Paris den 13 november och förnekelsens apostlar!

När nyktrar det svenska samhället?

Daesh jublar över att “Paris står i lågor!

”Det Tredje Världskriget började den 11 september 2001. Fredagen den 13 november 2015 blir nog för Europa, vad Pearl Harbor blev för USA under andra världskriget. Andra världskriget var sannolikt det sista kriget om världsherravälde mellan nationella intressen. Det här kriget handlar också om världsherravälde, men det står mellan två diametralt olika samhällssystem, precis som det ”kalla kriget” gjorde. Nu handlar det inte om ekonomiska system, utan om en kamp mellan patriarkalt religiöst förtryck eller demokratisk frihet och jämlikhet.”

Enligt islam var dock inte de dödade offren i Paris oskyldiga. Islamistiska Jihadister utförde ett heligt krig mot de otrogna.
Enligt islam är de nu dödade heliga krigare i paradiset.
Nu kan inte världens muslimer ducka längre, det är dags att välja sida. Antingen väljer de demokrati eller islam. Glöm inte heller vem som var den första jihad krigaren. Det var profeten Muhammed och de första kaliferna. Till alla muslimer. Om ni fördömer det som hände i Paris skall ni också fördöma profeten Muhammed och de första kalifernas heliga krig mot de otrogna.”

Svensk medias ståndpunkt
När media nu försöker samla intrycken efter det värsta jihadistdådet i Europa, efter andra världskriget, blir resultatet en blandad kompott.
Att fylla medier med “fördömanden” är bara larvigt. Det är handling som gäller.

Sydsvenskan
Per T Ohlsson ondgör sig över att EU knakar i fogarna under nationalismens återfödelse
Olle Lönnaeus bidrar med det mest intelligensbefriade uttalandet hittills:
”Ett krig pågår. Men det är inte – som mörka krafter påstår – ett krig mellan religioner eller mellan nord och syd. Utan ett krig mellan oss som tror på demokratin och det öppna samhället – och dem som vill förgöra det”.

Sydsvenskan påstår mer eller mindre att jihadisterna har inget med religionen islam att göra? Man häpnar över deras okunnighet!

Att islamisterna är förespråkare för demokrati och ett öppet samhälle?
Är de både blinda och döva på Sydsvenskan?
Vem är det då som vill förgöra vårt samhälle?

Olle Lönnaeus sitter tydligen inne med information om något som vi andra inte känner till. Annars är det ganska välbekant för de flesta med förståndet i behåll att islamisterna syftar till att införa kalifatet med sharialagar i våra västländer.
Man ser demokratin som raka motsatsen till islams underkastelsefilosofi, att Daesh är deras militära spjutspets i detta syfte och att Muslimska Brödraskapet svarar för den långsiktiga omvandlingen, genom inflyttning och muslimsk befolkningstillväxt kombinerad med bibehållen segregation.

Enligt Olle Lönnaeus värld är tydligen de mörka krafterna, vi som har ambitionen att upplysa ”den sovande befolkningen” om vad som pågår i våra länder.  Detta är helt i strid mot medias skönmålning av en påstådd men icke existerande integration.
Var finns nu alla imamer som borde gått ut i media och stöttat demokratin i Olle Lönnaeus definition? Istället fylls nätet av muslimska hyllningar av deras hjältar för ”den vackra hämnden”

Istället för att skydda våra öppna västerländska samhällen mot dess fiender har medier och politiker ägnat all energi, åt att stämpla ut all analys av hotet från islamismen som rasism och främlingsfientlighet. Detta fokus är kontraproduktivt, det ökar polariseringen i samhället och gynnar extremister.

Det krävs en tillnyktring om det nu är möjligt!

Gång på gång har islamistisk terrorism bagatelliserats. Medierna är snabba att stämpla islamofobi på alla som ser allvarligt på extremistisk islamism.

