Förtroendet är i botten för EU i många andra länder och inte bara Storbritannien!

Misstroendet för EU växer i samtliga viktiga medlemsstater, enligt en ny opinionsundersökning bland väljare i tio EU-länder.

Den 17-sidiga rapporten, "Euroskepticism Beyond Brexit", publicerades av Pew Research Center 7 juni, bara två veckor innan Storbritannien den 23 juni folkomröstar om Brexit.

För min del fick mitt förtroende för EU en rejäl ”knäck”, när jag hösten 2015 besökte både parlamentet, kommissionen och Sveriges ständiga delegation.

Bara det att ett lagförslag tar minst 6 år att gå igenom samtliga instanser och när lagförslaget äntligen är färdigt, finns nästan inget kvar av originalförslaget!
Hänsyn och undantag måste tagas till samtliga medlemsländer!

I rapporten finns en hel del kritik mot EU. Pengarna rullar och det tycks inte finnas ett kostnadstak. Ett praktexempel på slöseriet, är att varje år flyttar man parlamentet från Bryssel till Strasbourg.

Mycket av européernas EU-missnöje kan härledas till hur man i Bryssel har hanterat flyktingkrisen. I samtliga undersökta länder var den överväldigande majoriteten svarande, missnöjda med hur EU hanterat krisen.

Detta uppgav bland annat 94 procent av grekerna, 88 procent av svenskarna och 77 procent av italienarna. I Ungern och Polen låg missnöjet med hanteringen av flyktingkrisen på 72 respektive 71 procent.
I Frankrike var 70 procent missnöjda, i Tyskland 67 procent. Bästa betyget för hur man hanterat krisen får EU i Holland, men inte ens där klättrar siffran högre än ljumma 31 procent.


EU:s hantering av ekonomiska frågor är en annan källa till irritation.
Ungefär nio av tio greker - 92 procent, är missnöjda med hur EU hanterat den pågående finanskrisen.
Cirka två tredjedelar av italienarna - 68 procent, 66 procent av fransmännen och 65 procent av spanjorerna känner likadant. Frankrike och Spanien är för övrigt de två länder där stödet för EU avtagit mest på sistone.

Även i Sverige - 59 procent och Storbritannien - 55 procent. är majoriteten missnöjda med hur EU mött de ekonomiska utmaningarna. Bäst betyg vad gäller ekonomin får EU i Polen och Tyskland - 47 procent i båda länderna.


Nästan två tredjedelar -65 procent, av britterna menar att de vill att EU ska återföra vissa befogenheter till nations regeringarna. Denna euroskepticism finns inte bara i Storbritannien.
I Grekland uppger 68 procent av de tillfrågade att de vill återföra vissa EU-befogenheter till nationerna, följt av Sverige med 47 procent, Holland med 44 procent och Tyskland med 43 procent.

Mediansiffran i samtliga tio undersökta länder är 42 procent för att överföra mer makt till nationerna från Bryssel, medan bara 19 procent vill ha mer centralisering - 27 procent är nöjda som det är nu.


Omvänt finner man mycket lite entusiasm för att överföra mer makt till Bryssel.
Bara 6 procent av britterna, 8 procent av grekerna och 13 procent av svenskarna vill att EU ska ha större makt. Starkast stöd för ett mäktigare Europa finns i Frankrike – 34 procent. I de flesta länder vill runt en fjärdedel eller mer att nuvarande maktbalans ska bestå.

Tre fjärdedelar av de britter som tycker att EU hanterat ekonomiska problem dåligt och 71 procent av dem som ogillar unionens sätt att hantera flyktingkrisen, anser att Bryssel borde återge makt till de nationella regeringarna.

Störst stöd har EU bland polackerna - 72 procent och ungrarna 61 procent. I många andra länder är stödet mycket halvhjärtat. Bara 27 procent av grekerna, 38 procent av fransmännen - ner från 69 procent 2004 och 47 procent av spanjorerna, ner från 80 procent 2007, har en positiv syn på EU. Intressant nog kan man notera att 44 procent av de brittiska svarande har en positiv syn på EU, bland skottarna är siffran 53 procent.

EU:s popularitet har fallit i fem av de sex nationer som undersökts både 2015 och 2016. I Frankrike har opinionen fallit med 17 procentenheter, i Spanien med 16,  i Tyskland med 8,
i Storbritannien med 7 och i Italien med 6.

Unga människor i åldrarna 18-34 är mer positivt inställda till EU än personer över 50 i sex av tio undersökta nationer. Generationsklyftan är mest uttalad i Frankrike – 25 procentenheter – där 56 procent av de unga men bara 31 procent i den äldre gruppen har en positiv syn på EU. Man kan se liknande generationsklyftor i Storbritannien -19 procentenheter, Holland 16 procentenheter, Polen och Tyskland 14 procentenheter och Grekland 13 procentenheter.
Det är oklart varför unga européer är så positiva till EU, som har en ungdomsarbetslöshet nära 50 procent i vissa länder.


I hela Europa finns en mycket stark känsla av att Brexit skulle vara dåligt för EU:
89 procent av svenskarna
75 procent av holländarna
74 procent av tyskarna
uppger att de tror detta.
Endast i Frankrike tror mer än en fjärdedel - 32 procent, att det skulle vara positivt för EU och Storbritannien försvann från unionen.

