Kommunernas kostnad för skolan!

Kommunernas kostnad för utbildning och annan pedagogisk verksamhet ligger på närmare 293 miljarder, enligt SCB:s statistik för 2018. 

Förskolan kostade cirka 79 miljarder, grundskolan inklusive förskoleklass 129 miljarder och fritidshem 19 miljarder.
Gymnasieskolan kostade drygt 44 miljarder, kommunal vuxenutbildning 5,9 miljarder och svenska för invandrare 3,7 miljarder.

Skolan bekostas till allra största delen av kommunerna. De får nästan 70 procent av sina intäkter från den kommunalskatt som invånarna betalar. Cirka 14 procent av kommunernas intäkter består av generella statsbidrag som räknas fram i det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Utöver generella statsbidrag finns det riktade statsbidrag(skolpeng) som utgör ungefär fem procent av de totala intäkter. Övriga intäkter består av avgifter som föräldrar betalar för, att ha sina barn i förskola och fritidshem.

Enligt SCB lägger kommunerna nästan hälften, cirka 43 procent, av sina pengar på de olika skolformerna och andra pedagogiska verksamheter. Den näst största utgiftsposten för kommunerna är äldreomsorgen som kommunerna lägger cirka 20 procent av sina pengar på.

År 2017 administrerar Skolverket runt 70 olika riktade statsbidrag omfattande total cirka 15 miljarder kronor för olika ändamål i skolan och förskolan. De största bidragen är de för maxtaxa i förskola, karriärtjänster för lärare och höjda löner för särskilt skickliga lärare. Därtill kommer bidrag som kommunerna kan få, från andra statliga myndigheter, exempelvis ersättningar från Migrationsverket för asylsökande barns skolgång.

Går det att spara på administration? Det går det inte att svara på, eftersom det läggs olika innebörd i begreppet administration. Ibland inkluderas både skolskjuts och skolmat i begreppet, vilket är missvisande. Kommunerna har en lagstadgad skyldighet att erbjuda skolskjuts och skolmat.

Ibland beskrivs administrationen av skolan i termer av byråkrati, vilket även det är missvisande. Byråkrati är ett begrepp som används i svepande ordalag och i nedsättande syfte för att beteckna vad som uppfattas som onödig administration.

Självklart ska onödig administration undvikas. Men det är inte det som den administrativa personalen på skolor och kommunernas förvaltningar ägnar sig åt. De utför sådant som kommuner är skyldiga enligt lag att göra. Utöver att vara huvudman för och alltså driva de kommunala skolorna är kommunerna ålagda enligt skollagen, att sköta en rad andra uppgifter rörande skolan.

Upphandla eller på annat sätt se till att alla elever som har rätt till skolskjuts får det.
Varje kommun måste ha koll på, att alla skolpliktiga barn går i skolan någonstans (Ystad som missade).
Varje kommun måste följa upp vad äldre tonåringar som inte går eller gått i gymnasiet gör.
Kommunen ansvarar också för att den har system och rutiner för att konkurrensneutralt och rättssäkert fördela och betala ut pengar till varje skola där det gå elever hemmahörande i kommunen. Med det fria skolvalet kan eleverna vara spridda på många olika skolor både i och utanför kommunen, vilket medför ytterligare administration.
Med jämna mellanrum rapportera en rad uppgifter till statliga myndigheter såsom Skolverket och SCB.

Varför kommunerna inte i större grad utvärderar systemet varje år, är ett mysterium, utan vidare hade man kunnat göra ständiga förbättringar och effektiviseringar.