Allt fler vaknar och även om de fortfarande är lite yrvakna och inte riktigt vet vilket ben de ska stå på, så sker en tillnyktring från Reinfeldts ”öppna ditt hjärta”, doktrin till en egen, klarsyntare bild av vad som händer.

Till stor del – till övervägande del, faktiskt – sker det för att människor numera inte behöver nöja sig med de rapporter och den världsbild som svenska så kallade main stream-media förmedlar, utan kan söka information från mängder av andra bättre och mindre vinklade medier, såväl stora och världen över respekterade nyhetsförmedlare som allehanda bloggar och sajter som man lärt sig lita på och kan få specifik information från.

Men politiker i väst har en uppgift som är viktigare än alla andra: skydda livet på de egna medborgarna. För att lyckas med det måste man vara proaktiv, något man inte är. Flatheten är enorm, av rädsla att anklagas för främlingsfientlighet.

Betydligt mer intressant är att studera den mylla i vilken denna ytterst motbjudande extremism har kunnat växa sig stark. Det sägs ofta att islamismen är en promillerörelse, en Mellanösterns motsvarighet till nynazismen i Europa.

Detta är ett påstående helt frikopplat från verkligheten. Den besvärande sanningen är att radikal islamism är en rörelse med djupt oroväckande starkt stöd i de flesta muslimska länder.

Detta betyder inte att gemene man i dessa länder stödjer de bestialiska illdåd som inträffade i Paris. Det betyder emellertid att kulturen i dessa länder är en väldigt bördig jordmån för terrorism. Det betyder därtill att en stor invandring från dessa länder till Europa kommer att leda till svåra kulturkrockar, alldeles oavsett hur mycket man önskar att så inte vore fallet.

Dessvärre vill man i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet inte kännas vid detta. Tvärtom, de postmoderna strömningar som förpestat debattklimatet på vår kontinent och i vårt land, har gjort allt för att förneka detta. Illdåd efter illdåd har förklarats bero på strukturer, rasifiering, falskt medvetande och annat postmodernt humbug. Extremister och terrorister har förklarats vara offer för kolonialism och rasism, utan ansvar för sina egna handlingar. Ibland har de rentav förklarats vara antirasister och frihetshjältar.

Rent praktiskt har detta resulterat i att terrorforskare utmålats som islamofober och rasister.
Rent praktiskt har detta resulterat i att nazistisk/fascistisk/rasistisk terror förklarats vara ett minst lika stort hot som islamistisk sådan.
Rent praktiskt har detta resulterat i att svenska staten låter skattebetalarnas pengar regna över en regim som betalar ut löner till terrorister och döper gator efter mördare.
Rent praktiskt har detta resulterat i att svenska politiker aktivt legitimerat islamistiska församlingar.
Rent praktiskt har detta resulterat i att svenska partier försökt fiska röster genom att rekrytera islamister till höga uppdrag.
Rent praktiskt har detta resulterat i att islamistiska föreningar belönats med skattemedel och pengar från Allmänna arvsfonden.
Rent praktiskt har detta resulterat i att Daesh kunnat rekrytera nya terrorister på de svenska skattebetalarnas bekostnad. 

 
Efter valet 2014 blev Mehmet Kaplan minister i den svenska regeringen. Några få månader tidigare hade Kaplan liknat jihadister i Syrien med frivilliga i finska vinterkriget. Kaplans nära kopplingar till Muslimska brödraskapet är väldokumenterade och han har bjudit in en ökänd islamist och antisemit till riksdagen.

