Skottarna hyllades unisont av SVT och MSM!

Foliehatten är helt fascinerad av hur positivt SVT och MSM har framställt det skottska nationalistpartiet. Skottarna är nog de enda goda och respektabla nationalisterna av europeisk börd. SVT och MSM har totalt missat, att det enda som skottarna vill, är att jacka in parasitsnabeln direkt i Bryssel, utan att behöva gå omvägen över London. 

I grund och botten vill de bara att Bryssel ska betala, vilket är ett stort misstag som inte skottarna begriper. 3 gånger har de röstat för detta, i valet 2014, i folkomröstningen om Brexit och i valet förra veckan. Östländerna får lika mycket pengar i jordbruksstöd som alla andra länder och sedan finns det pengar för diverse infrastrukturprojekt, där EU står för hälften och mottagarlandet finansierar hälften. Frågan är om skottarna har begripit detta? Det är London som får slanta upp 50% för olika projekt.

Vad Skottland behöver är socialbidrag, pengar från EU som de får disponera fritt. Vilket, såvitt Foliehatten känner till, inte är någon mekanism som existerar inom EU. Stora delar av den skottska befolkningen lever i generationer på socialbidrag som bränns på mestadels alkohol och heroin. Men om skottarna tror, att europeiska skattebetalare ska betala för deras heroinberoende befolkning, siktar de nog för högt. Nu kan Foliehatten förvisso tänka sig, att Löfvén och kompani, är beredda att låta sina skattebetalare betala för Skottlands socialbidrag, bara för att ge igen på UK. Men det blir dyrt, orättvist och kontroversiellt.

Skottarna leds av en kvinnlig barnlös radikal feminist som tidigare propagerat för att Skottland måste stanna i EU och att slussportarna måste stå öppna mot tredje världen i mångfaldens intresse. Det finns en hel del information som tyder på att hon omfamnar den nya globala religionen och dyrkan av Woke inklusive HBTQ(P)+.

Foliehatten vill tillägga att enligt de uppgifter han har sett, så är Skottland nu så avindustrialiserat och den olja som tidigare funnits i havet i princip redan utvunnen. Whisky destillerierna finns det gott om, men de är så automatiserade, att det inte behövs mycket arbetskraft. Foliehatten besökte bl.a. Glenlivet och kunde konstatera att 5 man sitter framför dataskärmar och övervaker tillverkningsprocessen som är helt automatiserad. De producerar 9 miljoner liter/år. Priserna har stigit kraftigt och Foliehatten anser, att de biter sig själva i svansen. Whisky börjar bli för dyrt. Här en mycket bra blogg om whisky, Tjeders som bl.a. tar upp detta om priser och marknad och massor av smaktester.

Skottland har inte de förutsättningar som krävs för att vara en självständig nation för skottarna och bli därför en provins i det globala liberala imperiet, om de trots allt skulle vinna sin självständighet från UK. Inför omröstningen om skotsk självständighet 2014 hörde man ett reportage om valet på P1 Studio ETT, reportern intervjua några damer i Edinburgh som tydligen var skotska ”nationalister”. ”Nationalisterna(SNP)” var stolta över Skottlands öppenhet. Damerna poängterade en öppet Skottland, att alla som flyttade till Skottland kunde bli skottar. SNP är väl någon form av ”nationalism” som godkänts och köpts upp, av den globala vänsterliberala kompisklubben.

Vad är 5 miljoner skottar jämfört med 50 miljoner engelsmän eller över 500 miljoner andra EU-medborgare. Detsamma gäller Wales med sina 3 miljoner. Men som vanligt missförstår media. De i Wales och skottarna vill bara vara med i EU, om hela UK är med. Wales är helt integrerat i England och en majoritet av walesarna röstade för Brexit, drygt 52%. Det är man bekväm med, samtidigt som walesare aldrig skulle kalla sig engelsmän. Snart har 25 procent av befolkningen kymriska som modersmål och de flesta kan språket rätt så bra. Men man har alltid varit misstänksam mot England och särskilt de i London. Nu är dock engelsmännen en minoritet i London vilket gör walesarna än mer bekymrade och inte glada som svenska reportrar tror. Det står var och en fritt, att gå in på valfri pub i Cardiff och förespråka mångkultur, så lär man bli varse om vad man tycker i Wales.

Journalister på de stora tidningarna ”vakar inte upp” eftersom de redan är ”vakna” enligt Anders Lindberg. Han vet precis vad han gör och varför han gör som han gör, även om han säkert inte känner till alla detaljer. När S, LO och Schibsted skiftar färg så skiftar Lindberg färg. Det som Lindberg noterar är att Labour gick till vänster i och med valet av Jermey Corbyn. Det var inte detta som gjorde att Labour förlorade så stort i valet.

I september 2015 väljer gräsrötterna i Labour – Jermey Corbyn. Detta efter att tidigare ledare (Brown och Milliband samt den temporära ledaren Harman) varit oförmögna att bryta David Camerons (Tories) dominans. Initialt ansågs Corbyn var ett mycket bra val, men så började vänsterliberal media klaga, när det visade sig att han var mjuk kritiker av neo-konservatism, marknadsliberalism och Israel. I synnerhet det sista var något som upprörde vänsterliberal media och den brittiska eliten. Vidare hade Corbyn sydamerikanska vänner i radikalvänstern och var vänligt sinnad till PLO.

