Idén om att erkänna olikhet har överskridit fixeringen vid olikhet, vilket är lite paradoxalt.

Ingen debattör i den offentliga migrationsdebatten kommer nånsin beskriva det exakt rätta och enda svaret på morgondagens olösliga problem. Inte för att det inte finns några svar, utan för att det finns för många. Det har att göra med att makten att göra val, har gått oss ur händerna. I decennier har vi levt i föreställningen att samhällsdebatten går före utvecklingen och det har i viss mån varit sant. Vi har nu passerat ”peak” samhällsdebatt.
Det offentliga samtalet kommer nu i allt snabbare takt och med ökande eftersläpning följa den rullande snöbollen som ingen kan styra. De möjliga vägarna är många, men det är bollens studsande nedför sluttningen som styr. Stålhårda nödvändigheter i form av pareringar och hoppande ur vägen, avgör vad som sker.

Det finns definitivt en tendens att diskutera ords mening från journalister och politiker. När diskussionen om problem med stenkastning mot utryckningsfordon i förorter var som hetast, diskuterades själva problemet, dess orsaker och eventuella lösningar väldigt lite.
Istället fokuserade man på att det vedertagna begreppet för kritiker kommit att bli "nogo-zoner" och att det inte fanns några zoner i Sverige som man inte kunde "gå i". Ungefär. Det handlade i alla fall om semantik istället för problemet.
Det är en medveten strategi för att man vet, att det finns ett problem och man vet också, att man inte vill diskutera problemet eftersom dess orsaker går stick i stäv mot den egna ideologin. För att avleda uppmärksamheten och kväsa debatten lindar man in sig i definitioner och hårklyverier, så att man kommer att diskutera semantik istället för sakfrågan. Samma gäller med pratet om vem som är "svensk".

Det är märkvärdigt tyst om den italienska migrant krisen, ett tecken så gott som något på, att läget är ytterst allvarligt och att ingen har minsta aning om någon politisk lösning på problemet. Men snart kommer inga solskenshistorier på asylområdet eller aldrig så upphetsade rapporter om ryska posten i Vita Huset kunna täcka över det faktum, att Europas ödestimma är slagen. Om Italien släpper spärren är den perfekta skitstormen här, dags att agera. Österrike befäster sin gräns militärt, vad gör vi andra?

I flera artiklar och böcker som kommit ut i år av både Ann Heberlein och Tino Sanandanij pekar bägge på problemen i dagens Sverige.
Sydsvenskan blåste efter Almedalsveckan upp det faktum att Heberlein framträdde på SD:s scen. Som om detta var en skandal.
Heberlein själv kommenterade sitt deltagande i samtalet hos SD: ”Jag tror på det demokratiska samtalet och på dialogen. Jag tycker det är viktigt att föra fram det jag tycker är väsentligt att tala om så mycket som möjligt i så många sammanhang som möjligt”. Det verkar ju rätt sunt, eller hur?

Som liberal ser jag individen, inte gruppen. Jag lystrar till människors ord och handlingar, inte till vem de sitter nära på en scen. Jag hoppas för demokratins skull att fler gör detsamma.

I en intressant avhandling av Mats Wickström, The Multicultural Moment: The History of the Idea and Politics of Multiculturalism in Sweden in Comparative, Transnational and Biographical Context, 1964-1975 tar han upp att:
”Idén om att erkänna olikhet har överskridit fixeringen vid olikhet, vilket är lite paradoxalt. ” Det här har gjort svenska politiker stolta och höjt ribban för vad svenskarna uppfattar sig kunna göra och klara av.

Det här är ett arv som fortfarande hörs i svensk politik, där svensken uppmanas öppna sitt hjärta. Men Sverige idag är ett också paradoxalt land. Segregationen ökar och medan man säger att folk har rätt att bevara sin kultur, får de svårt att få jobb om de inte kan språket.
I avhandlingen framgår att Sverige var ett land med hög arbetskraftsinvandring. Behovet av arbetskraft lockade finländare och jugoslaver på 1960-talet. Efter kriget hade landet tagit emot såväl balter på flykt undan den sovjetiska ockupationen av hemländerna och judar som flytt eller överlevt förintelsen.

Idén om det mångkulturella samhället initierades av just ester och judar, av invandrade människor i ett svenskt politiskt sammanhang.

Den svenska mångkulturens fader, David Schwarz, konstaterade att en assimilation inte var möjlig för judarna i Sverige!

Man kunde inte låta Hitler vinna, assimilering skulle vara att ge nazisterna segern postumt, säger Wickström som i sin forskning undersökt bl.a. Schwarz tankar och gärningar.

