Nästa opinionsundersökning kommer att ge en fingervisning om Ls avhopp är lyckat!

Liberalernas inre käbbel och att sinnet rann över på vänstern visar med all tydlighet, hur extremt polariserade dagens politik är. Det handlar mer om ideologiska markeringar och vem som kan samarbeta med vem, än om de besvärliga sakfrågorna som Sverige har.

Det som kan ske efter avhoppet av L från JÖKen, är att L samlar de liberaler som föredrar en borgerlig regering som driver en borgerlig politik i ett parti och de som av ideologiska skäl vill fortsätta med Jöken i ett annat – Centern.

Om L kan locka tillbaka de cirka 2,5% som flydde till M pga Jöken så är inte de 2,5% som blev kvar hos L bortkastade röster för det borgerliga blocket. 2,5% är ganska mycket när det står och väger mellan blocken, och kan mycket väl avgöra valet.

Alla som följer svensk politik har fullt klart för sig att de liberaler som föredrar en rödgrön regering framför en borgerlig regering kommer att rösta på C. De flesta av dessa väljare gör redan det. Det som en del talar om, är att vinna tillbaka de liberala väljare som inte trivs i den rödgröna buren. Det kan L göra, särskilt nu efter Lööfs uttalande att hon kan tänka sig att sitta i en rödgrön regering.

I det långa loppet tror Foliehatten att en ideologisk strukturrationalisering är bra för svensk liberalism. Det är bättre att ha ett tydligt nyliberalt parti C och ett tydligt socialliberalt parti L. Det skulle minska de interna bråken och göra att de liberala väljarna får tydligare alternativ att välja mellan.

Det har är på intet sätt unikt för Sverige. Även i USA ser vi hur ekonomin och de klassiska höger-vänsterfrågorna får allt mindre betydelse och att politiken i stället kommit att handla om symbolfrågor.

Annie Lööf är visserligen osympatisk, men oerhört slipad rent taktiskt och med hennes utpressning gentemot S finns det få partier, om ens något, där man får sådant inflytande och så mycket politik genomförd sett till väljarstödet.
Frågan är vem som är stödhjulet i Jöken, Lööf eller Löfven. Löfven vill sitta kvar till varje pris och för Foliehatten är det självklart. Det är Lööf som bestämmer och Löfven får lyssna om han vill sitta kvar. Lööf och Löfvén är båda väldigt beroende av varandra, de andra parterna i JÖKen känns inte lika centrala. Därför tror Foliehatten inte att det rödgröna samarbetet kommer att hålla i längden. Det finns också många sossar som hellre vill driva sakpolitik än ägna sig åt ideologiskt positionerande.

Centern har skaffat sig en ekonomiskt liberal politik genom Stureplanscenterns försorg. Till skillnad från den gammaldags närmast sossiga ekonomiska politik som man haft sen urminnes tider. Klart att det kommer att bli besvikelse över att centern inte längre kan driva den politiken. Men frågan är hur djupt rotad den ekonomiska liberalismen är rotad inom partiet. Centern lever på att de är starka lokalt, de har många tunga kommunalråd och för stora delar av Sverige är centern det ledande partiet lokalt. Dessa centerpartister har inget emot att samarbete med sossarna i riksdag och regering, tvärtom ser de fram emot nya lokala stödformer som gynnar dem. Marknadshyror och liknande reformer struntar de helt i.
Vad Lööf gör nu, är att gå tillbaka till centerpartiets rötter med s-samarbete som under Gunnar Hedlunds tid. Stureplanscenterns ekonomiska reformprogram får stå på vänt.
Problemet för Lööf blir att motivera det inför liberalt sinnade väljare. Hittills har hon klarat det med att hänvisa till att hon håller SD bort från inflytande. Frågan är: hur länge räcker det och hur många centerväljare är det som egentligen bryr sig?