Mer socialdemokratisk historia – barnpornografi och bordellhärvan!

1970 legaliserade Socialdemokraterna barnpornografi. Detta under Palme och LO förhöll sig passiva. Först 1976 blev det förbjudet, efter påtryckningar från andra länder. Andra uppgifter säger att förbudet kom först 1979 och att det ändå var lagligt att inneha barnporren. 1976 blev ”det” bara förbjudet att sprida och sälja vidare.

Socialdemokraterna och Stockholmsmedia lyfte fram "forskare" som t.o.m. sa, att det var bra att ha sex, med sina barn. Aftonbladet gjorde 1974 en kontroll av den mängd av barnporrtidningar som fanns i kiosker och affärer. Vid ett besök i några porraffärer hittade reportrarna inte mindre än 15 olika barnporrtidningar, med titlar som ”Loving Children” och ”School Girls”. I själva verket var Skandinavien vid denna tid världens ledande centrum för barnpornografi, p.g.a. att Sveriges och Danmark vid den tiden tillät distribution av barnpornografi.  Det var också till stor del ett resultat av 60- och 70-talens debatt om barnporr.

I en artikel i Socialisten från 2005 skriver de, att 1964 skrev 140 läkare ett upprop mot barnporr. ”De fördömde ”översexualiseringen” av samhället och bland annat oroade de sig över det ökande antalet veneriska sjukdomar. Lösningen var för dessa läkare ett stärkande av den moraliska uppfostran i skolorna och en disciplinering av ungdomen. Aktionen motverkade snarast sitt syfte, den blev inledningen till en debatt där de moralkonservativa blev allmänt diskrediterade och en sexualliberal ståndpunkt blev den ”politiskt korrekta” att inta. De stora tidningarnas ledarsidor, med undantag för den då moralkonservativa Svenska Dagbladet, tävlade om att fördöma de 140 läkarna.

Dagens Nyheters ledarsida talade om läkarnas aktion som en ”svart sexualfront”, Stockholms-Tidningen för sin del döpte sin ledare om ämnet till ”Kvackare i moral.” Det avslöjades också att några av läkarna var medlemmar av Moralisk upprustning (MRA), en organisation som påminner om grupper i den kristna högern i USA idag.” De ville också göra incest lagligt ( eller avkriminalisera ) och sänka ålder för sex till 14 år!

Stockholms tidningen hyllade i oktober 1964 Olof Ullenstam. På sin ledarsida förvarade de Ullenstam mot ”moralisterna” och hävdade att han bedrev ”seriös forskning.” Ullenstam blev inbjuden till konferenser och seminarier; exempelvis satt han i panelen vid Liberala Studentklubben i Stockholms seminarium om sexualitet i oktober 1964.

I sin bok ”De erotiska minoriteterna” hävdar Ullenstam:
”att alla sexuella lustupplevelser i sig är positiva och i stort sett alltid bör tillåtas och uppmuntras.” Ullenstam går med pedantisk noggrannhet igenom den ena sexuella varianten efter den andra och argumenterar för att de bör uppmuntras och inte fördömas. Det gäller även incest och pedofili. I avsnittet om incest får vi veta att incesttemat ”har stort pornografiskt värde” och att sexuella ”lekar” mellan föräldrar och barn inte bara är helt OK utan också allmänt praktiseras i författarens, tillika underläkaren Ullerstams bekantskapskrets: ”Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner.”
I kapitlet om pedofili ser vi bland annat hur övergrepp av äldre män mot barn beskrivs som ”kärleksfulla genitala manipulationer... mellan ett barn och en åldring” som enligt Ullerstam ”i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom”. Ullerstam anser att ”vad som traumatiserar barnet är...moderns bigotta och hysteriska reaktion” och inte övergreppen. I kapitlet om exhibitionism lyckas han med konststycket att helt bortse från det ofta starkt aggressivt kvinnofientliga i blottningen och menar att ”vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten”!

Ullenstams främsta reformförlag för att förverkliga alla ”erotiska minoriteters” önskemål är, förutom att ”förbättra samhällets pornografiska service” inrättandet av (underförstått statliga) bordeller. Bordellerna fyller ”en viktig samhällshygienisk funktion. Dessa institutioner skulle lämpligen förestås av läkare och socialkuratorer och Medicinalstyrelsen skulle ha överinseende över verksamheten.”
Ullerstam drömmer om att ”många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke” och att de prostituerade bör benämnas ”erotiska samariter”. Dess viktigaste funktion vore att mildra ”nöden hos de människor som av olika skäl inte kan försörja sig själva sexuellt, dvs. handikappade och perversa.”

Ett otäckt exempel får man för övrigt i en intervju gjord med Stikan Andersson i Aftonbladet april 1970. Han hade nyss gjort en ny version av klassikern ”Oh, mein papa” och berättar att han inspirerats av att göra den, efter att ha sett en porrfilm som handlade om incest mellan far och dotter."

