Vem skall kvoteras in i Public service?

 För några veckor sedan kom det famösa uppropet från rasifierade anställda på Sveriges Radio som krävde ökad representation och att deras kvaliteter skulle tillvaratas bättre. Bemötandet från VD Cecilia Benkö var inte direkt översvallande och det har varit rätt tyst om detta på sistone.
Många förstår inte vad som ligger bakom denna kritik mot det som annars brukar vara essensen i denna bastions verklighetsbeskrivning. Är inte SR helt infiltrerat av vänsterliberaler som vill ha just identitetspolitik och representation?

Foliehatten tycker att dynamiken i detta ärende är intressant, eftersom det antyder att det någonstans fanns personer som inte bara tänkte, utan också sade ”Håll käften” när Kodjo Akolor ville höras mer och att dessa personer fick som de ville.

Bo Rothstein försöker förklara det ganska bra i en debatt artikel i GP.
”Kraven på att befolkningssammansättningen i Sverige ska avspeglas bland Sveriges radios anställda, riskerar att bli en byråkratisk mardröm. För varför är det bara personer med utländsk och utomeuropeisk bakgrund som ska kvoteras in. Då måste väl också religion, kön, könsidentitet, sexuell läggning, ålder och funktionsnedsättning räknas in. Det blir snabbt oöverskådligt många grupper som ska representeras, skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap.

Det är inte första gången krav på numeriska kvoter grundat på härkomst ställs. Först ut i Europa var Ungern vars parlament 1920 beslutade om sådan politik som kom att gå under beteckningen ”numerus clausus” och som gällde procentandelen judiska studenter vid landets universitet. Argumentet var att ungrare som etnisk grupp diskriminerades vid antagning till universiteten av den relativt stora gruppen akademiker av judisk härkomst. Drivet av en uppflammande antisemitism i vilken inte minst Katolska kyrkan intensivt deltog, infördes denna lag om att härkomst skulle vara ett kriterium för högre utbildning. På trettiotalet gick man vidare och beslutade om liknande procentsatser för många olika yrken som till exempel advokater, läkare, journalister, skådespelare, banktjänstemän och så vidare, där gränsen för antalet utövare med judisk härkomst först lades till tjugo procent och senare sänktes till sex procent.”

Bo skriver att hans egna grupps överrepresentation inte är ett problem för majoritetssamhällets medborgare som är underrepresenterade. Den överrepresentation - hans egna grupp, är tydligen bättre och har högre kompetens än majoritetsbefolkningen.

För honom är det en sådan självklarhet att han inte ens reflekterar över att han själv använder sin egna grupptillhörighets utfall som argument mot andra gruppers utfall och att det är gruppens egenskaper som är skälet till utfallet. Hans egna grupp är bättre än majoritetssamhällets folk är för honom en självklarhet. Fullt utvecklad etnoautism.
Överfört på Public Service så rör sig detta om, att den härskande klicken, ser sig hotade inte av majoritetssamhällets representanter som alla är kuvade med fungerande tabun och ordmagi, utan av nya och fler minoritetsgrupper som mycket väl förstår spelplanen och den är mycket bättre än den kuvade majoritetsbefolkningen.