Allmänhetens ilska hämtar också näring ur det växande antalet diktat som utfärdas av de icke valda ämbetsmännen i Brysselbaserade EU-kommissionen, EU:s mäktiga administrativa organ, som varit obevekligt i sin strävan att ta makten ifrån EU:s
28 medlemsstater.

Även om undersökningen inte bokstavligt uttrycker det så, speglar resultaten med all säkerhet den växande ilskan mot EU:s antidemokratiska natur och dess oändliga makthunger.

31 maj presenterade EU i samarbete med Facebook, Twitter, YouTube och Microsoft en ny "uppförandekod" för att motverka "olaglig hatpropaganda" på nätet. Kritiker menar att EU:s definition av "hatpropaganda" är så vag att nästan vad som helst kan räknas in som strider mot det europeiska myndigheter anser vara politiskt korrekt, däribland kritik mot massinvandring, islam eller EU.

20 april föreslog EU:s interna tankesmedja Europeiska politiska strategicentret, som rapporterar direkt till Juncker, att EU ska upprätta en egen underrättelsetjänst – direkt underställd icke valda byråkrater.

Ett axplock av uttalanden från Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens icke valde president:

4 maj varnade han EU-länder som visar "bristande solidaritet" genom att vägra ta emot migranter, för att de riskerar böter på 250 000 euro, cirka 2,3 miljoner kronor, per migrant.

24 maj svor han att använda sanktioner för att isolera högerextrema eller populistiska regeringar, som valts in i svallvågor av folklig ilska över invandringen.

I enlighet med befogenheter som EU-kommissionen fick 2014, kan Juncker utlösa en "rättssäkerhetsvarning" till länder som avviker från "de gemensamma konstitutionella värderingarna alla medlemsstater delar". I stället för att acceptera folkviljan vid valurnorna, kan Juncker alltså införa sanktioner för att rätta till "systemfel" bland medlemsstaterna.

20 april föreslog EUs interna tankesmedja Europeiska politiska strategicentret, som rapporterar direkt till Juncker, att EU ska upprätta en egen underrättelsetjänst – direkt underställd icke valda byråkrater. Enligt förslaget skulle EUs 28 medlemsstater vara "juridiskt tvingade att dela med sig av information".

Brittiska försvarsministern Penny Mordaunt gav svar på tal:

"Dessa ärenden ska och måste vara medlemsstaternas eget ansvar. Underrättelseinformation kan bara delas på bilateral basis. Detta senaste integrationsprojekt från EU visar inte bara hur lite man bryr sig om nationernas suveränitet, men också hur lite man förstår om hur kontraterrorism fungerar."

15 december 2015 avslöjade kommissionen sina planer på en ny gränsvakts- och kustbevakningsstyrka, som kan ingripa var som helst i EU, till och med utan värdlandets samtycke.

8 mars 2015 sa Juncker att EU behöver en egen militärstyrka för att återupprätta unionens anseende i världen: "Europas anseende har sjunkit dramatiskt, men inte heller vad gäller utrikespolitik verkar man ta oss på allvar fullt ut."

I en intervju med den franska tidningen Le Monde nyligen, sa Juncker att om britterna röstar för att lämna EU, ska de behandlas som "desertörer":

"Jag tror inte desertörerna kommer att tas emot med öppna armar. Om britterna säger nej, vilket jag inte hoppas att de gör, så kommer livet i EU inte att fortsätta som tidigare. Storbritannien kommer att betraktas som tredje land, och kommer inte att strykas medhårs (caresser dans le sens du poil). Om britterna lämnar Europa kommer det att bli konsekvenser för folk. Det är inte ett hot, men våra relationer kommer inte att kunna vara som de är i dag."

I en intervju med tidningen Telegraph, summerade tankesmedjan Friends of Europes chef Giles Merritt det hela på följande sätt:

"EU:s politiska eliter befinner sig i vild panik. Om britterna röstar för att lämna kommer chocken att bli så fruktansvärd att de till sist tvingas vakna och inse att de inte längre kan ignoreras.

Nu är vargens ”prutande” ett miljöproblem!

Jag trodde inte i min vildaste fantasi att klimatalarmisterna också skulle titta
på vår vildfauna. Idiotin bara fortsätter! Kanske skall de sedan titta på rovfiskarna i havet, för att hitta miljöproblem med deras ätande?

Det är kanske dags för dem att föreslå ett åtgärdspaket, för att få vargen att äta annan mat och därmed minska  på sitt”prutande”!

Varg eller människa – vem är störst miljöbov? Det frågar sig Jägareförbundets tidning Svensk Jakt som i ett flertal artiklar försöker hävda att vargen genom sitt ohyfsade sätt, att äta vårt viltkött, gör så att vår klimatpåverkan ökar!

I bakgrunden till påståendet ligger WWF:s köttguide där viltköttet inte ger några klimatavtryck, medan ekologiskt nötkött står för 26 kg koldioxidutsläpp.

I sin uträkning ersätter Svensk Jakt 16 000 ton ”klimatneutralt” viltkött med utsläppskost samt ekologiskt nötkött och drar därför slutsatsen, att våra utsläpp skulle öka med 416 000 ton om vi inte åt vilt.

Men samtidigt som Sverige vill sänka koldioxidutsläppen vill miljörörelsen ha en större vargstam som hindrar viltköttet från att hamna på svenska matbord.

Är det möjligt att kombinera?

Intressant fråga, eller konstigt räknat? För klimat alarmister är allt möjligt!

