssel förrän i år! För skams skull vill EU nu bekämpa bedrägerierna och på pappret skriver de, att det krävs åtgärder!

Kommissionen och medlemsstaterna har ett gemensamt ansvar för att skydda EU: s ekonomiska intressen mot bedrägerier och korruption. Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) är för närvarande EU: s viktigaste organ för bedrägeribekämpning. Det bidrar till utformningen och genomförandet av kommissionens politik för bedrägeribekämpning och genomför administrativ utredning om bedrägerier mot EU: s budget. Först i år 2020 kommer en europeisk åklagarmyndighet (EPPO) att börja verka med befogenheter att lagföra brott mot EU: s ekonomiska intressen i 22 medlemsstater. Varför inte i alla medlemsstater?

Sverige är ett av få EU-länder som inte är med i EU:s åklagarsamarbete, EPPO, men nu visar en utredning hur det ska gå till att ansluta sig.
Länge var den svenska Löfvenregeringen motvilliga att gå med i EPPO. Varken den nuvarande eller tidigare regeringen såg nyttan med det nya samarbetet som är inriktat på att bekämpa och utreda fusk och bedrägerier med EU-medel.

Förslaget kom redan 2013, men flera medlemsländer var motsträviga, däribland Sverige. Myndigheten fick därför sjösättas som ett samarbete mellan de EU-länder som ville vara med. I dag är det bara Sverige, Polen och Ungern som valt att stå utanför, samt Danmark och Irland. Men de två sistnämnda länderna har formella undantag på det rättsliga området i sina medlemsavtal.

För drygt ett halvår sedan avslöjades den kanske största bedrägerihärvan hittills i EU-parlamentet. Motsvarande en miljard svenska kronor hade politikerna, i strid med bestämmelserna, tillgodogjort sig personligen under år 2006, av ersättningar avsedda för assistenter. Det blir i genomsnitt 1,2 miljoner kronor per politiker. Parlamentets talman Pöttering förbjöd omedelbart att rapporten offentliggjordes. Sedan dess har det varit tyst och detta får ske ostraffat i EU!

Korruption inom EU är utbredd på alla nivåer. Att begå bedrägerier är ofarligt, eftersom överordnade ofta inte vågar ingripa, för de är medvetna om, att då kan andra obekväma bedrägerier avslöjas. När avslöjanden ibland ändå sker om bedrägerier, får det sällan konsekvenser för den skyldige.
För några år sedan avgick EU:s samtliga högsta tjänstemän i Kommissionen efter att grova bedrägerier avslöjats. Inte en enda ställdes inför domstol trots utfästelser om räfst och rättarting. Samtliga åtal har nu lagts ner.

EU:s högsta tjänsteman i Sverige hade fifflat häromåret. Man bytte åklagare flera gånger tills den siste konstaterade, att efter alla byten gick det inte att gå vidare. Den misstänkte tjänstemannen lämnade Sverige och blev befordrad av EU.
Så fungerar EU och så kommer EU att fungera i framtiden. EU har blivit en koloss, stort, mäktigt och oåtkomligt för utkrävande av ansvar.  Kulturen i EU är att de som verkar i EU har en inställning, att de kan tillåta sig snart vad som helst, utan risk att förlora sin maktposition. Problemet är, att medborgarnas insikt i korruptionens omfattning är alltför begränsad för att kunna framtvinga en förändring av EU. Hur många känner till att nyligen underkändes EU:s räkenskaper för fjortonde året i rad? Återigen nekades EU ansvarsfrihet. Ingen bryr sig.

Under 2006 gjorde sig EU-parlamentariker skyldiga till bedrägerier motsvarande 1 miljard kronor. Det innebär svindlande 1,2 miljoner per ledamot - 1 200 000 kronor! Det är bra mycket mer än de flesta av oss tjänade under 2006. Vem får stå för notan? Medlemsländerna via sina medlemsavgifter. Hur kan detta få fortsätta i en demokratiskt vald församling?

EU:s talman Hans-Gert Pöttering fick för ett år sedan en rapport om vad som hänt. Vad tror du hände därefter? Tror du att ansvar utkrävdes av de skyldiga? Rapporten hemligstämplades och överlämnades till EU:s egen säkerhetsorganisation OLAF. Där ligger den nog fortfarande i tryggt förvar.

Det nuvarande systemet, där OLAF: s administrativa utredning av misstänkt bedrägeri följs av en brottsutredning på nationell nivå, tar mycket tid i ett stort antal fall och minskar därmed chansen att åtalas. Dessutom innehåller OLAF: s slutrapporter ofta inte tillräcklig information för att initiera återkrav av felaktigt utbetalda medel. Färre än hälften av OLAF: s utredningar har lett till lagföring av misstänkta bedragare och resulterat i återvinning av mindre än en tredjedel av felaktigt betalade EU-pengar.