torsdag 7 juli 2016

Svenska massmedier är mest vänstervridna i Europa!

Den nya Yougov-mätningen utgår från ett urval av sju västeuropeiska länder där Sverige, Norge, Finland, Danmark, Frankrike, Tyskland och Storbritannien ingår.
Den visar i en färsk studie som det internationella opinions­mätnings­institutet Yougov har gjort, att Sveriges media är mest vänstervridet och att Aftonbladet intar en särställning!
I Sverige säger de flesta svarande, att medierna är vänstervridna eller kraftigt vänstervridna vid skildringen av samtliga ämnesområden.

Värst är det enligt svenskarna i frågor om invandring där sex av tio svenskar tycker att medierna ger en "alltför vänstervinklad" bild av verkligheten.

Inom ämnet brottslighet säger drygt fyra av tio svenskar att medierna, antar en alltför vänstervinklad bild.
Vänsterns magreflex är att i alla lägen definiera, hitta, föra fram och försvara svaga och utsatta grupper. Hela deras världsbild är uppbyggd på detta.
Ibland rubriceras det klasskamp, ibland är det rasism och ibland utanförskap. Utanförskapsområdena definieras alltid som låginkomstområden som behöver extra stöd. Det är alltid synd om alla som bor i dessa områden.

Men är det sant? Är det sant bara för att detta påstående upprepas gång på gång?
Nej. Verkligheten är en helt annan.

I flera artikelserier påvisas hur utanförskapsområdena uppvisar låga
redovisade inkomster.
Samtidigt beskriver man omfattande knarkhandel. Är det någon som tror att kriminella av idag, har lite pengar att röra sig med? Tvärtom, de har mycket mer pengar än en vanlig Svensson.
Knappast någon betalar skatt. Dessa personer skyddas av vänstermedia!

Sanningen är att dessa utanförskapsområden är utanför samhället, för att många där tjänar på att vara utanför samhällets ramar. De har
ensidigt sagt upp samhällskontraktet.

Dessa områden är skattebefriade reservat för aktiviteter som i övriga samhället inte tolereras.

Löfvén framförde i Almedalen, att nu skulle regeringen lösa problem med utanförskapsområden. Samma visa upprepas och vi har hört den med olika orkesterledare i minst 10 år.

Dessutom hade Löfvén fräckheten att snacka om den ”svenska modellen”, samt att vi tillsammans ska klara problemen. Detta har vi hört för ett tag sedan av Merkel.

Den svenska modellen är historia. Den är baserad på en övertro på att politikerna alltid fattar rätt beslut och vad som är bäst för medborgarna, samt att man kan kontrollera medborgarnas åsikter med Public Service i monopolsituation.

Idag är det snarast ett skrämmande exempel på maktmissbruk, partistrategi, koalitioner, och svamlande politiker.

H
ur skall Löfvén & Co, med helt fel verklighetsuppfattning lösa detta problem? Svaret är att de inte kan det.

Troligen för att de inte vill inse, att vi idag har skapat klansamhällen, med helt egna regler som tjänar miljoner på att stå utanför det samhällskontrakt, som så många andra följer.

Vänstern borde få beskriva hur de tänker lösa problemet med skattesmitande miljonärer i mångkultur
områden.
För det är deras "tycka synd om" mentalitet som genom att bortse från verkligheten, skapat förutsättningarna för att dessa multikriminella kunnat få etablera sina egna territorium på svensk mark.

Våra nya miljonärer går under radarn. Allt för att våra politiker "Varit naiva"!

Vem blir först i medierna att inse att dessa utanförskapsområden i realiteten är miljonärsgetton.
Vem inser först i medierna, att det är svarta pengar som inte redovisas som gör att dessa områden växer. Det är kriminaliteten som lockar. Mängder med ungdomar rör sig med årslöner per månad.

Nu vill Löfvén & Co lägga ännu mer på dessa samhällen, mer bidrag, mer fritidsgårdar och allt mindre krav.

Mångkulturen kamouflerar kriminaliteten. Mångkulturetablissemanget ursäktar kriminalitet.

De utsatta områdena är inget annat än av kriminella ockuperade områden.
Dessutom är de extremt lönsamma. Vem kör runt med stora BMW på stan och har tjocka guldhalsband? Samtidigt som de politiskt skyddas framförallt av vänstermedia.