Här saxat från Svensk Jakt:
”I Köttguiden är det bara viltkött som får tummen upp på samtliga punkter. Gör hushåll med en god tillgång till viltkött mindre klimatpåverkan än andra konsumenter?
Nej. Hushåll med god tillgång till viltkött äter i regel upp köttet själva. De behöver också dela med sig av det ”gröna” köttet till andra för att bli mer klimatsmarta. Att äta mindre men bättre kött gäller i lika stor utsträckning hushåll med god tillgång till viltkött som de hushåll som inte har det”.
Ibland undrar man ..... 

Det som Svensk jakt i första fallet lämnar ute och inte berättar, är att viltköttet är klimatsmart. Viltköttet är begränsat och naturligt,  inte för att vilt magiskt ligger på nollutsläpp.

Om det hade gjort det, hade vi kunnat lösa köttproblemet! Problemet är att vi, bara måste hitta ett sätt, att föda upp rådjur och älgar, istället för kossor.
Om vi bortser från att vi ändå skulle behöva bereda mark och foder och då dra in dem i samma industrisystem som skapar många miljöproblem idag.

Såhär motiverar WWF viltets nollutsläpp:

”Om man betraktar viltet i våra skogar som en del av det naturliga ekosystemet, till skillnad från våra lantdjur som vi föder upp för att de ska leverera kött, ägg och mjölk, blir utsläppen av växthusgaser från viltkött små. Metanutsläpp från vilda idisslare, såsom älgar, hjortar och rådjur, antas då utgöra naturliga utsläpp och belastar inte viltköttet”.

Det naturliga ekosystemet, alltså. De skriver också att:

”Viltkött utgör endast ca 2-3% av den totala köttkonsumtionen i Sverige idag och det är således inget alternativ varken praktiskt eller miljömässigt att tillåta viltet att öka i en sådan utsträckning att viltköttet kan ersätta betydande mängder av det kött vi konsumerar idag.

Så viltet är enligt WWF bra så länge det är i begränsad, naturlig skala.

Men vargen då? Hur påverkar den?

Enligt Svensk Jakts siffror äter vargarna 540 ton älg per år, vilket från nollutsläpp översatt till ekologiskt nötkött landar på 14 000 ton koldioxidutsläpp per år, eller ungefär 3 300 svenskars klimatavtryck.

Eller så skulle man kunna räkna om viltet faktiskt innebar nollutsläpp, vilket det egentligen inte gör.
Om svenskarna vid brist på varg skulle ersätta sitt ekologiska nötkött med vargens byten, vilket det inte finns några belägg för.

Men vargen är ingen miljöbov och står inte för några utsläpp. Om vi räknar som Svensk Jakt gör,  så innebär vargens byten dessutom nollutsläpp, så de är helt klimatneutrala.

Jakttidningen har gått så långt att de försöker hävda att det borde vara att klimatkompensera att skjuta en varg. De för över våra utsläpp på vargen, för att vargarna äter något som vi skulle kunna äta, som vi borde döda allt som äter klimatsmarta saker.

Problemet är att det tankesättet i princip motiverar att döda vadsomhelst.

Men inget är främmande för klimatalarmisterna!

"Patentpaketet" är beroende av utgången av Brexit!

Efter flera års planering, överväganden och debatter, är ett gemensamt europeiskt patentsystem på väg att ta konkret form.

Det kallas allmänt för ”Patentpaketet”! I klartext betyder det att ett patent ska gälla i alla de medlemsstater i EU om de har ratificerat ”The Agreement on the Unified patent Court” - UPCA.

Vid ansökningstillfället ska en specialiserad domstol med ensam jurisdiktion gällande tvister kopplade till gemensamhetspatentet - träda i kraft först när 13 medlemsstater, inklusive Frankrike, Tyskland och Storbritannien, har ratificerat avtalet.

I dagsläget har nio länder (inklusive Frankrike) ratificerat och Bulgarien förväntas bli det tionde.
European Patent Office har uttalat att de är redo att börja utfärda gemenskapspatent så fort UPCA träder i kraft.

Frågan är vad som händer om Storbritannien röstar för ”Brexit”
i det kommande valet om en vecka.

Den 23 juni 2016 sker folkomröstningen i Storbritannien, om de ska fortsätta vara en del av den Europeiska Unionen eller om de ska träda ur.

Utgången av denna folkomröstning är en nyckelkomponent till patentpaketet. Om det blir ett ja i folkomröstningen, kommer att träda i kraft våren 2017 som planerat.

Storbritannien är en av huvudaktörerna i patentpaketet. Om det blir ett nej - skulle utvecklingen av patentpaketet förmodligen stanna av, om landet väljer att träda ur EU.

Utgångspunkten är att det inte är möjligt för ett land som inte är med i EU att vara delaktigt i det kommande gemensamhetspatentet - CJEU Opinion 1/09.

Tekniskt sett skulle Storbritannien kunna delta i det gemensamma patentsystemet fram till och med det datum. Om Storbritannien utträder från EU, och ratificering av UPCA sker före den 23 juni 2016.
Utträdesdatum är troligtvis någon gång 2018 med hänsyn till reglerna i artikel 50 FEU efter ändringen enligt Lissabonfördraget.

Om Storbritannien däremot inte ratificerar UPCA före den 23 juni 2016, alternativt inte alls, skulle det gemensamma patentsystemet tvingas att läggas på is till dess att Storbritannien lämnat EU.
Eftersom Storbritannien, är en av de tre fundamentala medlemsstaterna vars ratifikation av UPCA krävs för att det ska träda i kraft.

