Vem skall lösa de rån och förnedringar som svenska barn utsätts för?

Barnen rånas och förnedras och deras föräldrar kan inte förstå. Vad är det de inte vill förstå? I en artikel i Expressen skriver två journalister från SVT Anna Alandh, och Madeleine Adaktusson: ” Vad är det som händer?”

Alandh/Adaktsson: ”Vi känner en djup oro över att barn i dag inte kan gå till sin närmaste idrottsplats för att spela spontanfotboll utan att riskera att bli rånade och utsatta för hot. Barnens ocensurerade berättelser kan handla om att man blivit rånad av sju maskerade killar en kväll och blivit skrämd till tystnad för att förövarna vet var man bor. Känslan av att anmäler man till polisen så kommer man bli straffad, det hotas om att ens mamma ska bli rövknullad om man anmäler.
Vi träffar 10-åringar som berättar att de blivit boxade i magen på idrottsplatsen av ett äldre killgäng och blivit plockade på sina första mobiler. Vi pratar med barn som fått gå hem i strumplästen eftersom förövarna stulit jacka, skor och mobil.”

Det är två reportrar från SVT som skrivit debattinlägget i Expressen. Foliehatten tror de börjar bli rädda på riktigt nu över det mångkulturella monster som de själva varit med att skapa och som vuxit bortom all kontroll och räddning. Vem tror de egentligen det är som ska lösa detta "alarmerande samhällsproblem?" Själva vågar de inte ens kalla samhällsproblemet vid sitt rätta namn. Inte någonstans i texten nämns mångkulturen och det faktum att offren uteslutande är etniska svenska och förövarna uteslutande är unga invandrare.

Det är det gamla vanliga. Man konstaterar ett gigantiskt mångkulturellt problem. Man undviker att ange att det är mångkulturen som är problemet. Man hävdar att det är "allas" skyldighet att hjälpa till att lösa problemet. Foliehatten undrar vad skall svensk polis göra?

Ja kära svensk är det så dags att vakna nu? Vi är i krig och du har själv bjudit in förövarna med ditt röstande och dina barn och barnbarn ärver dina misstag och får ta smällen. Det känns tungt, det förstår Foliehatten. En extra mobil eller jacka från tomten kan vara på sin plats under granen. Vem vet när det osynliga, onämnbara kommer drabba just ditt barn.
”Sju maskerade killar, äldre killgäng, gäng maskerade och våldsamma killar som rånar och förnedrar ditt barn!”

För er som fortfarande inte förstår kan fröken Anna Dahlberg förklara framtiden för era barn vad de kommer att drabbas av. Problem växer och är snart ostoppbart. Men våra politiker och media vill att vi fortsätter offra era barn och barnbarn. Vi ska utrotas, men ni får inte veta varför.

Allt görs enligt samma mall, precis som i forna Sovjetdiktaturen. När problemen blev alldeles för akuta och folket protesterade, så började man att ventilera frågorna i stats/regimmedia. Självfallet så löstes inga problem, men en del av folket lurades tro att en lösning kunde komma. Sedan kom det nya problem och regimen kunde återigen flytta fokus för att ännu en gång undkomma ansvar. På samma sätt är det numera i Sverige, en kopia av Sovjets sönderfall.

Kan det vara barn i deras närhet som drabbas, fast de hänvisar till Lilla sportspegeln eller vad det nu var för program? De uttrycker sig som vanligt i koder.
Hur som haver klassiskt att "vi" misslyckats och/eller att "vi" måste tag i problemen. Vilka jävla "vi"? Det är alltid samma visa. "Vi" bär alla skulden när det gått snett. Är det verkligen så himla svårt att vända sig direkt till makten? Kanske är det det — ofta synnerligen oklart vem som bär ansvaret. Ta ansvar i ord är en sak och bära ansvaret i praktiken en annan.

Kan det vara någon form av ett sovjetkomplex som gör att man så ofta kritiserar makten endast indirekt? Man syftar på den som känner sig träffad, ungefär. To whom it concerns. Föräldrarna till barnen som rånar andra barn och pissar på dem är knappast mottagliga eller en meningsfull målgrupp för texter som vänder sig till "alla", och vad ska föräldrarna till de utsatta barnen göra? Vilka är det som ska lösa problemet?

Vi är jävligt många vid det här laget som reagerar på å ena sidan alla dessa lama "protester" i media, som lyfter problem utan att nämna varken det onda vid dess rätta namn eller förslag på någon sorts lösning, och å andra sidan svaret från makten, som alltid följer ungefär samma mönster "oacceptabelt", "fruktansvärt", "provocerande", "hör inte hemma här", etc. etc.

Det är en evig rundgång av "hör någon vad vi säger?" och "ja, någon hör vad ni säger". Vem ska göra något åt saken? Någon ska göra något åt saken. Hur?

Danmark "hade" samma problem. Danskarna började utvisa förövarna och hela deras familjer och vips problemen försvann!