Foliehattens funderingar del 14

Vänstern vill inte tala om "rasism mot svenskar" och det kan finnas en känsla av att gå i fällan att förstärka ett ord vars innebörd/handling man inte kontrollerar. Svaret är att "rasism är fördom plus makt enligt forskningen, visste du inte det lantis?" Själv föredrar Foliehatten att tala om "etniskt hat mot svenskar."

Inte ens "hat mot etniska svenskar", eftersom detta också har ett inbyggt genmäle att problematisera vem man menar är etnisk svensk. Talar man om etniskt hat mot svenskar så har man lagt definitionsansvaret på den som hatar. Hatet mot blont hår eller blå ögon ligger i betraktarens svenskhatande ögon. Foliehatten är inte ute efter en så effektiv polemik som möjligt med få greppytor för motståndaren.

Men samtidigt har man inga bekymmer att tala om rasism hos andra grupper och resonera kring begreppet på flera nivåer:
En meningsfull innebörd av ordet är en preliminär fördom och typbaserad kategorisering av vem som tillhör den etniska gruppen. Detta är inte kontroversiellt eller specifikt för någon grupp: En kines ser skillnad på människor, liksom en afrikan och de drar slutsatser om vem som är mer främmande än någon annan. Poängen är att när dessa fysiska markörer saknas, så uppfinns de för att fylla det mänskliga behovet att skilja vän från fiende bland personer man inte känner personligen. Det kan handla om kläder, tatueringar eller annan kroppsstympning att lägga till kulturella eller religiösa indikatorer. Oförsonligheten är inte mindre för att de yttre attributen inte skiljer sig åt, se religionskrig i Europa eller Mellanöstern.

Rasism som en saklig realitet utan alltför mycket känslobagage är ett fenomen som måste kunna beskrivas. Människor är rasister eftersom de söker bekväma tumregler att navigera världen med. Det har inget specifikt med svenskar eller vita att göra, att se skillnad på människor eller ha en sinnebild för hur den typiske kinesen, afrikanen eller svensken ser ut.

Rasism begreppet som kräver makt förutom fördom, är en performativ självmotsägelse i akademiska eller mediala sammanhang. Den normkritiken måste utifrån sina egna akademiska premisser riktas mot sig själv och frågan ställas vem som uppenbarligen äger makten och vem som är maktlös. Vem är utsatt för Lyotards differend och berövas ord och arena av "forskningens" auktoritet och medias selektiva repression?

Rasistanklagelsen som etnisk maktutövning och markör för avsikten hos den som uttalar ordet. Alltså ordets betydelse bortom denotationsnivån. "Rasist", "svartskalle" eller "nigger", avser på ett plan vissa egenskaper hos den utpekade och kategoriserar in i grupper, men om analysen stannar där missar man det mesta med kommunikationen av hat och maktförhållandena som de ser ut och förändras över tid.

Vad betyder ordet rasist, egentligen och beroende av vem som använder det mot vem och i vilken kontext? Ord ska bemästras i ett eget syfte, deras laddning antingen spridas ut eller fokuseras beroende på den egna intentionen.

Den som inte pratar om dessa frågor, saknar verktygen att förstå både nutid och framtid. Deras analys kommer alltid vara otillräcklig och inaktiv. Egentligen handlar det om att föregripa ett offentligt samtal med halvannan mandatperiod kvar, mer än reflektera det som faktiskt sägs och skrivs i realtid. Så även med seriösa diskussioner om svensk identitetspolitik i konflikt med annan identitetspolitik och dess koppling till demografi.

Det ligger inte för oss svenskar att stå upp för vårt eget. Gör vi det så sker det i smyg som att svenskar frekventerar svenskägda restauranger och går på julgransplundring med långdans på församlingshemmet. Vi har varit ett homogent land så pass länge och varit majoritetsbefolkning så pass länge att det satt sig i generna. Vi är individer och klarar inte att arbeta tillsammans i grupp för att möta angripare. Lägg till en rejäl dos pacifism - det är bara att läsa svenska barnböcker så förstår man varför ett svenskt barn inte slår tillbaka. Det är en utveckling som kommit under senare tid. Under Foliehattens uppväxt var det rätt att slå tillbaks om man blev angripen och "ta för sig" som det hette. En fläskläpp efter ett slagsmål var inte något man höjde på ögonbrynet för. Men så är det inte nu. Nu har vi blivit mer pacifistiska. Är det feminiseringen?

Vi svenskar har kort sagt blivit som en fårskock som förs till slakt och vi förstår just ingenting av vad som händer. Det är bara att glömma att vi ska stå upp för oss själva som grupp. Vår media och politiker står inte heller på vår sida. Framförallt förstår varken vi eller media den så kallade kampen för tillvaron som vi har glömt vad det är så inne i välfärdsdimmorna som vi är i och det gäller framför allt många pensionärer. Invandrargrupperna däremot förstår bättre att det handlar om en kamp om materiella resurser. Resurser som är begränsade. De känner knappheten från sina hemländer alltför väl och så agerar man i grupp.