Det låter nästan som en traditionell beskyddarverksamhet.
Vänstern behöver utsatta områden för sin politik och de kriminella behöver kunna arbeta i skydd av mångkultur
ellt frikort.

Alla som tog ut segern efter Köln och DN-gate jublade för tidigt. Efter ett par månader med för svensk del ovanligt rättframma tidningsartiklar svängde pendeln snabbt tillbaka igen. Svenska medier påbörjade arbetet med att mödosamt försöka stoppa tillbaka den förrymda anden i flaskan igen.

Eftersom folk i allmänhet har minne som guldfiskar, är snart Köln luddigt i hågkomst.
Hur var det nu igen, var det flyktingar som angrep tyskor? Bara en liten del visade sig senare ha varit asylsökande va? Resten vanliga tyskar säkert.

Festivalsnusket är enbart och allena en mansfråga. Häromdagen vevades det om och om igen, hur Värmlandspolisen ”ljugit” och Sarnecki hade ”rätt”.

Tydligen var det knappt några ensamkommande inblandade, överlägset flest av de misstänkta, var helt vanliga svenskar.
Eller hur var det nu?

Svenska s.k. journalister anser knappast, att "de är medskyldiga till varje kvinna som får sitt liv förstört". Den tanken är dem ”totalt” främmande.

Skulle vidare tro, att de utgår från, att om media förmedlar en gemensam, samstämmig bild/narrativ så blir det den mediala berättelsen som segrar och sätter agendan.

Efter att svenska s.k. journalister i decennier har vilselett väljarna, så skulle det vara en stor prestigeförlust att tillstå detta... så man kör vidare och kolporterar samma berättelse som tidigare. Tror alltså inte att det primärt handlar om rädsla - utan om hybris.
Jag kan tänka mig en till möjlig förklaring. Den går ut på att den härskande klassen har fjärmat sig rejält från det folk och det land där de lever.

De fortsätter att köra sin linje, spelar ingen roll hur orimliga argumenten är. De lever sitt liv och vi lever vårt. Rädslan att någon gång avkrävas ansvar för det man gjort med Sverige, är inte en dominerande känsla.

De är som Nicolae Ceausescu, kontakten med befolkningen är bruten. Man kan överhuvudtaget inte föreställa sig, att folket skulle kunna göra revolt.

Motpol beskriver i ett inlägg på ett bra sätt Mord iden svenska idyllen”, händelseförloppet och bortförklaringar från den vänstervridna median.
Beskrivning kunde inte göras bättre.

Varför gör media så här?
Det föder givetvis omedelbart uppfattningar om att sanningar döljs för allmänheten, att vissa saker inte får sägas. Lite så är det nog också. Hade en svart man dödats av en vit är risken stor att
Aftonbladet hade kallat det hela för en "rasistattack". Ni vet det där om att dra snabba slutsatser, att utnyttja tragedier för sina egna syften”.

onsdag 6 juli 2016

Irländskor tvingas åka till England för att få abort!

Abort ses av många som en självklarhet. Många invändningar avfärdas kategoriskt som religiös fanatism. Men som så ofta annars fallerar argumentationen och det visar sig, att det inte alls är nödvändigt att ta avstamp inom religionen, för att ifrågasätta aborter.

Irland har tillsammans med Malta, Polen, Andorra och San Marino Europas strängaste abortlagstiftning. Varje år reser omkring
5 000 kvinnor och flickor från landet för att genomföra en abort.

Den stränga lagen, instiftad i konstitutionen sedan 1983, gör det i princip omöjligt att göra abort även om kvinnans liv är i fara.
Straffet ligger på 14 års fängelse och även till sjukvårdspersonal riskerar höga bötesbelopp om de hjälper en kvinna, med information eller upplysningar kring hur en abort går till.
Katolska Irland röstade igenom en liberalisering av landets stränga abortlagstiftning 2013.

Man debatterade detta i 20 år, innan Irlands parlament i en historisk omröstning, beslöt att tillåta abort, om kvinnans liv är i fara. Men det är långt kvar till rätten till fri abort, konstaterar organisationer för kvinnors rättigheter.

Lagändringen, som röstades igenom i underhuset med siffrorna 127—31, ändrar i grunden inte det faktum att abort är förbjude
n i Irland.
Det nya är att abort tillåts i lagen då kvinnans liv uppenbart är i fara, inbegripet risken för självmord — en möjlighet som Högsta domstolen slog fast 1992, men som inte tidigare skrivits in i lagen.