Att Kaplan inte ens försökte ge sken av ägna sig åt sitt nya uppdrag den första tiden, efter regeringsbildningen förra året, att sätta sig ned och läsa in sig på allt av det senaste inom områdena, och därefter träffa branschföreträdare och myndigheter, utan valde att åka till Turkiet av alla länder, visar på en monumental fräckhet. Att eländet till minister med ansvar för frågor om bostadsförsörjning, stadsutveckling och IT, sedan valde att utveckla sina tankar om hur erkännandet av Palestina skulle gå till är en fräckhet utan gränser. Det finns förvisso en liten möjligt att våra slöa själar till statsminister och utrikesminister faktiskt sagt att Kaplan gott kan tala om detta därborta, han kan ju språket ... Men det är helt fel ordning. En person med Kaplans beteende och uttalanden ska inte sitta i Sveriges regering.

Mehmet Kaplan har i turkisk press förklarat att det är islamofobin som får unga att åka till Syrien för att bli terrorister och jihadister. Han tycks ha nära kopplingar till det minst sagt suspekta turkiska regeringspartiet AKP, han vägrade att närvara när riksdagen röstade om att erkänna Turkiets folkmord på armenier, och så vidare.
I söndags uppmärksammade flera turkiska tidningar ett uttalande av Kaplan,
där han säger att ett av de viktigaste skälen till att ungdomar ansluter sig till den islamiska staten, IS, är att islamofobin är så utbredd i Europa.
Mehmet Kaplans lösning på problemet är att moskéerna i Europa måste få pengar från staten för att motarbeta rekryteringen till IS.
Det verkliga problemet är snarare en identitetslöshet hos många unga muslimer i Europa. Denna rotlöshet utnyttjas av islamisterna för att nå målet att skapa ett parallellt samhälle styrt av sharialagar.

Det är ingen slump att islamistiska organisationer ofta bjuder in kända hatpredikanter till sina möten. Sveriges Unga Muslimer, som Mehmet Kaplan har varit ordförande för 2000–2002, har till exempel bjudit in Riyadh ul Haq till Stockholmsmoskén. Riyadh ul Haq stödjer väpnat jihad och föraktar judar, kristna och hinduer. Andra hatpredikanter som har inbjudits till Sveriges Unga Muslimers möten är Abdullah Hakim Quick och Khalid Yasin. Det är ingenting att förvånas över att dessa rotlösa ungdomar låter sig inspireras och radikaliseras av dessa predikanter.

Svenska politiker och myndigheter har, i sina neurotiska försök att vara toleranta, arbetat aktivt för att såväl normalisera islamismen som att ursäkta och befria den från ansvar för den terror dess mest extrema företrädare gör sig skyldiga till. Islamisters övertramp och illdåd har gång på gång ursäktats. När unga med invandrarbakgrund förklarat att det är rasism som ligger bakom deras personliga misslyckanden och efterföljande radikalisering, har svenska politiker gång på gång varit snabba med att bekräfta deras offerroll.

När moské efter moské gjort sig skyldig till grova övertramp, har ett ängsligt samhälle gång på gång valt att särbehandla islamismens företrädare. När muslimer har krävt vad som i praktiken är såväl blasfemi- som särlagstiftning, har höga företrädare för rättsväsendet varit snabba med att ta deras parti.

Allt detta har bidragit till att islamismen har kunnat flytta fram sina positioner i samhället.
I förlängningen har detta också stärkt de krafter vill utföra fler svinaktiga illdåd i Paris. Detta är priset samhället nu måste betala för den akademiska vänsterns förkärlek för postmodernismens irrläror.

Europa är Daesh nästa stora slagfält. För ett år sedan utropade Daesh ett kalifat. Nu planerar de nästa steg, att smuggla in krigare via asylströmmarna som går till Europa.
Detta skriver den tyska tidningen Die Welt . ”Det är en alarmerande situation”. Abdul Basit Haroun, rådgivare till den libyska regeringen, har pratat med smugglare i Nordafrika och även han säger samma sak  i BBC .
Men även i Italien och Egypten har tjänstemän varnat för att Daesh smugglar in terrorister i asylströmmarna.

As Turkish Prime Minister Erdogan said :
“There is no moderate or immoderate Islam. Islam is Islam and that’s it”