Till en början lyckades man grunda några estniska skolor, men något omfattande kulturellt parallelliv var det inte frågan om. Judarna och esterna slog ihop sig med finländare och idén om mångkultur i en universalistisk anda tog fart på 1960-talet. Den kom allmänt att anses gagna såväl svenskarna och minoriteterna.

Man började prata om det mångkulturella samhället och alla minoriteters rätt att leva med svenskarna på förhållandevis lika villkor.

Såväl socialdemokrater och liberaler var till en början skeptiska mot det mångkulturella projektet. Världskriget hade lärt ut att inte odla rötter, att istället se framåt och emancipera individen från nationen och rasen.

De svenska socialdemokraterna styrde landet under de flesta år som det mångkulturella samhället tog form i Sverige.

Partiet hade svårt med tanken om att minoritetsgrupper skulle reproducera sig och skapa egna institutioner. Den finlandssvenska modellen kunde socialdemokraterna inte tolerera. Allt skulle ske på svenska inom ramen för folkhemmets institutioner. Till exempel fick de finska invandrarna inte grunda egna skolor, språkundervisningen kallades hemspråk, något som fanns för att kunna tala med sina föräldrar.
Wickström konstaterar att mångkulturalismen rotades i undervisningsväsendet samt i media. Tanken om rätt till sin kultur slog igenom snabbt sedan mitten av 70 talet.Det här gäller fortfarande och hörs i den retorik som såväl Fredrik Reinfeldt eller Stefan Lövfén för fram.

Wickströms avhandling pekar på ett par intressanta fakta. Vilka var det på 1960-talet som krävde införande av mångkultur i Sverige? Vilka var det som upplät sina medier som plattform för dessa etniska aktivister?
Har man varit med om att införa mångkultur i Sverige och det visar sig vara ett fiasko utan dess like. Ja, då vill man kanske av ren självbevarelsedrift lägga locket på? Eller så kan man också välja att bedriva häxjakt på alla som kritiserar invandringspolitiken, just för att invandringskritikerna petar på en varböld som man inte vill ska spricka.

Det som har hänt är att de som initierade mångkultur i Sverige har mörklagt och lagt locket på för all slags diskussion om invandringens kostnader. Det har man kunnat göra i kraft av att några få familjer har ägt nästan all "fri" media i Sverige.

Thomas Gür har i en artikel i GP om ”Ett etniskt utanförskap"

 och Tomas pratar klara ”verba” om vad som måste göras i landet på ett sätt som knappast hade varit möjligt bara för ett år sedan i MSM!

Tomas inleder med:
”Allt talar tyvärr för att vi, även med drastiskt minskad invandring, kommer att ha en mycket stor grupp som under en generation kommer att leva i utanförskap.”
Utan krusiduller och "pang på rödbetan" talar han till oss läsare om den bistra verkligheten. Men först måste vi komma till insikt om ett sakförhållande samt en politisk nödvändighet som det betingar.

”Sakförhållandet är att Sverige sedan mer än två decennier tillbaka har överskridit sin ”integrationspotential”. Men man kan notera att när USA på 1920-talet införde kvoter för att inte rubba den etniska balansen i sin befolkning, uppgick andelen utlandsfödda till cirka 15 procent av befolkningen. I Sverige uppgår den i dag till cirka 18 procent."
 

Tomas fortsätter med att beskriva vad Sverige måste gå igenom:
”Det som hastar mest är att återupprätta rättsstaten i hela landet – att ordningsmakten återtar allt förlorat territorium och också utverkar och verkställer kännbara straff mot dem som angriper poliser och räddningspersonal.”

Tomas slutsats blir nog inte lätt att smälta:
”Att genomföra allt ovanstående kommer också att dra ordentligt med resurser från folkhushållet. De föreslagna förändringarna kommer att bli mycket besvärliga att genomföra. Att inte genomföra dem kommer dock att leda till än större besvär, för att uttrycka det milt. Endast naiva personer kan tro att vi skulle ha en lätt resa framför oss. ”

Tomas text är viktig eftersom den landar i handfast erkännande om volymernas betydelse och kostnaderna. Texten åskådliggör därmed konflikten mellan "realisterna" i migrationsdebatten - och verkligheten. För - vad är hans recept annat än fromma förhoppningar om att Sverige efter en generations försörjning av 800 000 vuxna, på något sätt ska passera en punkt, där tingen blir bättre, istället för gradvis sämre?

Slutklämmen i Tomas artikel är intressant! Han säger rakt ut: sanningen är att detta gått alldeles för långt och det krävs helt andra metoder.