Aborten ska genomföras på en offentlig gynekologisk klinik, förutom i nödfall.
  • Två läkare måste intyga att det finns risk för kvinnans liv. I det fall självmordsrisk är kriteriet för abort, krävs intyg från tre: en förlossningsläkare, en psykiater från sjukhuset samt ytterligare en psykiater.
  • Kvinnan kan överklaga ett nej till en kommitté som måste fatta beslut inom en vecka.
  • Syftet med lagändringen sägs bland annat vara att ge läkare klarhet i när abort kan tillåtas.
  • I grunden är dock fortfarande abort förbjudet i irländsk lag.
Kvinnor som utsatts för våldtäkt eller incest, eller som väntar barn som inte överlever födseln, har fortsatt inte rätt till abort.


Enligt European Women's Lobby är det lång väg till fri abort för irländska kvinnor. De är mycket kritiska till att det har tagit regeringen 20 år att reagera.

Kvinnor och flickor som behöver en abort behandlas som kriminella. De blir stigmatiserade och tvingas bege sig utomlands, vilket påverkar både deras mentala och fysiska hälsa. Den irländska staten kan inte längre blunda för verkligheten och hur landets lagstiftning påverkar tusentals personer varje år på ett fruktansvärt sätt.
Det var två fall som påverkade debatten och beslutet 2013.
E
n indisk kvinna i Irland som 2012 avled i sviterna av ett missfall.
En historia som fått stora rubriker, är den om en nyanländ flykting som hade blivit brutalt våldtagen i sitt hemland och vid ankomst till Irland upptäckt att hon blivit gravid.
Hon uppsökte genast läkare för att ansöka om abort. Hon var då i vecka 8. Trots att läkare och psykiatriker ansåg att hon riskerade att ta sitt liv, om hon skulle fullfölja graviditeten - ett av kraven för att få rätt till abort - så nekades hon abort.
På grund av hennes immigrantstatus, hade hon inte heller möjlighet att resa till Storbritannien, så som tusentals irländska kvinnor gör varje år för att göra abort. Hennes bristande språkkunskaper, att hon var ung och nyanländ, gjorde det svårt för henne att söka andra vägar, för att avbryta den oönskade graviditeten.
Under den 17 veckor långa väntetiden försökte kvinnan ta livet av sig och när hon sedan påbörjade en hungerstrejk, beslutade man att tvångsmata henne.
Sedan togs
ett beslut att i vecka 25 utföra kejsarsnitt - mot kvinnans vilja - då en fortsatt hungerstrejk ansågs riskera fostrets liv, något som ledde till stora protester både inom landet och i omvärlden.

Irländskor gör abort i England
Siffror som Belfast baserade nyhetsorganisation Delta, visar att mellan 2010 och 2014, nästan 25.000 kvinnor reste från Irland och Nordirland, för att göra abort i England. Det är cirka 13 kvinnor varje dag. Nästan 20.000 av dem är från den irländska republiken.


Abort Support
För de tusentals kvinnor som väljer att ta resan, har detta nätverk satts upp.
Abort Support ger råd för dem som funderar på
göra abort. De hjälper ekonomiskt i fall. där kvinnor inte har råd att resa till England.

Abort Support hjälper kvinnor från en mängd olika bakgrunder, och har haft kunder som sträcker sig från 13 till 51 års ålder; några har våldtagits eller
varit i missbruks relationer. Andra hade inte har råd med ytterligare ett barn. Många har försökt att tvinga ett missfall själva.
Flyg, boende och andra omkostnader hamnar mellan $ 650 och $ 2000, som många kvinnor inte har råd med.

Mara Clarke, Abort Support:
Vi ger information om det billigaste sättet att ordna abort och resa till England.
Vi ger också information om hur man kommer åt, säkra men olagliga medicinsk
a abortpiller".
Enligt Abort
Support, har användningen av abortpillren lett till en nedgång i antalet kvinnor som reser för att göra abort. Det har också inneburit att kvinnor i missbruks relationer, har tillgång till abort utan att höja misstanken.

