Krimhalvöns annektering

Ett försök att beskriva konflikten och historiska fakta.

Vad är rätt och vad är fel i denna konflikt?
Jag hoppas att med denna genomgång belysa alla frågeställningar och min uppfattning
är att en lösning som tillfredsställer alla inblandade parter är nog svår att finna.

Svenska media har också ensidigt tagit ställning för Ukraina och anklagat Ryssland
för invasion/annektering av Krim. Media har inte förstått orsakerna till denna
konflikt och inte heller grävt fram fakta.

Konflikten och annekteringen av Krim av Ryssland handlar både om nationell tillhörighet, språkpolitik och om ekonomiska och politiska intressen.

Det inflammerade språkpolitiska läget har spelat en avgörande roll i konflikten.
Trots att över sjuttio procent av befolkningen på Krim är ryskspråkiga har inte ryskan status som officiellt språk.
När den nya regimen i Ukraina beslutade om en ny språklag som enbart ger ukrainskan officiell status började oron på halvön. Införandet av språklagen ledde till stora demonstrationer på Krim.
Följden blev att den ryskspråkiga majoriteten förespråkade en anslutning till Ryssland.

2010 - var 58 procent ryssar, 24 procent ukrainare och 12 procent krim-tatarer.
77 procent hade ryska som modersmål.

Men givetvis inverkade den starka ryska militära närvaron på halvön också på konflikten.
Men även historiskt sett har Krim alltid varit viktig för Ryssland på grund av sitt geografiska
läge vid Svarta havet.
Många menade också att övertagandet var att rätta till det fel som Nikita Chrusjtjov gjorde
när han överlämnade Krim till Ukraina.
Främsta anledningen var dock den folkomröstningen som genomfördes 2014 där 96%
röstade för att Krim skulle tillhöra Ryssland.

Historisk bakgrund.
Halvön Krim har kontrollerats av en rad olika länder genom århundraden.
1783 erövrade Ryssland området från Osmanska riket.
Katarina den stora förklarade Krim ryskt och anlade en flottbas i Sevastopol.
I Krimkriget, som pågick åren 1853-1856, kämpade Tsarryssland mot England,
Frankrike och det Ottomanska riket om herraväldet över handeln i östra Europa
och mindre Asien.
Krimkriget ledde till en massutvandring från halvön efter en rysk förlust.

Efter ryska revolutionen 1914 blev Krim en autonom(område med inre självstyre) del av den ryska sovjetrepubliken. Befolkningen utgjordes till stor del av muslimska
krim-tatarer.

I slutet av andra världskriget när Sovjetunionen återerövrat Krim tvångsdeporterades
de flesta krim-tatarer till Centralasien.
Stalin hade anklagat hela folkgruppen för samröre med Nazityskland.
Omkring 100 000 krim-tatarer tros ha dött av svält till följd av förflyttningarna.

1954 överlämnades Krim som en symbolisk gåva från den ryska sovjetrepubliken till den ukrainska sovjetrepubliken. Enligt vissa på grund av att Ukraina-uppväxte Nikita Chrusjtjov ville köpa lokala partibossars lojalitet.
När Krims oblast överfördes till den ukrainska sovjetrepubliken presenterades det av Nikita Chrusjtjov som en gåva till Ukraina på årsdagen 300 år efter fördraget i Perejaslav 1654,
då det kosackiska Ukraina övergick från Polen till Ryssland. Men flottbasen Sevastopol ingick inte i det administrativa Krim utan löd direkt under Moskva som militär stad.

Överlämnandet var i realiteten främst en administrativ förändring i syfte att blidka det ukrainska folket. Samtidigt innebar det att Ukraina fick ta kostnaderna för de ekonomiska problem som uppstått efter utdrivningen av krim-tatarerna.

Ryska baser på Krim
Sedan 1700-talet har Ryssland haft en flottbas i Sevastopol och under den sovjetiska tiden var den en ”stängd stad” och starkt militariserad.
När Sovjetunionen föll 1991 delade Ryssland och Ukraina på Svarta havsflottan.
1997 ingick Ryssland och Ukraina ett avtal om nyttjandet av militär- och flottbaserna på Krim. Efter den väststödda så kallade orangea revolutionen 2004 hotade dåvarande president Jusjtjenko att inte förlänga avtalet med Ryssland som skulle gå ut 2017.
Istället skulle Ukraina närma sig Nato.

När Jusjtjenko förlorade valet till Janukovitj 2010 förlängde den nya regeringen istället avtalet till 2042 mot att Ukraina gavs möjligheten att köpa gas till ett mycket fördelaktigt pris. Avtalet röstades igenom efter stormiga debatter i Ukrainas parlament.

Högeroppositionen anklagade Janukovitj-regeringen för att tysta debatten och kastade bland annat ägg och rökbomber mot ledamöter för Regionernas parti.
En av de mest högljudda motståndarna till avtalet var en viss Arsenij Jatsenjuk – numera premiärminister – som förklarade att oppositionen ämnade riva upp avtalet den dag de återtog makten.
I ett uttalande i det engelskspråkiga The Moscow Times, sade Jatsenjuk:
”det finns inga eviga politiker och inga eviga avtal”.

Ny regering i Ukraina 2014
En kupp genomfördes i Ukraina och en ny regering installerades den 22 feb 2014.
Den nya regeringen hade i praktiken ingen kontroll över Krim.
Den ukrainska flottchefen i Krim och besättningen på minst ett ukrainskt krigsfartyg och många soldater förklarat sig lojala till den autonoma republiken Krim hellre än Kiev.