Ett alternativ är att villkoren i UPCA ändras, så att den nuvarande versionen av artikel 89(1) stadgar:

"Detta avtal träder i kraft ... den första dagen i den fjärde månaden efter deponeringen av det trettonde ratifikationen eller anslutningen i enlighet med artikel 84, ... inkluderande de tre medlemsstater där det högsta antalet europeiska patent hade effekt i det år som föregår det år då undertecknandet av avtalet sker ... ".

Om Storbritannien röstar för Brexit och beslutar att träda ur EU kommer Italien att inta rollen som ett av de tre nyckelländerna. Detta blir dock först möjligt, och aktuellt 2018, när Storbritannien faktiskt utträtt ur EU, varför hela projektet således kan komma att stanna av.

Om Storbritannien skulle ratificera UPCA före beslut om Brexit, skulle det preliminära startdatumet våren 2017 teoretiskt sett fortfarande vara möjligt på ett juridiskt plan.

Frågan är om det är genomförbart på en politisk nivå om Storbritannien lämnar EU, då den brittiska regeringen skulle behöva gå med på att UPCA får företräde framför nationell lag i enlighet med artikel 20 och 24(1)(a) UPCA.

Om Storbritannien väljer att lämna EU, men deltar i UPCA till dess ett faktiskt utträde sker, uppstår problematiken kring vad som händer med de patent som beviljades under perioden. De är då gällande i samtliga medlemsstater, vilka ratificerat UPCA, när utträde sker.

En möjlighet skulle vara att dela patentet i två, ett gällande i Storbritannien och ett gemenskapspatent som exkluderar Storbritannien.
Detta skulle dock ta udden av argument kopplade till fördelen med att ha just ett patent gällande i de mest attraktiva medlemsstaterna och således aktualisera det potentiellt största nederlaget för gemenskapspatentet - patentens minskade attraktionskraft då den brittiska marknaden inte kommer omfattas.

Ytterligare en potentiell komplikation är det faktum att artikel 7(2) i stadgarna;
“Den centrala avdelningen skall ha sitt säte i Paris, med sektioner i London och München...”.

Även om det inte finns något uttryckligt krav på att patentdomstolen ska vara lokaliserad inom EU och den således fortfarande kan vara placerad i London, är det sannolikt inte önskvärt bland de återstående medlemsstaterna. En ny placering troligen kommer utses, om så blir utfallet.

En trolig lösning på problematiken kopplad till Storbritanniens involvering, är att UPCA kommer justeras om Brexit går igenom. Detta kan i sin tur leda till att en uppdaterad version av UPCA.
Den nya versionen kommer att behöva ratificeras på nytt, av samtliga medlemsstater, vilket kan försinka projektet ytterligare.

 

Nu återstår att vänta och se hur den brittiska befolkningen röstar.
Att vara eller inte vara en del av EU - det är frågan.

Sjuksköterskan ett brist yrke och politikerna bara pratar!

För någon vecka sedan kunde vi läsa att det saknades 10.000 sjuksköterskor i vården.

Varför har det blivit så?
Alla inser att bristen på erfarna sjuksköterskor är ett politiskt ansvar som plågar i stort sett alla sjukhus i landet. De allra värsta är att ansvariga politikerna inte tar reda på fakta och analyserar dessa i god tid och att blundar för det informationsunderlag man faktiskt har?


För varningssignaler om bristen på sjuksköterskor har det funnits gott om, för den som velat se dem. Trots detta gör politikerna inget mer än rycker på axlarna och ansvarsflykten är ännu värre.
Våra beslutsfattare måste ta sig i kragen och ta tag i problemen och säga vad som skall prioriteras bort, alternativt skjuta till de medel som behövs för att sjukhusledningen skall kunna göra sitt arbete.

Sverige ligger i bottenskiktet bland OECD-länderna med antal vårdplatser per tusen invånare. För 2013 nåddes en ny bottennotering för vårt land med 2,58 genomsnittligt disponibla vårdplatser per tusen invånare mot 2,65.
Sverige har sedan länge för få inrättade vårdplatser, dessutom är alla inrättade vårdplatser inte disponibla. Den främsta orsaken till det senare är bristen på sjuksköterskor.


Sjuksköterskor slutar sina anställningar på grund av dåliga löner och en stressig arbetsmiljö. Vårdplats- och sjuksköterskebristen hänger ihop och påverkar varandra. Förutom arbetsmiljön påverkas patientsäkerheten. Dessutom, vem undersöker säkerheten för de patienter som på grund av vårdplatsbristen måste vistas i sina hem?


Fram till 2022 måste det rekryteras 27 000 sjuksköterskor, enligt arbetsgivarorganisationen SKL. Annars kommer svensk sjukvård inte att fungera.

Så hur löser vi vårdkrisen? Hur får vi fler att vilja arbeta som sjuksköterskor i Sverige? Ett svar vore att faktiskt betala sjuksköterskorna en lön som motsvarar utbildning, ansvar och arbetsinsats. Minst 25 000 i månaden, kräver sjuksköterskestudenterna.

Efter fyra år utexamineras en sjuksköterska och får ca 21 700 kr i månadslön. I kommunen får nyutexaminerade sjuksköterskor 24 000.