Tidningar som The Guardian påbörjade därför en kampanj mot Labour, när Corbyn blev ny ledare. Inför Brexit omröstningen i juni 2016 framgick det, att Corbyn inte var en brinnande EU-vän, även om han var/är emot Brexit. Brittisk media skrev ytterligare negativa artiklar om Labour.

Folket röstade för Brexit och David Cameron tvingades bort som premiärminister. Cameron ersattes av EU-vännen Theresa May som skulle leda UK ut ur EU. Av naturliga skäl gjorde kvinnan allt för att skjuta upp utträdet. Även de övriga partierna i parlamentet gjorde sitt yttersta för att skjuta upp utträdet och många. I synnerhet Labour och Liberaldemokraterna. Många av deras företrädare krävde också en ny omröstning. Förtroendet för den politiska eliten reducerades drastiskt eftersom politikerna inte respekterade Brexit omröstningen.

I Tories fick gräsrötterna nog av Theresa May. Hon avgick och ersattes av EU-kritikern och Brexit förespråkaren Boris Johnson. Tidningar som The Guardian och andra mediehus i UK hamnade i en situation där de var motståndare till både Corbyn och Johnson (eftersom han var/är EU-kritiker). I förlängningen blev den brittiska eliten och brittisk media kritiker av de båda statsbärande partierna. Boris Johnson utropades som statsminister i ett nyval. Inför parlamentsvalet 2019 valde brittisk media en klassisk strategi. Strategin går ut på att stödja små vänsterliberala EU-vänliga småpartier. Tanken var att dessa partier skulle ta sig in i parlamentet eller öka sin andel ledamöter i parlamentet för att sedan få Labour att förändra sin politik genom att tvinga fram ett samarbete mellan Labour och de här vänsterliberala småpartierna. På så sätt skulle de stoppa Brexit.

Media gav sitt stöd till småpartierna; Liberal Demokraterna (UK), UK Change (UK), Gröna (UK), SNP (Skottland), Alliance (Nordirland), SDLP (Nordirland), Sinn Fein (Nordirland), UUP (Nordirland), Plaid Cymru (Wales) och Yorkshire Party (England).
UK har ett valsystem som bygger på majoritetsval i enmannavalkretsar. Det vill säga att det parti som får mest röster i en valkrets vinner mandatet. Detta innebär, att om vänsterväljare är splittrade mellan olika partier är sannolikheten mindre, att deras partier tar sig in i parlamentet.

Brittisk media gjorde bedömningen att strategin skulle lyckas. De noterade att det Det Konservativa Partiet hade konkurrens från Brexit Party (UK) men även UKIP (UK), UUP (Nordirland), Aontú (Nordirland) och DUP (Nordirland). Det största hotet kom från Brexit Party givet mätningar och deras framgångsrika val till EU-parlamentet 2018. Eliten och media hoppades på att partier skulle splittra de konservativa väljarna. Resultatet blev ett helt annat och media stor där med lång näsa.

Ingen av de här små högerpartierna splittrade det Konservativa Partiets väljarbas. Däremot splittrades Labours väljarbas. Labour förlorade 60 mandat och Liberaldemokraterna förlorade 1 mandat. Partierna SNP (Skottland), Alliance och SDLP tog tillsammans 16 nya mandat. De andra vänsterliberala partierna fick fler antal väljare, men förändringen var marginell och de tog inga nya mandat. Däremot tog dessa partier röster från Labours traditionella valkretsar vilket gjorde att de Konservativa blev största partiet eftersom deras väljare inte var splittrade mellan småpartier.

Utöver detta gjorde de Konservativa en bra strategisk kampanj. De gjorde valet till en omröstning om EU och kampanjade i de Labour valkretsar där motståndet mot EU var och är störst.

En annan och viktig aspekt är vem som faktiskt röstar på Labour. Detta är lätt att analysera statistiskt. De som röstade på Labour i valet 2019 var rika människor, den övre medelklassen, de tjattrande klasserna (journalister och professorer), statsanställda, bidragstagare, kvinnor, studenter och invandrare. De flesta av dem boendes i London, Birmingham, Leeds, Liverpool, Manchester och förmögna småkommuner längs kusterna.

För Labour är de här väljarna enormt viktiga men de är cementerade till vissa valkretsar. Detta gäller även de andra väljargrupperna med undantaget kvinnor. Detta innebär att Labour är extremt geografiskt bundna precis på det sättet som Demokraterna i USA är geografiskt bundna till städerna och kusten. Utöver detta blev Labour överkörda av de socialistiska nationalisterna i Skottland som återtagit sin roll som det ledande partiet i Skottland och som kräver att Skottland lämnar Storbritannien. De kampanjade öppet mot Brexit med Labour gav oklara besked.

För Labour och SAP i övriga västvärlden finns det inga skäl att låtsas längre. Labour är ett parti för invandrare, statsanställda och en urban progressiv och rik elit. Det är deras identitet och där har de sina väljare. I Sverige har Centerpartiet fattat galoppen. De ekonomiska frågorna spelar ingen roll för den nya vänstern. De bryr sig bara om progressiv kultur. Labour skulle kunna föreslå att avskaffa inkomstskatten för miljardärer och de skulle ändå vinna London så länge också försvarar HBTQ-äktenskap, feminism och internationalism.