Den förnybara elen en mardröm på en av Kanarieöarna!

El Hierro är en av Kanarieöarna, som ligger längst ute i Atlanten bland havets ostörda vindar. Där drömde man precis som den rödgröna regeringen i Sverige, om att bli självförsörjande på el med vindkraft och energilagring i en högt belägen damm, se beskrivning här.

Med närmast ideala förutsättningar skulle El Hierro bli bekräftelsen på att det är möjligt att nå ”100 % förnybart”.
Det har istället blivit den läxa som visar att politiken kan göra stora satsningar, men då den styrs av okunniga och oerfarna miljöaktivister, blir resultatet närmast ett fiasko.

Det väntar också svensk energipolitik, om kunnig kritik fortsätter att negligeras.

En sak som politikerna glömde ta reda på , att man inte förutsett att vindarna kunde vara svaga fem månader i sträck, se rapport från januari-februari av den kunnige och oberoende iakttagaren Robert Andrews här.

Nu har Robert presenterat en ny rapport. Figuren ovan visar öns elproduktion under april med 10 minuters upplösning. April blev en av de bästa månaderna med 47,3 % förnybart av den totala produktionen.

Även så blev förnybart endast 3,6 % av behovet under 127 timmar den vecka som började 13/4. I tre försök körde man med av stängda dieselaggregat under sammanlagt 42 timmar.

Ett tydligt handikapp är bristande utnyttjning av vattendammarnas kapacitet. Denna uppgår till storleksordningen 150.000 kubikmeter, men endast 50.000 m3 pumpas upp och släpps ner till pelton turbinerna. Andrews ser två möjliga anledningar till det:

1. Dammarna kan givetvis inte fyllas med salt havsvatten. På den torra ön måste deras innehåll toppas upp med avsaltat havsvatten. Men den anslutna anläggningen för avsaltning tycks inte ha tillräcklig kapacitet. Dess investering har förmodligen inte varit med i de ursprungliga kalkylerna.

2. Dammarna utgörs av gamla vulkankratrar. Deras struktur är inte tät, varför bottnen tätats med ett lager betong. Emellertid har en liknande damm på grannön La Palma råkat ut för att betongen brustit med en stor öppning som följd. Kanske vågar man på El Hierro inte belasta dammarna fullt ut.

Men även om dammarnas volym utnyttjas till fullo är de alltför små. Under höstens månader av svaga vindar hade man behövt minst tiofaldig volym. Man måste alltid kunna lita till dieselaggregat.

För att klara regleringen av spänning och frekvens, måste systemet kunna ändra effekt mycket snabbt allt efter vindarnas och brukarnas nycker. Det klarar dieselmotorer, men pelton turbinerna hinner inte varvas upp från stillastående tillräckligt snabbt. De måste således alltid hållas snurrande, vilket ger förluster upp till 30 %.

Det kostar pengar att hålla möllor och turbiner i driftdugligt skick. Det är tveksamt om besparingarna av diesel kan motivera fortsatt drift av det ”förnybara” systemet med alla dess komplikationer. Inte ens om man betraktar dess investeringar som förlorade, är det säkert.

Den alldeles klara erfarenheten är:
Hur mycket man än investerar i ”förnybart”, behövs tillförlitlig elproduktion och att man har ”konventionell” kapacitet för hela effektbehovet.
Om man således alltid måste investera i dieselaggregat eller kolpannor, varför skall man då betala för möllor ? ?

Det står ju nu klart att minskade utsläpp av koldioxid inte är en hållbar motivering, eftersom koldioxid inte påverkar klimatet så mycket att det kunnat märkas.
Den gasen är tvärtom mycket gynnsam för skördarna och därmed för mänsklighetens välgång.

Med den kunskapen är Sveriges subventionering av vindkraftverk och solpaneler ren och oförfalskad galenskap!