Vad som behövs framförallt är en bättre löneutveckling för sjuksköterskor med specialistkompetens.
Anser våra beslutsfattare att vi inte har råd med det bör de meddela, vad som skall prioriteras bort och stå för det.

En sjuksköterska sköter idag omvårdnaden av svårt sjuka människor i livets slutskede, rehabilitering av alla tränings bara patienter och avancerad akut sjukvård i samband med till exempel hjärnblödningar, epileptiska anfall och hjärtstillestånd.

Hon har delegering för att kunna ge syrgas, dropp, insulin med mera i väntan på att läkaren hinner undersöka patienten. Hon utför upprepade neurologundersökningar av förlamningar, känselbortfall, språkstörningar och synfältsbortfall så att åtgärder kan vidtas om patienten försämras.

Hon har huvudansvaret för kontakten med anhöriga, hemsjukvården, primärvårdens team rehab m.m. Hon ger injektioner och sätter in katetrar i blodkärl och urinvägar. Mitt i allt detta får hon trösta förtvivlade patienter och närstående, ordna tider på röntgenavdelning, se till att patienterna får sina mediciner i tid och tusen uppgifter till.

De flesta sjuksköterskor har varit med om alldeles för många omorganisationer, ihop slagningar och besparingar. De har också haft alldeles för många elever, studenter, kandidater och nya kollegor.


Många vill inte längre åka hem från arbetet och känna sig som en dålig sjuksköterska. De vill inte ansvara för andra människors liv utan att få rimlig tid till det.
De vill inte heller mixtra med potenta läkemedel och millimeters räkningar som inte får bli fel utan att få lön för mitt viktiga arbete.
De vill inte stressa mer. Vill inte känna att golvet i omklädningsrummet gungar. Vill inte känna sticket i bröstet. Flimret för ögonen.

Under sina år inom vården har de bara sett försämringar. Det har hela tiden naggats i kanten. Tagits bort lite här och lite där, för att slutligen bli något futtigt som de inte kan stå för.
De känner inte längre att de kan stå för sin roll. De känner sig inte stolta över att vara en sjuksköterska.
Snarare skäms de inför patienterna, att de knappt kan visa sig på salen eller att de knappt vet något om den anhöriges mamma. De har inte något stort kontrollbehov men känner ändå att den vård jag och mina kollegor bedriver ofta är patientosäker.


Alla sjuksköterskor kan villigt erkänna att de är orolig över de som vårdas på vissa avdelningar och mottagningar på sjukhusen. De önskar inte att någon av deras vänner eller släktingar hamnar på vissa ställen inom sjukhusområdet eftersom de känner till hur det brister i kompetensen, rutinerna eller organisationen.

Alla känner till sjukhusens rekryteringssvårigheter till följd av undermåliga sjuksköterskelöner. Berättelser finns om en sjuksköterska på akutmottagningen som, efter högskoleutbildning och sex års tjänstgöring, hade en lägre månadslön än vad hennes son fick när han direkt efter gymnasiet anställdes på Volvo.

Missförhållandena har inte rättats till och i dag är det ännu svårare att rekrytera och behålla kompetenta sjuksköterskor på våra sjukhus.

Det går inte att behålla kompetenta sjuksköterskor med denna lönepolitik och dessutom usla arbetsförhållanden med tjänstgöring varannan helg, kvällar och nätter. Det har resulterat i bland annat fler och längre neddragningar av vårdplatser sommartid, i år tre hela månader.

Dags för politikerna att vakna och agera och inte bara prata. Med prat händer inget mer än, att vi får en ännu sämre sjukvård!

Klimatalarmisterna kan inte se skillnad på klimat och väder!

Den senaste veckan har vi både i SVT och SR matats med att klimatförändringarna är så stora, att en temperaturförhöjning på 2 grader är oundviklig!

Frågan ingen klimatalarmist vill få är: från vilken temperatur skall man börja räkna ifrån och sedan höja med 2 grader.
De kan NÄMLIGEN inte svara på frågan!

Men i klimatreligiösa kretsar saknar uppmätta fakta betydelse. Det är den sanna tron som gäller. Det var brutalt torrt både i slutet av 30-talet och 50-talet, men då var den "globala uppvärmningen" inte ens uppfunnen....

I SVT orerade David Fjäll i början av veckan med hjälp av två experter om klimatförändringarna.
Det som förundrade mig är, varför inte SVT till programmet inbjöd en person, som är kritisk till klimatförändringarna.

Men det är nog att begära för mycket! Det opartiska SVT har bestämt, att det finns klimatförändringar, Tillvägagångssättet påminner en hel del om TV i de forna öststaterna. Det finns bara en åsikt och den skall folk mattas med, tills de har rätt åsikt!

Bägaren som för min del fick den att rinna över var, när en av experterna hävdade att koldioxid hade ökat och att den var ett stort problem för klimatet!

Vad denna person inte förstår är att koldioxid utsläppen har varit till stor gagn för världens ekonomier. De fattiga människorna i tredje världen fått större skördar och att de därmed kunnat äta sig mäta!

Här är korrekta fakta om koldioxidutsläppen:
Under de senaste 60 åren har den globala temperaturen stigit med några tiondels grader och halten koldioxid i atmosfären med 30 procent. Det är ett fullskaleprov.

Under de senaste 60 åren har den globala temperaturen stigit med några tiondels grader och halten koldioxid i atmosfären med 30 procent. Det är ett fullskaleprov.

Jorden har blivit 11 procent grönare på 30 år.

