Har verkligen svenska kyrkan och politiken skilts åt?

När kyrkan skildes från staten år 2000 var det många som trodde och hoppades och tog för självskrivet att de politiska partierna skulle lämna över makten till kyrkans egna medlemmar. 15 år senare ser vi att politiken hänger kvar som en blodigel!

Många hoppades också på ett rent personval och ett enklare och billigare valsystem. Men de som då var politiskt tillsatta i kyrkomötet och församlingsnivå ville inte riskera att förlora sitt inflytande.

Med skilsmässan den 1 januari år 2000 avslutades en flera hundra år lång tradition av stat och kyrka nära knutna till varandra.
Svenska kyrkan kan inte längre kallas statskyrka. Nya relationer gäller mellan stat och kyrka men man kan inte riktigt att tala om en skilsmässa.

Fortfarande finns särskilda relationer mellan Svenska kyrkan och staten även om det skett grundläggande förändringar. Inga kyrkliga organ är längre statliga eller kommunala myndigheter, lagstiftningen har reducerats till ett minimum och Svenska kyrkan beslutar själv vilka bestämmelser som skall finnas.

Den reform som skulle återge Svenska kyrkan frimodighet och livskraft – skiljandet från staten – har blivit en kvarnsten som snabbt dragit ner kyrkan i ängslighet och maktkryperi.

När riksdagen var den instans som fattade besluten, vägde kyrkomötets röst ändå tungt, som en avgörande viktig remissinstans. Inte sällan hade kyrkomötet en uppfattning som avvek från politikernas. Den tog politikerna hänsyn till.
I dag finns det nästan inga åsiktsskillnader mellan kyrkans representanter och de politiska partiernas. Kyrkan är lydig som en strykrädd hund.

Själva systemet, att andra instanser än kyrkan själv, ska fatta kyrkans beslut, är absurd. Hur kunde den drivas igenom?
Vilken annan organisation skulle låta de politiska partierna utse förtroendevalda och fatta beslut?

Det är riktigt att det tidigare fanns kyrkoval, där politiska partier ställde upp.
Oftast fanns två listor, en Socialdemokratisk och en opolitisk borgerlig.

Kyrkomötet var dock inte direktvalt utan bestod av kyrkligt aktiva personer som vaskades fram under en ganska lång process. Att personer utan någon som helst förankring i kyrkan skulle kunna nomineras eller väljas var uteslutet.

Erfarenheterna från de politiska valen på det lokala planet var knappast goda och motiverade inte till en fortsättning. Det fanns församlingar där den politiska majoriteten såg som sin främsta uppgift att motarbeta den kyrkliga verksamheten i så stor utsträckning som möjligt. Det faktum att det var politiska partier, i vissa fall med bekämpandet av kyrkan på sitt program, som fattade de beslut som styrde kyrkans verksamhet, var ju huvudskälet till att skilja kyrkan från staten.

Men i slutändan, efter långa förhandlingar bakom mer eller mindre stängda dörrar, kom man till en uppgörelse som hade rakt motsatt innebörd.
Kyrkan blev självständig på pappret, men till priset av en helt uppgiven självständighet och en mer eller mindre påbjuden underdånighet. Att anpassa sig, känna vart vinden blåser, vilka trender som tidsandan favoriserar, det har blivit Svenska kyrkans rättesnöre.

I en rapport från Timbro i vilken Svenska kyrkans vänstervridning granskas.
När man läser rapporten är redogörelsen för hur aktivister med sin bakgrund i Kristna studentrörelsen i Sverige - en organisation med det uttalade syfte att förena politik och kristendom - mycket intressant. De har nu fått en dominerande ställning i Svenska kyrkans ledning.

Att Svenska kyrkan står långt till vänster är ingen nyhet. Svenska kyrkan kom med tiden alltmer att ställas i det socialdemokratiska partiets tjänst.
Sedan skilsmässan från staten har organisationen varit föremål för såväl ohämmad som ogenerad socialistisk entrism=politisk infiltration.

Idag får man inte sällan intrycket av att Svenska kyrkan i första hand är en politisk organisation på vänsterkanten, och först i andra hand en religiös sådan.

Det finns en utbredd uppfattning att detta bottnar i att de vänsterkrafter som ligger bakom Svenska kyrkans metamorfos har omtolkat nya testamentets kärleksbudskap som en vänsterpolitisk ideologi med andliga övertoner. Skrapar man lite på ytan visar sig sanningen dock vara betydligt mer komplicerad än så.

Det finns ingen anledning att tvivla på Ärkebiskop Jackeléns religiösa övertygelse är äkta. Hon tycks inte ha några som helst problem att acceptera religionens övernaturliga inslag, och hon drar sig inte för att använda överord mot den som kategoriskt avfärdar dessa. Vad Jackelén däremot inte ställer sig bakom är det nya testamentet, det vill säga just det som gör kristendomen till kristendomen.

När Jackelén strax före hon utsågs till ärkebiskop fick frågan om Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed vägrade hon svara på frågan. Detta var inte något som togs ur sitt sammanhang. När hon ett halvår senare uttalade sig om den debatt som följde på hennes uttalande, avfärdade Svenska kyrkans högsta ledare diskussionen som "konstig" och frågan som "märklig".

Kyrkan har idag etablerat sig som en ytterst politiskt korrekt maktfaktor. Därvidlag liknar de många andra NGO= icke statlig organisation.


Som borgerlig väljare och fd medlem i Svenska kyrkan tar jag avstånd från den linje som bedrivs av kyrkovänstern. Många kommer att gå ur Svenska kyrkan pga. kyrkans vänsterengagemang? Det verkar inte bättre!

Det är hög tid att kyrkan skiljs från staten – på riktigt