 

Kommunerna står nu inför ett ekonomiskt stålbad, där så gott som flertalet kommuner får stor obalans i sina räkenskaper. De måste dra ner på sina verksamheter och spara, där det går.
Enligt SCB kostar skolan över 40% av budget och det råder skolplikt. Att spara på skolan är politiskt mycket känsligt och kanske omöjligt!
Det finns ändå möjligheter att spara. Man skulle kunna förminska skolbyggnader. Effektivisera. Mindre, närmre privata skolor. Föräldrar skulle kunna ha större översyn över vad barnen lär sig och hittar på! Det är inte så konstigt att vi har hämmat här, med de incitament vi har idag. Kommunaliseringen av grundskolan var ingen lyckad lösning. Staten vältrade över mycket av kostnaden på kommunerna.

Sveriges problem är, bortsett från den höga grad av socialism, att alltför många är alltför dåligt utbildade(i Malmö går över 70% i vissa områden ut grundskolan, utan ett enda godkänt betyg) som inte är gångbara på arbetsmarknaden. Utbildning är ingenting utan bildning, eller allmänbildning att applicera den på. Utbildning som den ser ut idag, är något som är målinriktat åt ett enda håll och sedan tror man att man kan något, utan att ha applicerat teori i praktik.

Vad vi behöver är ett samhälle som fostrar oss till bildning tidigt och skapar plattformar att diskutera saker och ting öppet och fritt. Först i ett bildat klimat blir utbildning riktigt värdefull. Vi är långt ifrån självförsörjande på ingenjörer och programmerare. Vår levnadsstandard står och faller med att vi kan importera kompetenta utlänningar för att fylla de vakanta positionerna.

Sverige har en otroligt obildad regering, även sådana fenomen som Greta Thunberg vittnar om att politiker och media hellre lyssnar på en obildad 16-åring, istället för välutbildade klimatforskare.
Snart är det enda viktiga i samhället kön, etnicitet, ålder och politisk hemvist. Kort sagt, för att lyckas kommer det krävas inkvotering via ”rätt” premisser, inte utbildning.

Korrelationen mellan ett lands utbildningsnivå och dess ekonomiska tillväxt är mycket tydlig. Ingenting förklarar ett lands ekonomiska nivå bättre, än dess utbildningsnivå. Det finns två standardavvikelser högre IQ än u-länder i Afrika. IQ är ”tabu” att diskutera i Sverige och det kan vi tacka vänstern för. En annan fördel är, att vara etniskt homogena(också tabu att prata om i Sverige). Det förklarar till en stor del av de Sydostasiatiska ländernas fenomenala utveckling, trots att dessa länder började fattiga, så hade de en ganska hög utbildningsnivå, vilket till stor del förklarar varför de drog ifrån andra utvecklingsländer. Typiska exempel är Kina, Sydkorea och Taiwan, länder som inte har några fördelar alls gentemot andra och som tillhörde världens fattigaste för 60 år sedan. Idag har de en levnadsstandard nära/över västvärldens och de har satsning på utbildning att tacka för det.

Ett annat exempel är, Spanien och Finland som hade samma BNP/capita i början av 1900-talet. Idag har Finland 50% högre BNP/capita. De har nästan exakt samma genomsnitts-IQ enligt de (tveksamma) jämförande studier som finns. I stort sett det enda som skiljer Finland och Spanien är, att Finland konsekvent haft bättre utbildning(bland de bästa i EU).

Det finns en studie i USA om Amish-folket. Amishbarn undervisas i 8 år endast i hemmet av ett äldre syskon eller förälder som själva bara gått 8 år i skolan. Dessa Amishbarn har bättre resultat än övriga amerikanska barn efter tolv år i High School (Sverige har samma skolproblem som USA, därför är jämförelsen intressant).

Igår meddelade regeringen att man satsar ett antal miljarder på fler elevassistenter. Det är givetvis positivt, men vad som behövs i de svenska skolorna är ordning och reda och att läraren får större befogenheter, att ta itu med bråkiga elever. Idag kan en elev som anser sig orättvist behandlat, anmäla läraren.
Det skall bli mycket intressant att se om den svenska skolan orkar att lyfta sig från sin bottenplacering. Foliehatten tror inte detta går, eftersom det är invandrarbarn som drar ner på resultaten.