89% av journalisterna på Aftonbladet är hatade eller hotade!

Utgivare Sofia Olsson Olsén på Aftonbladet:

”89 procent av Aftonbladets ”synliga” journalister har utsatts för hot eller hat, enligt en undersökning som tidningen går ut med. ”För mig är det mycket viktigt att prata om detta, berätta hur våra arbetsförhållanden radikalt förändrats.”
Chefredaktör och ansvarig utgivare Sofia Olsson Olsén skriver i ett mejl till Journalisten att man ofta tidigare valt att inte berätta detaljerat; att undanhålla detaljer för att skydda medarbetare och inte trigga efterföljare.

Hot är givetvis helt oacceptabelt och det skulle ju vara intressant att veta omfattningen av just rena hot. Nu bakar man ihop hot med "hat" och siffran 89% blir helt intetsägande. Aftonbladet har nämligen en mycket generös bedömning av vad som är "hat".
Om man är kritisk så är man enligt AB en "hatare". Förmodligen klassificeras "du är en värdelös journalist" som hat när det egentligen är en åsikt.

Av naturliga skäl har journalist yrket blivit en yrkeskår som föraktas mest av det svenska folket - oavsett om man är PK eller bara en helt vanlig Medelsvensson.

Hela journalistkåren har utvecklat någon slags panisk skräck inför att ställa relevanta frågor och att vara obekväm för makten. Det beror troligtvis på nepotism, inkompetens och egoism, kombinerat med en narcissistisk personlighetsstörning. Bra exempel är Anders Lindberg på Aftonbladet och Alex Schulman på Expressen. Sverige har kanske de sämsta journalisterna i hela västvärlden.

Våra opinionsbildare – journalisterna, lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och tyckare tillhör en övre medelklass som inom sina reservat ostört kan värna om sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers intolerans.

Roten till journalisternas åsidosättande av korrekta fakta, är att den inte passar in i den bild som de målat upp. Fakta finns men analys och helhetssyn saknas. I den mån man alls bryr sig om fakta används den fragmenterad och närmast som slagträ i försvaret av egna godtyckliga teser.

Det är intressant hur ord som "kärlek" och "hat" på kort tid kommit att bli modeord i etablerad media.
"kärlek" = att vara regimtrogen.
"hat" = alla politiskt inkorrekta åsikter.
Klassiskt propagandaknep att utmåla politiska motståndare som onda, klandervärda, omoraliska, samtidigt som man skapar en bild av att den egna kampen är god, rättfärdigad, moraliskt riktig. Det ska vara svart och vitt, inga krångla gråskalor som kan ge utrymma för kritiska frågor och självständigt tänkande hos pöbeln.

För Aftonbladet finns det två lösningar på deras problem:
Byt ut de hatade mot mer accepterade skribenter på Aftonbladet.
Byt ut svenska folket mot folk från MENA-länder som inte hatar Aftonbladets medarbetare.

Janne Josefsson, Sveriges kanske hederligaste journalist:
”Journalistskolan kallades för kommunistskolan på den tiden, 68-andan var levande och studenterna hade inte sällan politiska bevekelsegrunder för sitt yrkesval. Det fanns något otäckt i det. Jag jobbade på Sveriges Radio från mitten av 70-talet och det var fantastiskt. Men jag var med om att man svartlistade folk. De som ville föra ett resonemang om flyktingmottagning var rasister. Var man emot dagis var man en fascist. Det var skrämmande.”
Janne ser två hot mot den seriösa undersökande journalistiken. Den första är att den politiska makten nu anlitar pr-konsulter för att försvåra den undersökande journalistik de i andra sammanhang hyllar. Den andra är det låga förtroendet journalister har hos allmänheten. Janne menar att det beror på den bristande rapporteringen från baksidan av det mångkulturella samhället.
Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare.

Det finns ingen som helst yrkesheder i journalisternas kroppar. Rekryteringen till journalistyrket har helt varit en fråga om rekrytering av politiska aktivister. Det behövs en saklig och opartisk verklighetsbeskrivning som ger en helhetsbild baserad på fakta. Endast då går det att göra meningsfulla analyser och bedömningar som kan ligga till grund för olika lösningsförslag.

Bristen på saklighet och opartiskhet är uppenbar, vilket också bryter mot de regler som gäller för medierna:

Publicservice ska iaktta saklighet och opartiskhet enligt radio- och tv-lagen.
Krav på saklighet och opartiskhet ges implicit av de pressetiska reglerna.
 

Såväl medier som förvaltning sviker sina självklara plikter. Det är förräderi per definition: ”en handling av svekfull eller trolös art i strid mot vederbörandes självklara plikter.”
Sveriges ''journalister'' sysslar med opinionsbildning och är ett propagandaorgan åt staten. De granskar inte makten - utan folket - och hatar alla som går emot deras värdegrund.