FAO rapporterar 40 procent ökade skördar under 20 år. De fattiga har fått mer och billigare mat.

Världsbanken beräknar att närmare 2 miljarder människor lyfts ur extrem fattigdom från 1990 till 2015.

Efter ett fullskaleprov vet man och behöver inte gissa:

1. Utsläppen har varit BRA !
2. Uppvärmningen har varit BRA !

Dessa fakta förnekas av alla klimatalarmister! Man undrar varför?

I gårdagens P! Nordergren & Epstein kunde man höra Anders Finnson, EU-samordnare på Svenskt Vatten säga följande om torkan i östra Sverige - Öland.

Finnson:
”Klimatförändringar gör att där kommer det bli ännu torrare, där kommer bli vanligare att se, samtidigt som västra Sverige och norra Sverige får ännu mer nederbörd.”

På en fråga om torkan definitivt beror på klimatförändringar sa Finnson:

”Det här är vad vi kommer se när klimatförändringarna fortsätter.”

Att en EU-samordnare på Svenskt Vatten inte kan skilja på väder och klimat är mer än alarmerande och visar brist på kompetens. Men han är inte ensam. Den som har studerat statistik över nederbörd vet hur det ligger till.

SMHI har gjort prognoser grundade på klimatmodeller från IPCC och SMHI skriver följande på sin webbsida i den prognos som gäller för Kalmar län.

”Årsmedelnederbörden ökar med 15-20 % i jämförelse med referensperioden 1961-1990.

Nederbörden ökar mest vintertid. Den kraftiga nederbörden ökar också, maximal dygnsnederbörd kan öka med uppemot 20 % beroende på RCP-scenario.”

Om nu klimatförändringarna startade med industrialiseringen som många menar när det gäller ökningen av den globala temperaturen Då borde också trenden i nederbörd bero på klimatförändringarna.


Hämtar man statistik från SMHI om nederbörden i östra Sverige får man fram följande fakta:
Det framgår klart och tydligt att nederbörden ökar kraftigt både under sommarhalvåret men även under vinterhalvåret.

Påståenden om att nederbörden bara skulle öka under sommaren och att den därmed inte skulle påverka grundvattnet, är felaktigt.
Statistiken visar med all tydlighet att nederbörden under vinterhalvåret ökat från ca 160mm/vintern under 1860-talet till ca 250mm/vintern under 2010-talet.
En ökning med mer än 50 procent. Något som faktiskt ligger helt i linje med vad SMHI och IPCC säger i sina prognoser.

Torkan på Öland och i sydöstra Sverige har inget med klimatförändringarna att göra. Det handlar om enstaka förändringar i vädret under något eller några enstaka år.

Frågan är varför vissa har så svårt att hålla sig till sanningen och den statistik som finns. Är det för att statistiken inte passar den egna agendan hos klimatalarmisterna?


IPCC
FN:s klimatpanel -IPCC - är ett politiskt organ som består av 194 diplomatiska representanter för FN:s medlemsländers regeringar.

IPCC har i sina senaste fyra rapporter hävdat att antropogena utsläpp av växthusgaser leder till en global uppvärmning vars konsekvenser är så hotfulla att de allmänt uppfattas vara av katastrofal art. Gränsen för uppträdandet av oacceptabla konsekvenser anses på förslag av en politiker vara nådd om den globala marknära temperaturen blir två grader högre än de förindustriella nivåerna.

Helst ska vi enligt skrivningarna i fjolårets COP21-överenskommelse i Paris sträva efter att begränsa den befarade temperaturökningen till 1,5 grader.

Här får IPCC problem att förklara – vad är de förindustriella nivåerna?
Då måste man rimligen starta med att fråga sig vilka nivåer den globala marknära temperaturen låg på under förindustriell tid.

Det politikerna glömde i Parisöverenskommelsen var att komma fram till: vilken förindustriell temperatur är det de syftar på i Parisöverenskommelsen?

Det säger inte överenskommelsen något om, och utan denna kritiska uppgift blir naturligtvis det stipulerade tvågradersmålet tämligen intetsägande.

Kan det vara ett rent förbiseende som lett till att man i COP21-överenskommelsen ”glömt” att ta ställning till och ange vilken förindustriell global temperatur som inte får överskridas med mer än två grader?'

I en internationell överenskommelse som förberetts under flera år genom politiska förhandlingar mellan världens regeringar med deras tillgång till kvalificerade jurister och erfarna avtalsskrivare? Det har jag svårt att tro. Jag kan inte se utelämnandet av denna kritiska uppgift som något annat än ett uttryck för att man inte varit ense om vilken temperatur man ska hänföra tvågradersmålet till.
Man har endast kunna komma överens om skrivningar som tillåter världens regeringar att relatera tvågradersmålet till vilken förindustriell temperatur man vill.

Det som inte specificeras i en överenskommelse ger politiker möjlighet att tolka överenskommelsen efter eget skön och egna specifikationer.

Den tolkning som EU och den svenska regeringen lagt fram tycks vara (några årtal eller temperaturer nämns inte) att tvågradersmålet relaterar sig till det senaste förindustriella tillfället, dvs. till temperaturförhållandena vid industrialismens genombrott.

Detta förläggs vanligen till år 1850 i klimatologiska sammanhang, bland annat eftersom direkta skattningar av den globala marknära temperaturen inte sträcker sig längre tillbaka i tiden.