Rysslands intresse och politik på hög nivå
Ryssland har givetvis krassa geopolitiska intressen i Krim och sina flottbaser på halvön.
Men främst är de militära manövrerna ett svar på USA:s och EU:s inblandning i Ukraina.
USA:s och Obamas inblandning i konflikten ses som ett indirekt hot mot Ryssland.
Enligt Ryssland är det USA och EU som är den aggressiva parten.
De har enligt Ryssland trappat upp konflikten genom att lägga sig i Ukrainas inre angelägenheter.

Den av väst uppbackade högerkuppen i Kiev är orsaken till Rysslands agerande.

Ryssland anser att den nya regeringen är illegitim och är ett resultat av utländsk inblandning.
Det är anklagelser som finner stöd även bland borgerliga experter i väst.

Ryssland menar att de agerat för att beskydda den rysktalande befolkningen på Krim och säkra de ryska baserna. Ryssland menar att det sker enligt de avtal och överenskommelser om den militära närvaron på Krim som finns med Ukraina.

Oavsett den nya ukrainska regeringens legitimitet står det klart att den är starkt ryssfientlig.
Det starkt kritiserade lagförslaget om att förbjuda det ryska språket i alla officiella sammanhang
och att ministerposter innehas av Svoboda-medlemmar - ökända för sitt Rysslandshat.
Kuppregeringen avbröt alla förhandlingar om att närma sig den ryska tullunionen och har istället vänt sig till EU och USA.

Vad värre är för Ryssland är att den nya regeringen är för en Nato-anslutning.
Det är här Krim blir viktig.

Enligt Natos föreskrifter får ett Nato-land inte upplåta militärbaser åt andra länder och avtalet skulle alltså omöjliggöra ett Nato-medlemskap innan 2042.

Förutom att den ryska närvaron hindrar ett ukrainskt Natomedlemskap är flottbasen i Sevastopol i sig avgörande för Rysslands Svarta havsflotta och för inflytandet i regionen, inklusive Mellanöstern.
Rysslands enda alternativ till Sevastopol på rysk kust är Novorossiysk vars hamn är både grundare och mindre tillgänglig.

Ryssland ser statskuppen i Kiev den 22 februari 2014 som ett stort hot mot sina militärbaser och sin närvaro på Krim är alltså inte särskilt överraskande.
Oklart är om Rysslands mål är om de vill annektera Krim för gott.
Målet kan vara att skaffa sig en stark förhandlingsutgångspunkt gentemot EU och USA
samt den nya regimen i Kiev för att försäkra sig om att baserna på Krim inte går förlorade.

Att Ryssland är en kapitalistisk stat med imperialistiska ambitioner är ställt utom allt tvivel. Men Rysslands agerande i Ukraina är inte offensivt, utan defensivt, sett i skenet av händelseförloppet i Kiev.
Ryssland har inte belägrat Krim för att erövra nya marknader eller utvidga sin politiska sfär utan för att möta det ökade hotet från Nato och USA samt statskuppen i Kiev innebar.

Rysslands agerande går helt i linje med 2010 års ryska militärdoktrin som pekade ut Natos närvaro i grannländerna som ett direkt hot mot Rysslands självständighet och intressen i regionen. Genom att besätta sina och Ukrainas militärbaser på Krim hoppas Ryssland på att ”mota Olle i grind”.

Ironiskt nog hade Ryssland knappast kunnat agera på detta sätt om det ursprungliga avtalet med Janukovitjregeringen om nyval hållits och oppositionen vunnit ett val legitimt.

Vladimir Putin är också mycket medveten om att det ryska agerandet är helt i linje med vad USA och Nato redan gjort i Jugoslavien, Irak, Libyen, Mali med flera länder.

Två fel gör dock inte ett rätt.
Ryssland bryter mot principen om utländsk inblandning i andra länders inre angelägenheter och spelar därmed ett farligt spel.

Trots det menar jag att det inte är Ryssland, utan USA, Nato och dess bundsförvanter i EU som utgör det stora hotet, som är den aggressiva parten.

Ryssland har i dagsläget inget intresse av krig som skulle riskera att leda till en konfrontation med det militärt sett betydligt starkare Nato. Dessutom skulle en konflikt äventyra exporten av gas till Europa.

EU:s och i synnerhet Tysklands storindustri är beroende av gasimport från Ryssland via Ukraina och det är därför framförallt Tyskland varit mån om att finna en lösning med Ryssland.

Tillägg:
Den 1 augusti skrev Utrikesminister Margot Wallström på DN-debatt att:

"Ryssland genom sin aggression mot Ukraina och sin illegala annektering

av Krim flagrant bryter mot de principer vi i dag högtidlighåller".

Denna korta sats av Wallström innehåller en rad lögner.

Wallström tes är att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den till sist sanning.
Den ”illegala annekteringen” av Krim är över 200 år gammal och är
inte mer illegal än USA:s annektering av Texas!

För det andra är det en smula förbryllande att Wallström skiljer på

Rysslands "aggression mot Ukraina" och dess "illegala annektering av

Krim".
Vad jag förstår menar Wallström att den "illegala annekteringen" av Krim
inte är någon aggression mot Ukraina?

Wallström måste lära sig att ska man ljuga får man inte blinka.

Sedan undrar jag förstås vad "illegal annektering" är?
Finns det kanske legal annektering?
Undrar vad mer Krims befolkning skulle ha gjort för att

Wallström skulle kalla denna återförening av Krim med Ryssland
för laglig?

Vidare kan jag notera att svenska frivilliga nazister strider i Azovbataljonen
på Donbassidan.

Wallström borde tänka efter lite. Sveriges deltagande i Afghanistankriget
samt bombningen av Libyens lagliga regering – är det okey?

En av de berömda bröderna Marx yttrade:

"Jag har mina principer och är ni inte nöjda med dem har jag andra".

…… eller hur Margot Wallström!!!