Vi borde också debattera varför Ygeman till exempel inte får några resurser till polisen och till att bygga ett nytt förvar med 5000 platser till de som ska utvisas, inklusive en piketstyrka som arbetar 24/7 med att identifiera och samla upp berörda personer och som även ser till att Herkules planen arbetar 24/7. Utlänningslagen tillämpas inte som det är just nu. Ingen vill ta i problemet.

Journalister kunde exempelvis ställa Ygeman mot väggen, varje intervju, och fråga hur det går med utvisningarna, hur många som utvisats och vad som konkret görs i frågan.

Det finns oändliga möjligheter för MSM att pressa politikerna, men det görs inte. Varför?

Ett lysande undantag är Huitfeldt som för några veckor sedan hade en strålande "Lördagsintervju" i P1 med sossarnas partisekreterare Baastad som H. fullkomligt tillintetgjorde med pålästa frågor.
De som har hört denna intervju trodde säkert att de drömde, äntligen en journalistik värd namnet. Tyvärr lyser denna händelse som en ensam fyrbåk i ett annars kompakt journalistiskt mörker.
För de som missat denna fantastiska intervju som handlade om sossarnas politiska lögner och floskler, lyssna och förundras. Någon direkt fördjupning av en lösning på migrationshaveriet var det inte, men ack så välgörande att lyssna till.

Den viktigaste utvecklingen är att allt fler journalister och programledare ställer motfrågor till debattörer som vurmar för mångkultur. Slöjtricken och handskakningsbråken fungerar inte heller längre. Allt mer byggs det upp ett nytt narrativ som politiker tvingas ta ställning till.

Tyvärr har diskussionen ännu inte landat i kostnaderna vilket är enormt irriterande. Sverige har snart 400 000 fattigpensionärer och det antalet lär stiga rejält. Snart befinner sig hälften av landets kommuner i samma ekonomiska situation som Malmö. I Sandviken är det katastrof.

I Proletären av alla tidningar drar man också sitt strå till stacken och kritiserar det som pågår i Sverige! Vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på Sverigedemokraterna?

Proletären:
”I sin gemensamma strävan byggde man en solidaritet mellan arbetarnas organisationer i olika länder och motsatte sig stormakters och storbolags försök att trycka ner och lägga under sig både länder och folk.
Idag ser det annorlunda ut. Medelklassvänstern har gett sitt stöd till den USA-ledda krigspolitiken mot bland annat Afghanistan, Libyen och Syrien, som bidragit till att slå sönder länder och fördriva miljontals människor."

 

Att Löfvén är underställd Wallenberg-familjen är ju inte direkt någon välbevarad statshemlighet. Det fattade krigskorrespondenten Magda Gad som i en syrlig kommentar från det svenska statsbesöket i Saudi-Arabien gav Marcus Wallenberg en känga när hon skrev nåt i stil med "marionetten Stefan Löfvén” skriver glatt på avtalet medan den verklige ledaren av Sverige - Marcus Wallenberg står i bakgrunden och applåderar diskret"...

Nu är det förstås Pirre Wallenberg som är den mäktigaste i Wallenberg-familjen. För det är han som styr Wallenberg-stiftelserna med en järnhand medan Marcus Wallenberg får springa omkring på möten som inte intresserar dom andra.

Proletären fortsätter:
"Därmed accepteras migration som en lösning på världens problem och orättvisor. Men migration kan aldrig lösa dessa problem. Folkfördrivning är den liberala lösningen där problem skickas vidare och någon form av osynlig hand till slut gör att arbetskraften hamnar där det finns någon kapitalist som är beredd att köpa den.
Sett ur elitens synvinkel fyller folkfördrivningen flera funktioner. Den möjliggör att ta färdigutbildad arbetskraft från fattiga länder. Den spelar ut orättvisor mellan länder till att sänka standarden i de länder där arbetarklassen har tillkämpat sig bättre förhållanden.
Genom migrationen upprätthålls ett arbetskraftsöverskott som ökar konkurrensen mellan arbetare och därmed håller tillbaka krav på löner och trygghet. Genom migration vill eliten även förhindra den omfördelning av rikedomarna i samhället som är nödvändig på grund av en åldrande befolkning.
Därför har företagens möjlighet att fritt importera billig arbetskraft släppts fri. Men inte bara det. Genom att använda humanitära argument – kamouflera en ekonomisk invandring som asyl- och flyktingpolitik – har eliten lyckats ställa invandringsfrågan bortom politisk diskussion bland MSM och politiker"

Proletärens artikel är givetvis ljuv musik i Foliehattens öron!!!