Idag är sexualmoral en det omvända. H&M kan inte ens visa en heterosexuell kvinna i ”bikini” utan att det blir ramaskri på Södermalm. Sveriges sexualmoral idag om och den totala avsaknaden av ”redlight kvarter” är unik i Europa, förutom hos Vatikanen. I det katolska Irland kan du hitta strippklubbar för heterosexuella. Totalförbjudet i Sverige.

På 70-talet så var det flowerpower som gällde med fri sex och bredare dubbelsängar.
Det var inte ovanligt att barn hade sex långt innan 15 års ålder. Det gick att köpa grova porrtidningar där barn i 5-7 års åldern penetrerades av grova manslemmar i Pressbyrån eller i närmsta porrtidnings butik, Thirteen, Fifteen och Children Love. Det fanns även grova porrfilmer i handeln, helt lagligt.

Bordellhärvan på 1970-talet, där Sveriges toppolitiker umgicks med prostituerade, många var minderåriga, småflickor i 13-14-årsåldern som var omhändertagna för samhällsvård och bodde på Ulvsunda ungdomshem. SÄPO konstaterade att några var i klorna på Warsawa-paktens underrättelsetjänst. Har Foliehatten fattat det rätt, att det var öststaterna barnen kom ifrån? Och sannolikt då från STASI eller KGB. Allt annat sätt är omöjligt. Verkligheten övertrumfar dikten.

 
Det kunde ha blivit en av Sveriges största rättsskandaler genom tiderna, om inte media-etablissemang och svensk underrättelsetjänst samarbetade och de gjorde allt för att mörklägga omfattningen av affären.

 
Augusti 1976 gav rikspolischef Carl Persson en promemoria till Olof Palme. Om den hade blivit offentlig, skulle ha vänt upp och ned på Sveriges politiska etablissemang.
I promemorian framgick, att det handlade om att ledande svenska statsråd och politiker, samt höga militärer, umgicks med prostituerade som förmedlades av Doris Hopp.

DN toppade i november 1977 förstasidan med Peter Bratts nyhetsartikel om att Carl Persson redan 1969 hade varnat Olof Palme för att Lennart Geijer var en säkerhetsrisk på grund av sina kontakter med en ung prostituerad kvinna med koppling till den undre världen. Peter Bratt skrev också att Geijers namn även förekom i bordellhärvan.

I själva verket var fem socialdemokratiska statsråd, två centerpartistiska toppolitiker och en folkpartist(kvinna) som var riksdagens vice talman, involverade. Men bordellhärvan förvandlades via DN-artikeln till Geijer-affären, men samtliga uppgifter avfärdades av Geijer.

Aftonbladet och Expressen avfärdade DN:s uppgifter som lögn, skvaller och förtal. I Expressen lovade polisen Morgan Svensson med sitt hedersord att Geijers namn inte förekom i utredningen.

Ebbe Carlsson som då var chefredaktör på Västgötademokraten, visste redan kvällen innan DN-artikeln, att Peter Bratt skulle skriva om Geijer-affären. Han reste redan på natten upp till Stockholm, för att tillsammans med Olof Palme och Hans Dahlgren lägga upp riktlinjerna för en dementi. Ebbe Carlsson och dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Även Hans Holmér var involverad. Ebbe Carlssons kraftfulla dementi undertecknades av Palme och publicerades i DN den 20 november 1977.

På Aftonbladet arbetade ett antal journalister, med att bemöta DN:s påståenden. Och Jan Guillous enda intresse för frågan var, att få fram vilken källa Bratt hade, för att på så sätt försöka misskreditera DN-artikeln. I efterskott beskriver han sitt agerande som ”mitt största och mest pinsamma fiasko som journalist.”
DN orkade inte stå emot trycket utan nådde istället en förlikning med Lennart Geijer, där tidningen avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande journalister förkovran”. I DN:s stipendienämnd satt bland annat - Ebbe Carlsson.
I riksdagsdebatten avfärdade både Olof Palme och Torbjörn Fälldin medieuppgifterna om Lennart Geijer som skvaller. I själva verket var de båda statsministrarna i högsta grad delaktiga, både som kunder hos de prostituerade och som mörk läggare.
Polisens utredning hemligstämplades i 20 år och sekretessen har därefter förlängts.

Detta sopades under mattan men trots detta som kom en hel del fram i media men viftades snabbt bort då det gällde ledande politiker och deras frosseri i denna typen av sexuella avarter (som då var udda men långt ifrån lika illa som i dagens läge).

Det är ju ren skandal att media och maktens män och kvinnor sluter en sådan pakt så att man inte vågar publicera sanningen Det är som Foliehatten alltid har sagt, politiker och journalister håller varandra bakom ryggen hela tiden.