Sedan 1850 har den globala yttemperaturen (enligt HadCru4-serien) redan ökat med 1,1 grader.  EU och svenska regeringen anser alltså att konsekvenserna av en ytterligare ökning av temperaturen blir besvärande om ökningen överstiger 0,4 grader och helt oacceptabla om den överstiger 0,9 grader. 

I avsaknad av validerade prognostiska modeller kan vi endast skapa oss en trovärdig uppfattning om konsekvenserna av en framtida global temperaturökning med en grad genom att utvärdera vad den senast observerade globala temperaturökningen med en grad förde med sig. De utmålade hotbilderna är förvisso skrämmande, men är de realistiska?

 

Al Gore

I sitt Nobel pris tal 2007 varnade Al Gore för att Norra Ishavet under sommartid skulle kunna komma att sakna havsis redan inom 7 år.
Data från den europeiska CryoSat-2 satelliten visar att den sommar tidiga arktiska havsis volymen år 2014 i stället var rekordstor. Den var större än genomsnittet fem år bakåt i tiden.
Al Gore spådde runt millennieskiftet att havsnivån kommer att vara 8 meter högre år 2100, dvs. att genomsnittligt stiga med cirka 0,8 meter per decennium under detta århundrade.
Den spådomen innebär att havsytan nu skulle vara mer än 1 meter högre än den var år 2000. Det är den inte, vilket envar tillräckligt vuxen och minnesgod enkelt kan konstatera genom återbesök av närmsta havsstrand. Al Gore var en politisk domedagsprofet. Hans profetior saknade hållbar grund och har i ovannämnda fall redan falsifierats av verkligheten.

IPCC:s spådomar om konsekvenserna av framtida ökningar av temperaturen baserar sig på utfallen av ovaliderade matematiska modeller och är därmed ur vetenskaplig aspekt lika otillförliga som Al Gores domedagsprofetior.

Att granska Al Gores spådomar och påvisa hur fel han har haft borde vara ”gefundenes fressen” för producenter av Kalla fakta och journalister i allmänhet. Men icke, därtill är åsiktskorridoren i fäderneslandet alldeles för trång.

Så vad fick den globala uppvärminngen efter 1850 fram till nu för konsekvenser? Det vet vi rätt mycket om, tack vare den forskning som klimatalarmisternas larmrapporter initierat. Bland annat vet vi att temperaturökningen inte har kunnat påvisas leda till utrotning av en enda växt- eller djurart, inte ens bland de polära eller fjällnära arter som alarmister framhållit som speciellt utrotningshotade.

Tvärtom har växt- och djurlivet starkt gynnats av värmen i kombination med de ökade lufthalterna av koldioxid.

Vidare vet vi att den globala uppvärmningen efter 1850 inte medfört någon signifikant spridning av tropiska sjukdomar till länder utanför tropikerna. Tvärtom har utbredningen av, och antalet förtida dödsfall på grund av, tropiska och andra infektionssjukdomar generellt sett kraftigt minskat på grund av de medicinska innovationer och den allmänna välfärdsökning som industrialismen fört med sig.

Här är tre frågor som alla klimatalarmister kan fundera över. Hoppas de kan hitta något svar!

1. Två grader över vad? Parisöverenskommelsen specificerar inte målets referenstemperatur.

2. Vilken global yttemperatur ska vår planet helst ha? Anser man sig veta vilken temperatur som är oacceptabel, så måste man rimligen även ha bildat sig en uppfattning om vilken temperatur som är optimal och eftersträvansvärd.

3. Vad är det för något fruktansvärt som kommer att inträffa om temperaturen enligt den europeiska tolkningen av tvågradersmålet blir cirka 1 grad högre än nu? Den senaste engradersuppvärmningen av vår planet gav inga negativa effekter av speciellt oroväckande slag.

Är den svenska vargstammen är kraftigt inavlad?

Vargen har under århundraden varit en naturlig del av den svenska faunan, precis som älg, kungsörn, järv och räv.

Vargen ansågs vara utrotad i Sverige på 1950-talet.
Men 1977 dök den upp i Norrbotten och efter ett par år i Värmland.
1983 skedde den första föryngringen i Värmland och den kullen lade grunden till den vargstam som nu finns i Norge och Sverige. Med hjälp av DNA-analyser har man kunnat konstatera att de invandrade vargarna kom från den finsk-ryska vargpopulationen.

Riksdagen har beslutat att arten ska finnas i livskraftiga populationer.
Naturvårdsverket har tillsammans med Jordbruksverket fått upp draget av regeringen att arbeta med aktiva åtgärder för att genetiskt förstärka den svenska vargstammen så att den uppnår en gynnsam bevarandestatus.

Målet är att vi ska få en långsiktigt livskraftig vargstam i Sverige. Sverige är medlem i EU och alla medlemsstater har tillsammans ansvar för att bevara hotade arter.

Att den svenska vargstammen är hotad, påverkar därför hur Sverige kan förvalta vargstammen. Vi kan till exempel inte ha licensjakt på varg så länge.

Sverige kan inte visa att vargstammen är på väg mot god genetisk status. Om Sverige kan förbättra den genetiska statusen på vargstammen har vi större möjligheter att bestämma, hur stor den ska vara i Sverige och reglera stammens storlek med jakt.

Genetisk förstärkning av vargstammen är ett pussel för en livskraftig vargstam

Inaveln i den svenska vargstammen är så stor att vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon. Anledningen till inaveln är att ursprunget till den svenska vargstammen bara är ett fåtal djur och att vargstammen är näst intill isolerad från vargar i Finland och Ryssland.

Tillståndet för vargstammen
Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från endast fem invandrande vargar från den finsk-ryska populationen:

vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983,
hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993,
hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008.

Med denna smala avelsbas finns det risker för att vargstammen kan drabbas av negativa effekter på grund av inavel.

Inavelsgraden hos den skandinaviska vargstammen har dock förbättrats något genom att avkommor från invandrade vargar börjar få valpar och på sätt tillförs nya gener i vargstammen.

Den genomsnittliga inavelsgraden bland avkommorna i familjegrupperna i den skandinaviska populationen har sedan 2006 sjunkit från 0,31 till 0,24. Som jämförande exempel är inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till syskonpar, medan den är 0,13 för avkommor till kusiner.

Åtgärder för genetisk spridning

Det är framför allt tre åtgärder som myndigheterna arbetar med:

Utsättning av valpar från djurparker till vilda vargars revir.

Forskning visar att vargparet adopterar valpar som läggs till i den befintliga kullen.

Underlätta för naturligt invandrade vargar att nå vargpopulationen i Mellansverige.

Samarbete med Norge, Finland och Ryssland för att säkra invandringen av varg och för att kunna importera vargar.

Sverige har bundit sig till flera internationella överenskommelser och omfattas av EU:s direktiv som rör hotade arter.

Ett exempel är Art-och habitat direktivet där vargen är utpekad som en hotad art där varje land måste arbeta med åtgärder för att bevara vargen. Art- och habitatdirektivet är inarbetat i svensk lag.

Antalet vargar

Det totala antalet vargar i Skandinavien vintern 2015/16 beräknas till cirka 340 vargar inklusive de vargar som dött under samma period. Osäkerhetsfaktorn ligger mellan 340 och 559 vargar. I Sverige beräknas antalet vargar till cirka 340 vargar med ett konfidensintervall mellan 269 och 442.

Detta är en minskning från den förra inventeringsperioden vintern 2014/15 som resulterade i 415 vargar. Minskningen beror på flera faktorer.
Den naturliga variationen i hur många som föds och dör kan ge stor effekt i små populationer. Licensjakten som riktats mot hela revir för att minska koncentrationen i vargtäta områden, antal skyddsjakter och illegal jakt är också anledningar till att vargstammen minskar i år.

Utveckling av ny modell för populationsberäkningar
Naturvårdsverket har beställt en ny omräkningsfaktor som nu är på vetenskaplig granskning. I den modell som används sedan 2011 baseras populationsuppskattningen på hur många familjegrupper och par som återfinns under inventeringen. I denna beräkning tas inte hänsyn till hur många vargar som har dött, till exempel i licensjakt, skyddsjakt eller i trafiken, under samma period. Modellen som har beställts ska bygga på vetenskapligt insamlade data utifrån en kombination av data från tre delar:

• data från inventeringarna av par och familjegrupper
• data om reproduktion och överlevnad, det vill säga uppgifter om födslar och dödlighet, insamlade från halsbands märkta djur med sändare tillsammans med
• data om reproduktion och överlevnad samt vargstammens sammansättning baserad på resultat från DNA-analyser.

Denna beräkningsmodell ska ta hänsyn till en beräknad naturlig dödlighet, en beräknad dödlighet via illegal jakt, trafikdödade djur och vargar som fällts vid licens- eller skyddsjakt.

Modellen ska granskas vetenskapligt och bör testas praktiskt innan den används. Målet är att modellen ska tas i bruk så snart som möjligt.

Vargarna i Tiveden

Det tillskott av gener som förväntades från valparna från det genetiskt viktiga vargpar som flyttades från Norrbotten till Tiveden 2013 har hittills uteblivit. Det finns ingen dokumentation på att någon av de valpar som fötts 2013 och 2014 finns kvar i livet. De individer som har identifierats har dött antingen i skyddsjakt eller i trafiken.

Varghanen i Prästskogen

I det så kallade Prästskogsreviret i Gävleborgs län föddes en valpkull våren 2015. I Prästskogsreviret finns den så kallade Galvenhannen, en sedan tidigare känd immigrant.

Varghanen i Tunturireviret

Sedan förra inventeringssäsongen har en finskrysk hane tillsammans med en tik etablerat sig i Tunturireviret i Dalarnas län.  

Sammantaget innebär detta en positiv utveckling för den skandinaviska vargstammen och enligt riksdagsbeslut i december 2013 har den svenska vargstammen gynnsam bevarandestatus.

Utbredningsområde

Sverige delar vargpopulation med Norge men den största delen av populationen återfinns i Sverige. Den finns framför allt i Mellansverige med tätast koncentration i Värmlands, Dalarnas, Örebro, Gävleborgs, Västmanlands och delar av Västra Götalands län.

Vargstammens ökning under de senaste åren medför också att vargen sprider sig över landet och att det finns nu fler vargar även i övriga delar av Sverige. Vargar som lämnar sina födelserevir kan röra sig över stora arealer och kan i dyka upp varsomhelst på den skandinaviska halvön. Den svenska rovdjurspolitiken som beslutats av riksdagen innebär bland annat att vargen ska finnas i sina naturliga utbredningsområden både i södra och norra Sverige, förutom i renskötselområdet där förekomsten av varg ska begränsas till områden där den gör minst skada.