Mara fortsätter:
"Att få rätt information till kvinnorna är verkligen viktigt. Det finns så många sätt som vi kan bidra till att minska kostnaderna för resor, eller ge ekonomiskt stöd om det behövs". Trots att abortpillren anses som säkra av Världshälsoorganisationen, har det funnits, en hel del skrämselpropaganda som omger piller.
Mara Clarke:
Vi har haft en mor med fyra barn som säger till oss:
" Jag försöker att räkna ut hur att krascha min bil för att orsaka missfall.
Kvinnor
som har druckit blekmedel, kvinnor som har tagit tre paket av piller med en flaska gin eller har de kastat sig ner för trappor."
Mara förklarar, att sådan desperat taktik är vanlig bland fattiga kvinnor.
Kvinnor med pengar har alternativ och kvinnor utan pengar
som inte vill ha barn, gör farliga och desperata saker.


En irländska talar ut
Claire Cullen-Delsol är en irländska som valt att gå ut i pressen och prata ut om sin ångest! Med detta hoppas Claire som är en bland ett växande antal kvinnor som talar öppet om sina erfarenheter i hopp om, att det så småningom kan leda till förändring i den stränga abortlagstiftningen.

För några veckor sedan vaknade Claire Cullen-Delsol upp och undrade om hennes ofödda dotter hade dött i henne.
Barnet
hade fått namnet Alex av Claire och hennes make Wayne. De hade efter ett ultraljud i tjugonde veckan fått diagnosen pataus syndrom på sin ofödda dotter. Pataus syndrom är ett sällsynt syndrom, som innebär en svår utvecklingsstörning. Syndromet beror på ett felaktigt antal kromosomer i kroppens celler.

Paret fick höra att det inte fanns något hopp,
för att deras dotter skulle överleva.
Eftersom de lever i Irland, nekades de abort. De hade två alternativ att välja mellan, vänta tills Alex dog i Claire eller resa utomlands för att få abort – närmast till England.

Under de närmaste fem veckorna efter beskedet, funderade Claire över situationen.
Claire hade aldrig tidigare haft psykiska problem, men
nu kände att hon vara nära kanten.
Claire berättar:
"Det blev bara värre och värre alltefter som tiden gick. Varje dag tänkte
jag ,när var det sista gången jag kände rörelser, hur mycket längre kommer det att vara?
Varje natt drömde
jag om att man drog ett tt barn ur mig, om att bli instängd eller att jag fastnat i en bubbla och att jag inte kunde komma till mina andra två barn.

Alex kände att Alex blir svagare och svagare. Claire gick på upprepade besök hos en läkare. Hon väntar på den dag de inte längre kunde höra Alexs hjärtslag och att hon skulle få en induktion för förlossning.
I andra uppmärksammade fall har kvinnor tvingats bära på döda foster i upp till 14 veckor, eftersom sjukvårdspersonal varit rädda för att straffas om de gjorde abort.
Läkare som bryta mot lagen och genomför abort, kan 14 års i fängelse. Clarie frågar sig också hur nära döden en kvinna måste vara för att få göra abort.

Claire: "Allt var täckt i sorg".

Claire fortsätter:
"Jag hade två graviditeter där allt var bra utan att veta vilken inverkan den åttonde ändringen kan få på mina rättigheter, med hänvisning till den del av den irländska konstitutionen som förbjuder abort direkt.
Det faktum att så många kvinnor måste lämna landet för att få tillgång till vad som är en medicinsk åtgärd är
helt felaktigt.
När jag väntade Alex, var jag inför detta själv. Jag tänkte, hur kan vi i ett demokratiskt land låta detta fortsätta"?

Claire och Wayne valde att stanna i Irland, eftersom de redan har två små barn, och Claire ville ha en natt när hennes familj, inklusive Alex, kunde vara tillsammans

Om hon hade kunnat induceras
för abort direkt i Irland, tror hon att hon skulle vara mycket bättre psykisk hälsa.

Claire:
"Om jag inte hade haft dessa veckor
av väntan, rädsla och ångest, tror jag att jag skulle vara en helt annan person. Jag skulle ha kunnat komma över detta på ett sätt som jag kan inte nu.

Claire:
"Vad spelar det för roll för dem om hon
aborterades vid 22 veckan eller 26 veckan? Det skulle ha gjort stor skillnad för mig".
En skrämmande historia från dagens Irland!

Skulden kan läggas på den katolska kyrkan.
Den katolska kyrkan styrs av män som aldrig varit i närmare kontakt med gravida kvinnor och vilka problem en graviditet
kan innebära. Inte heller har dessa ”stofiler” varit i kontakt med gravida kvinnor som våldtagits.

Frågan om abort har varit ett återkommande ämne för debatt och den katolska synen ifrågasätts av många. Katolicismens syn på abort grundas på, att liv till varje pris bör tas till vara.
Följdfrågan blir då när det mänskliga fostret i kvinnans mage kan räknas som liv. Enligt katoliker blir livet till redan i befruktningsögonblicket och därmed är foster detsamma som liv.

När omständigheter gäller övergrepp
Frågan om abort kompliceras ibland av ytterligare omständigheter vilket kan medföra ett svårt moraliskt dilemma. Det kan exempelvis gälla då befruktningen skett som följd av ett övergrepp.

Om kvinnan utsatts för våldtäkt ser katoliker på detta som en beklagansvärd situation, men vidhåller ändå att abort felaktigt resulterar i berövandet av ett liv.
Trots de svåra förutsättningarna som uppstår vid en sådan situation, bör livet ändå ses som värt att ta tillvara, att detta alltid är ett privilegium och inte ett straff, trots omständigheterna.
Grundsatsen är att människans uppgift är att skapa och hon inte har rätten att förstöra.

Katolska kyrkan på Irland har varit inblandad i flera skandaler de senaste åren.
En skandal
som kyrkan står inför är anklagelser om barn vanvård efter att en forskare fann poster 796 barn som tros vara begravda med motiveringen: barn födda av ogifta mödrar.

Aktivister i Irland
propagerar nu för en separation av kyrka och stat. Den irländska regeringen har lovat en fullständig utredning om fallet. Hur kunde hundratals barn som var under vård av katolska nunnor.

Fnordspotting tar upp i ett intressant inlägg:
”Statens rätt till individens kropp?
Det handlar om "kvinnans rätt till sin egen kropp". Med detta argument avfärdas regelbundet alla försök till att problematisera abortfrågan.
Problemet med argumentet är att abortfrågan
inte handlar om någons rätt till sin egen kropp, den handlar om huruvida det är acceptabelt att avliva ett ofött barn eller ej. Frågan har förhållandevis enkla svar direkt efter befruktningsögonblicket och strax före födseln. Under de nio månader som passerar mellan dessa bägge tillfällen förtjänar dock frågeställningen att behandlas som det svåra dilemma i en moralisk gråzon den faktiskt är”.

Detta inlägg borde ”stofilerna” i katolska kyrkan läsa!

tisdag 5 juli 2016

Den radikale "Bokhandlaren från Brønshøj"!

Said Mansour är den första i danska rättshistoria som blir fråntagen sitt danska medborgarskap. Det är en historisk dom som avkunnades i Højesteret.

Mansour kom till Danmark från Casablanca i Marocko, för 32 år sedan.
Den marockansk född Said- eller Sam-Mansour som han kallar sig numera, kom till Danmark 1983 till följd av familjeåterförening med sin syster. Han fick danskt medborgarskap 1988 och 1992 grundade han Al Nur islamiska Foundation.


Det var i kölvattnet av terroranfallet på World Trade Center 2001 som ’inföddsrättslagen’ ändrades av den dåvarande VK - Venstre och Det Konservative Folkepartiregeringen, vilket gjorde det möjligt, att frånta terrordömda deras danska medborgarskap.



Men frågan om han också skulle bli av med sitt danska medborgarskap, har varit en fråga för flera instanser och högsta domstolens utlåtande blev, att han ska utvisas och fråntas sitt danska pass.

Avgörande för att han nu blir av med sitt medborgarskap, är att han fortfarande är medborgare i Marocko.

Dessutom dömdes Said Mansour till fyra års fängelse och till utvisning efter avtjänat straff.

Men trots den historiska domen är det oklart, om han kommer att kunna utvisas. Hans försvar hävdar att han riskerar tortyr eller dödsstraff i Marocko.
Han är efterlyst av de marockanska myndigheterna som anklagar honom för att ha en koppling till ett kriminellt gäng, som skulle utföra jihad med mordförsök och användning av sprängämnen.
Om det är så, får han stanna i Danmark, men då som utlänning och inte som dansk medborgare. I praktiken innebär detta förmodligen att han kommer att leva på provisoriskt uppehållstillstånd i Danmark.

I sin sakframställan kunde åklagaren bevisa att Mansour under sina 32 år i Danmark hela tiden levt på olika typer av socialbidrag, aldrig arbetat en dag och aldrig ens brytt sig om att lära tala hjälplig danska och han sägs därför, vara dåligt integrerad i det danska samhället.

Trots att han
har fem barn med olika danska konvertiter. Fyra barn är från hans första äktenskap med en dansk konvertera i Danmark som han gifte sig med. Paret skilde sig 1997. Dessutom har han ett annat barn med en likaledes danska konvertera som han förlovade sig med under rättegången 2007.
I ett sådant fall som involverar utvisning och återkallande av medborgarskap spelar anknytning till Danmark en viktig roll.
Trots hans fem barn med danskor, menar högsta domstolen att denna omständighet, inte är tillräcklig, bedömer de att Mansour saknar varje som helst anknytning till det danska samhället. Huruvida straffet ska avtjänas i Danmark eller på plats i Marocko återstår ännu att se.

Bokhandlaren från Brønshøj
Den 55-årige mannen, som också är känd som "Bokhandlaren från Brønshøj".
Via hans bokförlag har han gjort sig känd som förespråkare av radikal islamism. Han har tidigare dömts för att gett ut tre böcker som uppviglar till terrorism.
Mansour har uppmanat till mord på namngivna personer och överträtt den danska strafflagens så kallade rasism paragraf.
En del av de olagliga uttalandena har sänts via e-mail och lagts upp på Facebook.

I sakframställan kunde åklagaren bevisa att han hela tiden haft nära och intima kontakter med olika islamistiska terrorgrupper. Han var bla vän med Osama bin Laden.
Sam Mansour har varit i myndigheternas strålkastarljus i över 10 år och han erhöll Danmarks första terrordom 2007.
Mansour, dömdes till tre och ett halvt år i fängelse för, bland annat, ha uppmun
trat till jihad.
Otvetydiga samtal för deltagande i väpnade jihad”, sade rätten när domen föll.


Startade 1989
Redan 1989 startade Mansour startade sitt arbete som agitator med att dela ut flygblad, med hård kritik av den marockanska regimen. Genom sin bokhandel blev det ett centrum, för en ström av propagandamaterial, med mer och mer islamistiskt innehåll.
Från förlaget, som drevs från hans hem i Brønshøj, publicerade han under åren CD-skivor, DVD-skivor med tal och predikningar av dömda terrorister och al-Qaida-ledare, samt böcker, texter, bilder och låtar.
Hans material finns på terroristanklagelser i Danmark, Tyskland och Italien. Materialet finns också med i terroristutredningarna i Spanien, Belgien och USA.
Med sin stora politiska verksamhet var han länge under bevakning av den danska säkerhetspolisen.

Han var känd för att vara ansluten till en mängd internationell islamistisk terrorism.
Bland dem, gruppen bakom terrorattacken mot USA 11 september 2001 och även med en av de misstänkta terroristerna bakom Madrid bombningarna 2004.
Vid attentatet i Madrid på ett trångt pendeltåg , dödades191 människor och 2050 skadades.
Det tog många år innan myndigheterna hittade bevis som kunde sätta Sam Mansour i samband med terrorism.


Domar mot Masour
2003 fick han en fällande dom för förfalskning och brott mot lagen om vapen.
Två år senare
2005, var han den första dansk som utredes för terror paragrafens regler för inbjudan till terror. 2007 dömdes han enligt denna paragraf, till tre år och sex månaders fängelse.

Straffet
fick han avtjäna i sin helhet eftersom kriminalvården vägrade att frige honom i förtid, på grund av att han hade ”skyddstillsyn” med hänvisning till, att Masour efter frigivningen, skulle fortsätta att uppmuntra terror.

Till skillnad från Sverige så ser inte Danmark genom fingrarna mot radikal islamistisk terrorism. De har en betydlig tuffare och stramare attityd.
Den som inte följer danska regler ”utvisas”!

Fnord
spotting tar upp i ett inlägg om ”terrorsvensken” i Belgien.
Här ser vi en ”flathet” som kännetecknar de svenska myndigheterna, som inte existerar hos danskarna.

”Mohamed Belkaid är en ytterst obehaglig påminnelse om vad den utbredda svenska flatheten mot såväl jihadismen som den islamistiska ideologi i vilken den hämtar sin näring och får sin legitimitet, kan få för konsekvenser. Detta borde mana till eftertanke och självrannsakan, men det gör det inte. Tvärtom gör vi allt för att distansera oss från terroristen Belkaid”.

måndag 4 juli 2016

Stenkastning - en populär sysselsättning i utanförskapsområden!

Att stenkastning i utanförskapsområden blivit ett stort problem är alla överens om, men man är djupt oense hur man skall ”tackla” detta problem. Stenkastning har funnits i många år, men eskalerat de senaste 2-3 åren.

I en undersökning om utanförskapsområden mellan 2006 och 2012 växte antalet utanförskapsområden från 156 till 186.
Antalet invånare i dessa områden ökade under samma period från 488 000 till 566 000 personer. Detta framgår i en ny rapport av tanke- och handlingssmedjan Den Nya Välfärden.

Intressanta siffror från rapporten:
Antal utanförskapsområden Sverige
2006:156 2012:186

Antal boende i utanförskapsområden
2006:488 000 2012:566 000

Boende i utanförskapsområden som andel av Sveriges befolkning
2006: 5,4% 2012:5,9%

Förvärvsfrekvens i utanförskapsområden
2006: 50,7% 2012: 50,2%

Förvärvsfrekvens i övriga Sverige
2006:78,3% 2012: 78,8%

Elever utan fullständiga grundskolebetyg i utanförskapsområden
2006:49,9% 2012:50,2%

Elever utan fullständiga grundskolebetyg i övriga Sverige
2006:22,4% 2012:20,6%

Familjer med försörjningsstöd i utanförskapsområden
2006:17,8% 2012:16,4%

En bidragande orsak till att utanförskapet fortsätter att expandera är ökade klyftor mellan välmående och problemdrabbade bostadsområden i Sverige. Förvärvsfrekvens och skolresultat har försämrats något i utanförskapsområdena. Detta samtidigt som förvärvsfrekvens och skolresultat förbättrats något i övriga Sverige.

Samtidigt kan vi inte blunda för att idag flyttar många in i dessa områden hos vänner, släkt och bekanta. Eftersom bostadssituationen är akut i dagens Sverige, är detta det
enda alternativt.

Alla
utanförskapsområden är fyllda med folk från hela världen som inte kan komma överens, varken med sig själva eller med de få svenskar som bor kvar i dessa områden.

Frågan är hur länge kan man fortsätta att fylla på eländet med ännu mer elände, för varje ny familj som placeras i dessa redan utsatta områden.
Den
ökar bara misären och utanförskapet! Skulle man fråga de som bor i dessa områden, om de vill ha mer eller mindre invandring så är svaret enkelt, ett stort NEJ.
Vem har frågat de som bor i dessa områden om de vill ha mer invandrare, ingen!
Våra politiker och media som dessutom ”klokt” nog valt att bosätta sig så långt bort som det bara går ifrån dessa områden har ingen som helst förståelse, för att det som de gör bara förvärrar situationen för var dag som går.
Man uppskattar idag att det bor närmare 10% av Sveriges befolkning, i ett av dessa förslummade områden.
Sveriges övriga 90% bor i en ”helt annan värld” och inte förstår hur det är att bo i ett utsatt område.

Att situationen det senaste året drastiskt har försämrats beror på den stora invandringen hösten 2015. Nykomlingarna kommer att hamna i ett permanent utanförskap, som givetvis kommer att föda konflikter och i slutändan en ömsesidig rasism.

Ett annat jätteproblem är att den organiserade brottsligheten växer i dessa områden. Omfattningen är nu så stor att dessa områden i princip inte längre behärskas av den svenska staten.

En polis i Rinkeby och Tensta berättar:
”Vi håller på att tappa greppet. Den sista banken flyttade när någon skickade in raketer så att den brandskadades. Apoteket rånades gång på gång, och de tröttnade till slut. Försäkringskassan har flyttat därifrån. Det kastas sten på polis, ambulans och brandmän flera gånger i månaden – men det blir inga nyheter av sånt längre”.


Vi ser nu en klar bild, hur det ser ut i dessa områden.
Ett
skolsystem som har kollapsat och inte klarar ge barn framtidsmöjligheter, centrum som töms på samhällsservice, trångboddhet. Ibland räcker det med ett litet övertramp från en polis för att deras frustration ska explodera.

Attackerna mot blåljuspersonal ökar lavinartat i flera svenska städer. Handgranater, fyrverkeribeskjutning, stenkastning och knivar – det är något som kriminella tagit till för att stoppa utryckningspersonal.
I bland annat Linköping och i Norrköping införs nu, att polisen först måste säkra området, innan räddningsarbetet kan börja.

Det är en skrämmande samhällsutveckling vi nu bevittnar och en väldigt farlig samhällsutveckling som håller på att ske i Sverige. Det är ett tecken på bristande förståelse på vad vissa yrkesgrupper har att utföra för typ utav arbete.

De flesta anser att svenska politiker har varit för veka, för undfallande, för förstående inför kriminellas holmgång på rättssamhället och landets invånare.
Under Alliansens åtta år vid makten ansågs detta inte var något problem och man var helt enkelt för fega, att ta tag i problemet.
Man inte ville peka ut och svartmåla utanförskapsområdena.


Det är precis som Widar Andersson konstaterar:
"Det är besvärande när i stort sett varje polis låter som en socialarbetare från 1970-talet."  Ny metod: Bjuda på kaffe!
Polisen testade polisen en ny metod, för att få folk att röra sig ute på kvällarna. Om detta kan få stenkastningen att upphöra, är mycket tvivelaktigt!

Polisens stora misstag var att de inte tog MC-gängen på stort allvar när de etablerade sig i Sverige. Till en början fick så kallade brödraskap fotfäste i södra Sverige, alltså MC-gäng som uppträder synligt med namn och symboler, men vars betydelse ofta överdrivs. Sedan följde förorts- eller stadsdelsbaserade grupper, som sällan har något namn och som ofta är yngre. En tredje kategori är grupper som är knutna till en familj eller släkt – och de är vanligare i Göteborg och Malmö än i Stockholm. Det ledde till en kedjereaktion där många kriminella tog efter eller tvingades gå ihop för att klara sig.
När det handlar om brott som sällan lagförs är det föga fruktbart att kräva skärpta straff för de brottslingar som ändå aldrig ställs inför rätta. Polisen låter inte sällan stenkastarna löpa. Ibland för att de utifrån rådande situation inte kan annat. Ibland för att de inte vill riskera att trappa upp konfliktnivån.
Om det finns någon lösning på problemet så hittas de i dessa två meningar:
1. Ge poliserna i de laglösa utanförskapsområdena de resurser de behöver för att kunna freda sig själva och omgivningen.
2. Låt inte stenkastarna promenera iväg med uppblåsta egon och föreställningen att det är de själva som bestämmer om lag ska råda eller inte.

Hur kan vi få stopp på stenkastning - förslag?
Unga:
Satsa på skolor, skapa jobb.
Utbilda unga i deras rättigheter.
Organisera ungdomar politiskt
Skapa trygghet genom att ordna samma förutsättningar för de i förorten som de i innerstan.
Låt de lokala poliserna möta unga. De har en relation.
Polisen borde bli bättre på att bemöta unga med respekt.
Rusta upp och bygg fler bollplaner och ungdomsgårdar

Polismän:
Ta itu med de dåliga skolorna och ungdomsarbetslösheten.
Jobba med ungdomarnas felaktiga attityd mot polisen.
Jobba ihop med goda krafter i området för att bekämpa kriminalitet.
Stöd polisen i deras arbete mot kriminella som skapar otrygghet för alla.
Fler unga med civilkurage som säger ifrån mot de kriminella gängen.
Låt inte 1%, de kriminella, ta över hela samhället.


Politiska partier har vaknat
Både M och C har vaknat och insett allvaret i situationen. Man undrar vad M gjorde under de åtta år de hade makten? Sov de?

Tyvärr finns det ingen lösning på problemet – våra politiker har vaknat alldeles försent, precis som med flera andra frågor när det gäller invandringen!

Fnordspottning tar upp detta i ett inlägg:
Vad den förment goda filosofin i själva verket bottnar i är aningslösa, arroganta och övermodiga makthavares vårdslösa förkärlek för att spela rysk roulette med civilisationens grundvalar som insats. Att de väljer att beskriva denna filosofi i kvasispirituella termer som "värdegrund" och "alla människors lika värde" befriar dem inte för ett ögonblick från ansvar för detta”.