Sverigebilden solkas!

Mångkulturens angrepp på Sveriges judenhet väcker stor bestörtning i vår omvärld, Återigen solkas Sverigebilden rejält. Attacken har uppmärksammats stort av den internationella pressen . En av USA:s äldsta judiska organisationer, American Jewish Commitee , skriver på Twitter, att man är förskräckt men inte helt överraskad av angreppet på synagogan i Göteborg:
"Vi träffade statsministern och utrikesministern för 18 månader sedan i Stockholm. Vi varnade dem för ökande antisemitism. De verkade ganska omedvetna. Kommer de äntligen att vakna nu, sent omsider?"
Från svenska politiker har vi att de ”fördömer” attackerna på olika sätt, men grundproblemet aktar de sig väldigt noga att gå in på!

På internet pratas det om Sverige och bilden man får är ett land, där det är "the land of failures", "the land of feminism" och "the land of cucks". Hela tiden pratas det om, hur stor makt svenska kvinnor har över svenska män och hur männen blir dåligt behandlade. Sådant här hör man aldrig om danskar, norrmän och finnar. I Danmark drog man in ett danskt medborgares medborgarskap, eftersom personen var medlem i IS. I Sverige uppfattas det av många som någonting kontroversiellt, inhumant och så vidare, men i många andra länder tycker man, att den danska statens agerande är förnuftigt och rätt. I Danmark och Norge ger dom nya partier oavsett bakgrund en chans. I Sverige gäller det att stoppa verklighetsmaskinen SD till varje pris. Danmark tar lite hårdare tag mot otacksamma "flyktingar" och får mindre kaos. I Sverige ger man istället mer bidrag.

Svenska politiker lever i sin egna lilla bubbla. Världens kanske mest jämställda land, men även det land där kvinnorna skriker högst om förtryck via #Metoo. Sverige lever mitt inne i den och politikerna har svårt att se, hur sjukt det faktiskt är. Som en liten sekt, där man sakta men säkert flyttar gränserna och ingen tillåts säga emot. I sektmekanismen finns ett fenomen som kallas ”love bombning” och det kommer faktiskt från sekter och hur man förklarar dem. Love bombning används som ett verktyg att rekrytera nya medlemmar, men även för att uppmuntra rätt beteende. Tvärt om så används utfrysning, mobbning och förtal för att straffa den som går mot gruppen. Eller den som umgås för mycket med utomstående. Vi och dom används mycket för att hålla ihop gruppen när åsikterna blir allt mer extrema och verklighetsfrånvända? Känns det igen?

Sverige är ett av de få länder där människor är rädda att vara öppna med sin politiska läggning till den milda grad, att man är rädd att bli av med jobbet eller bli utfryst socialt. Detta genom att påpeka vedertagna, men obekväma sanningar. Vi liknar DDR på det viset, att vi här anger varann för att vara duktiga. I Sverige tillåts feminism hbtq-aktivism och mångkulturism, att härja helt oemotsagt. Vi har feministisk snöröjning som lamslår vår största stad, men seriösa diskussioner uteblir i vanlig ordning. Det är som sagan om kejsarens nya kläder. Alla kan se att kejsaren är naken, men ingen vill vara den som säger det öppet. I Sverige är budbäraren den dom bär störst skuld, då han med sina bud spär på mörka krafter. Sverigebilden är mycket värre, än de flesta runt om i västvärlden kan förställa sig.

Svenska politiker hävdar att de vet bäst, i hela världen. Sverige är en förebild för alla andra, och svenskar har inget att lära av någon annan. Socialdemokraternas paradgren är att säga en sak och göra en annan. I fallet med den importerade Israel-Palestina konflikten beror tystnaden på att det inte går att förneka, att det är ett importerat problem. Socialdemokraterna och Margot Wallström har ensidigt erkänt Palestina och därmed tagit ställning. Svenska politiker har tjatat om "integration" som en lösning på alla motsättningar. Man har en synnerligen naiv inställning till integration. De tycks tro, att så fort de sätter sin fot på svenska mark, så vips upphör alla förmodar och den kultur de har med sig.

Nu har det märkliga inträffat att det verkar vara okej med rasister på våra gator så länge de heter Ahmed och Muhammed, men inte Kalle eller Lasse. Varför gäller olika måttstockar för ”svenne” och ”nysvenskar?” Varför kan en svenne knappt skriva n-ordet på Facebook, utan att drabbas av hela värdegrunds väktarnas vrede, medan hundratals nysvenskar helt ostörda kan samlas på ett torg mitt i Malmö och vråla, att de ska hugga ihjäl och skjuta judar? Risken är stor att denna ”svenne” kan få ett hembesök av Expressen och en kamera upptryckt i ansiktet. Alla måste få veta, att här bor en vidrig rasist. Foliehatten tror inte Expressen kommer att skicka någon för att knacka på hemma hos någon, av de som skrek om att skjuta judar på Möllevångstorget? I så fall skulle de behöva använda poliseskort, om de skulle göra ett hembesök. De kanske bor i Rosengård, så Expressen kan behöva poliseskort om de ska göra ett hembesök. Risken finns att det blir upplopp och stenkastning.

I gårdagens DN kunde vi läsa en artikel av Niklas Orrenius där han skriver om brandattacken. Annars är Niklas mest känd för att skriva om den "spännande och intressanta" mångkulturen som svenska politiker har importerat till Sverige.

När man läser hans artikel, börjar man fundera i vilka banor Niklas tänker? Att nämna Hitler sex (6) gånger i texten, nazister/nazistiska nämns fyra(4) gånger och Nordiska motståndsrörelsen två(2) gånger, är märkligt. Man inser omgående, att det är ett försvarstal av Niklas. Han försöker på alla sätt, mildra det som hände i Malmö, genom att ta upp gamla historiska händelser i Tyskland. Till slut landar dock Niklas i verkligheten när han skriver: ”Men det är inte nazister som legat bakom de stora terrorattacker mot judiska mål som vi sett i Europa på senare år. Ofta är det muslimska extremister, som dansk-palestiniern Omar El-Hussein.”
Kors i taket, Niklas har gjort en upptäckt? Som den självgode person han är, anser han dock, att han "ofta rapporterat om" den (importerade) antisemitism, som återfinns "i andra miljöer än de renodlat nazistiska".

Hela situationen måste kännas "komplicerad" för Niklas. Problemet för honom, är att en fastslagen offergrupp angriper en annan fastslagen offergrupp. Niklas kan inte låta bli att ge den invandringskritiske Svensson en rejäl känga och han omskrivs av Niklas som "muslimhatare som ofta använder antisemitiska händelser som ett slagträ för att misstänkliggöra alla muslimer." Följer man vad Niklas skriver, kan man som vanligt lita på, var han till sist landar efter sina omskrivningar.

Svenska politiker har med händelserna i Malmö och Göteborg som gett stor internationell uppmärksamhet, förstått att den stora invandringen från länder där antisemitism mer eller mindre är normaliserad, fått en problem på halsen som de har svårt att hantera. Svenska politiker kan inte gärna talat öppet om problemen av rädsla för att göda rasism eller av skräck för rasiststämpling. Därmed har de bagatelliserat den rasism som svenska judar utsätts för av muslimer. Dessutom kan man konstatera att sossarna vurmar för muslimerna.