Allt startade den 7 november 1938, när tredjesekreteraren vid den tyska beskickningen i Paris, Ernst vom Rath, blev skjuten.
Skotten avlossades av en 17-årig polske juden, Herschel Grynszpan.
Hans föräldrar och syster hade, tillsammans med omkring 17 000 andra polskfödda judar, utvisats från Tyskland till Polen den 28 oktober.
Deportationen gick under namnet Zbaszyn-deportationen. De polska myndigheterna hade vägrat att ta emot dem och de befann sig nu under svåra förhållanden i ett ingenmansland vid den tysk-polska gränsen.
Grynzpans motiv var förtvivlan över familjens situation och den behandling de hade fått av de tyska nazisterna. Ernst vom Rath dog av skadorna den 9 november.
Mordet på vom Rath blev en förevändning för den tyska nazistregeringen att genomföra en stor våldsaktion mot judarna i Tyskland och Österrike.
En landsomfattande pogrom med massarresteringar av judar hade redan planlagts och koncentrationslägren hade förberetts, för att ta emot ett stort antal fångar. Vom Raths död erbjöd ett bra tillfälle att sätta planen i verket.
Aktionen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet. Polis och brandkår beordrades att inte ingripa så länge inte tysk egendom hotades.
Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1400 synagogor och bönehus.
Omkring 7500 judiska butiker fick sina skyltfönster krossade. Butikerna vandaliserades och plundrades, men även judiska bostäder vandaliserades.
Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation.
30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen.
Där utsattes de för en brutal behandling av SS. De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta.
Enligt senare forskning mördades omkring 400 judar under natten den 9–10 november. Tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1500.
De materiella skadorna uppgick till enorma summor. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.
Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller egentligen Rikskristallnatten.
Men våldsaktionerna mot judarna i november 1938 ägde inte rum enbart under natten den 9–10. De började redan den 7 och pågick till den 13 november. Det anses därför mer rättvisande att kalla händelserna för Novemberpogromen. Det är också oklart vem som från början hittade på namnet Kristallnatten. Det skulle kunna vara en cynisk benämning på pogromen som skapades av förövarna.
Novemberpogromen markerade att de tyska nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna. Den tydliggjorde också att den staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar