lördag 27 februari 2016

EU står inför sin största kris någonsin!










Orden "EU" och "kris" har de senaste månaderna ständigt varit förbundna med varandra.
Migrationen till Europa
och Storbritanniens omröstning har satt fingrarna på flera väldigt ömma punkter för sammanhållningen i EU.

Nu ser vi
med all tydlighet att solidariteten mellan medlemsländerna inte finns där, när den sätts på prov i skarpt läge.
Jag tror att den växande skepsis mot EU som vi ser i och med att EU-kritiska partier får vind i seglen i bland annat Ungern, Polen, Storbritannien och Frankrike till stor del beror på att EU:s strävan efter det som kallas "ever closer union" inte alls gått i takt med vad folken själva vill.
EU har expanderat sin makt på medlemsländernas och därmed demokratins bekostnad, alldeles för snabbt.

Brexit ger oss alla nu en möjlighet att stanna upp och kritiskt granska dagens EU. Likaså tvingar det oss att fundera över vad som händer framöver.
Kommer också andra länder nu att ta chansen att förhandla om särskilda villkor för att stanna kvar i EU?
Är det möjligt att ha en union som inte bygger på lika villkor för alla?
Om britterna röstar för att lämna, hur många av de övriga medlemsstaterna kommer att följa efter?
Vad ska följsamma Sverige göra?
Får vi också chansen att rösta om att lämna EU?
Vad händer med Storbritannien om de lämnar EU?

Hanteringen av
tidigare folkomröstningar som gett "fel" resultat vid fördragsändringar är ett tydligt exempel på den arrogans som länge präglat EU-projektet.
Brexit
I januari 2013 gjorde Storbritanniens konservativa premiärminister Dave Cameron ett utspel som förvånade många.
I ett långt tal, som i utskriven form var på 12 sidor, angrep han EU och krävde omförhandling av Storbritanniens villkor för medlemskap.
Britterna skulle i en folkomröstning senast 2017 få ta ställning till medlemskapet.
I allt väsentligt handlade det om det politiska partiet UKIK:s framgångar i opinionen och slitningarna inom Torypartiet.

Efter några års sonderingar och diskussioner skickade Storbritannien i november 2015 en lista på sina krav till Europeiska rådet.
Efter förhandlingar mellan David Camerons och Donald Tusk – Europeiska rådets ordförande – presenterades det så kallade reformpaketet.

Detta var ett försök från Camerons sida att blidka euroskeptikerna. Emellertid möttes paketet
av en stark kritik.

De engelska tabloiderna lyste med rubriker som t ex
”The great delusion” =Den stora illusionen och EU is joking”.

Strax efter att reformpaketet presenterats gav Yougovs opinionsundersökning +3 % till Brexitlinjen.

Många kommenterade också skillnaden i Cameron krav i januari 2013 och i november 2015 med vad som återstod i reformpaketet.
Till slut kom beskedet från EU, lördagen den 20 februari - efter nästan 3 dagars sega förhandlingar.
EU-statscheferna lyckades ena sig kring Storbritanniens så kallade undantag, för att försöka hindra landets utträde ur EU – Brexit.


En viktig knäckfråga hade man löst tidigare. Att öppna en process med revidering av Lissabonfördraget från 2007 vore ett vågspel, med bäring på katastrof, för EU-kommissionen och de federativa krafterna inom EU.
Svårigheten att baxa Lissabonfördraget i hamn var betydande. Stora länder som Frankrike och Holland röstade nej till en tidigare version av fördraget.
Länderna fick därför bakläxa, och måste rösta en gång till, efter närmast kosmetiska ändringar av det ursprungliga fördraget.
Att därför öppna en process med ändring av Lissabonfördraget som David Cameron talade om var uteslutet för federalisterna, dvs de som vill ha mer EU. Frågan ”löstes” så att eventuella brittiska undantag läggs som ett protokoll till fördraget.


Fyra frågor har dominerat:
1. Rörligheten för kapital, varor och tjänster måste öka för att stimulera ekonomin.

2. Garantier för att icke-euroländer inte drabbas av beslut inom eurozonen, och att EU erkänner mer än en valuta. En rad lagligt bindande principer för att säkra landets ekonomiska självständighet.

3. Löfte om att begränsa och/eller få stå utanför EU:s maningar om ”allt fastare sammanslutning”. Storbritannien vill skriva ned
principen om en ”allt närmare union”, som anses lagligt bindande och oåterkalleligt. England skall få ”betydande vetorätt” mot Bryssels lagstiftningar. Subsidiaritetsprincipen måste förstärkas.

4. Ett begränsat välfärdssystem för andra EU-medborgare, som arbetar i Storbritannien.
”EU-migranter som kommit till Storbritannien för att jobba ska få vänta fyra år för att kunna begära det skattestöd som brittiska arbetare får. Här hoppades Cameron på att den här tillfälliga lösningen av flyktingkrisen skulle gälla i 13 års tid. Även barnbidraget behövde anpassas så att de matchar de ofta lägre levnadskostnaderna som migranterna får i hemlandet”
(SvD 21/2).

Den slutliga överenskommelse har, som reformpaketet, kritiserats hårt för att vara för luddig och urvattnad.
Egentligen är det bara punkt 1 där Cameron fått igenom sina krav. Det är knappast förvånande då det är en av EU-kommissionens käpphästar.
Vad gäller vetot så finns nu en skrivning att 15 av de 28 medlemsländerna kan hindra förslag. Det ter sig oklart om det får någon praktisk betydelse.
Även välfärdsfrågan ter sig liten, och har väl mest en slag signaleffekt, som Cameron och Ja-sidan hoppas kunna vifta med. När gäller barnbidragen var beslutet närmast patetiskt, med en slag indexering efter köpkraft i respektive hemland.



Folkomröstningen den 23 juni
Kampanjen har redan startat. Brexit leder idag med 3-5 % enligt olika mätningar, men hela 20 % har inte bestämt sig.
Utgången är därför väldigt oviss.
Olika Toryministrar har nu börjat välja sida.
Det paradoxala är att Cameron backas upp av Labour och den relativt radikala tidningen The Guardian, medan konservativa drakar som The Times, The Daily Mail, The Telegraph och tabloider som The Sun stödjer Brexit.

I förlängningen kan det vi nu bevittnar vara början på slutet för EU om Storbritannien röstar nej. Det behöver ändå inte betyda kaos och elände.
Det öppnar nämligen upp för ett alternativ till den överstatliga superstat som EU-ledarna velat bygga, ett projekt som nu närmast kan dödförklaras.

I bästa fall kan vi komma att få ett handelssamarbete mellan Europas suveräna stater.
En ny typ av EES-avtal för länder som står utanför EU, i första hand Storbritannien, Sverige, Norge och Island.

Men också:
u
tan en "president"
utan ett gemensamt försvar
utan en gemensam valuta

Visst, resan dit kan komma att bli lite skakig. Det är å andra sidan inget som Europa är ovant vid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar