Albumet Western Stars av Bruce Springsteen!

För några veckor sedan när Foliehatten lyssnade på radio, spelade de en melodi som verkligen fick Foliehattens gillande. Han tyckte det lät som Bruce Springsteen, men massor av stråkar och horn, är inte precis vad Bruce tidigare har använt på sina plattor! Han tvivlade i alla fall starkt på, att det Bruce.

Ett par dagar senare såg han att Springsteen släppt ett album Western Stars tidigare i somras. En platta med världsrekord i stråkar och horn med Springsteens mått mätt. Enligt Foliehatten innehåller plattan några av de vackraste låtar han någonsin gjort. Skivan fick överlag mycket goda recensioner. Några tyckte det var det bästa han gjort på flera decennier. Det finns dock två etablerade "fel" med skivan.

Någon recensent skrev att plattan tyvärr var helt opolitisk. Här kan man bara spekulera i vilket politiskt budskap recensenten ansåg, att Springsteen borde ha fört fram. Upp med handen, de som inte tror på något annat än, att det politiska budskapet borde ha varit ett kraftfullt hat, riktat gentemot Trump. Foliehatten kan inte räkna med många uppräckta händer!

Vad som tydligen är än värre, är att skivan är nostalgisk. Det är tydligen farligt och förkastligt med nostalgi, i alla fall om det är en äldre vit man som framför tankegodset. Nostalgin väcker ett "förfärligt obehag" hos recensenten i Nöjesguiden.

De skriver: ”Western Stars gjorde mig till en början upprymd och förväntansfull. Skivans tematik matchar Springsteens röst och ålder jättefint, och jag var beredd på att infinna mig i en cowboy-inspirerad pensionärsliv i den amerikanska södern. Men glädjen försvann så fort jag hörde att det även här finns låtar som handlar om att vara en grabb i New Jersey eller bli kär i en 19-åring. Det väcker ett förfärligt obehag i mig att Springsteen fortfarande gör musik på nostalgin. Det kanske bara är att acceptera - inget kommer någonsin att förändras.”

Expressens kulturskribent skriver i sin artikel som enbart handlar om Springsteens nostalgitripp: ”Man känner inte igen sig längre. På gatorna, på torgen, i mataffärerna, ja vart man än vänder sig är det bara nytt och främmande överallt. Inget är sig likt. Gamla Sverige är borta. Ingen läser böcker längre. Skogarna brinner upp. Allt är så annorlunda. Smakar konstigt. Ser dåligt ut.
Kanske är den känslan lite sann. I alla fall är den ny. Allt fast har förflyktigats. Åtminstone känns det så. Och det är väl tyvärr så det blir sant.
Tur då att Bruce Springsteen finns. Och kan göra, som det heter i Malena Rydells recension av den nya skivan (SvD 19/6), gubbrocken storslagen igen. ”Western Stars” hyllas överallt. ”

I artikeln framgår och ett konstaterande, att det postmoderna samhället inte blev den framgångssaga man räknade med, samtidigt som föraktet forsar fram gentemot den som är gammal nog att minnas en svunnen tid då Sverige var ett homogent och välmående land och med en befolkning vars största problem var höga skatter, fjärran från klansamhällen, etniskt utanförskap, bilbränder, gruppvåldtäkter, dominansbrott riktade mot svenskar, No-go zoner, identitetspolitik och gud vet vad vilka vidrigheter den förda invandringspolitiken fört med sig.

Vad skribenten menar med "kulturperiod skulle vara över" kan inte tolkas på annat sätt, att det är den vita kulturen som åsyftas. Den vita musikalkulturen ska, liksom i förlängningen de vita människorna, ersättas med någon form av mångkulturell "världsmusik" fri från vita värderingar.

 

Jens Ganman har ”hajat” vad recensenterna menar och är med på tåget. I ett fingerat elakt samtal med Stefan Löfven kommenteras skivan på följande sätt:

”Jag vänder mig mot Stor-Stefan.“Apropå hillbillymusik: har du hört Springsteens senaste?” Stefan ler som en sol.
“Självklart! Den balladbrölande arbetarmångmiljonären från Nju Jörsi! Äntligen tar han bladet från munnen när det gäller anti-krist-Trump!”
“Mm... eller grottar ner sig totalt i det Amerika som en gång var. I det förgångna. Innan Alexandria Ocasio-Cortez och hennes armé av cykellåssvingande Antifas kom springande... en hord av kacklande, historielösa kommunistkalkoner...”
Monas brev till Bruce! Ropar Stefan. DET var fint!
..en nostalgisk skiva på min ära”, fortsätter jag och tänker ömsint på Little Stevens romska skurgumme-look, “en hyllning av medelklassvita traditioner och stereotypt amerikansk machokultur.”
Stefan tittar oförstående på mig.
“Uh? Va?”
“Det är lite uppfriskande tycker jag. Bruce ska ha enorm respekt för att han gjorde nåt helt oförutsägbart den här gången. Igen! Tänk Nebraska. Tänk Devils & Dust.”
“Uh...?”
“Han är fortfarande mycket smartare än han ser ut, vet du. Låt inte underbettet lura dig... Och lugn, miljardärs-Bono och Alla Ska Med-U2 kommer nog snart med en hel temadubbelskiva som hånar Trump och kallar honom sinnessjuk... så att nosringsredaktörerna på SVT kan få varsin månadslång värdegrundsorgasm.... Den kommer att gå åt som smör i solsken bland hans svarta och mexikanska väljare.”
Stor-Stefan skruvar på sig.”

Bruce Springsteen lyckas med konststycket att göra politik, av en helt opolitisk skiva. I sanning fascinerande!