Jan Björklund är slut som politiker

På presskonferensen igår efter mötet med talmannen, förklarar Björklund med darrig och irriterad röst, att han "begått" svek för Sveriges bästa. Björklund återupprepar flera gånger, att V inte får något inflytande och att det Liberalerna och Centern som styr politiken och att uppgörelsen ligger fast.

Björklund pratar hela tiden som att V inte existerar, att de inte behövs och som att partiet vore en parentes. Verkade som han tyckte, att vad V tycker och vill är ointressant.

Bara någon timme innan hade Sjöstedt deklarerat klart och tydligt, att V inte kommer att gå med på 100% av alla punkterna i uppgörelsen som enligt Björklund är fasta och inte får rubbas på.

 

I söndags sändes i SVT 2 Liberalernas partiråd och där vann major Björklund till slut sin Pýrrhusseger, bland rädda L-toppar. Där fick vi bevittna, ett politiskt självmord på bästa sändningstid

Det fanns gott om talare som påpekade att L i valet 2018 lovade sina väljare, att byta ut Stefan Löfvéns svaga vänsterregering mot en borgerlig regering ledd av Kristersson. Helena Gellerman verkar vara en av de få som förstått vad det handlar om. Hon spyr i alla fall inte ur sig politiskt korrekta floskler likt resten, utan fattar att man faktiskt "pissar" sina väljare i ansiktet, om man släpper fram Löfven (även om det är för sent då Björklund redan gjort allt för att begrava L som riksdagsparti). Påtagligt hur SD-spöket genomsyrar de flesta talares världsbild. Nästan bara Allan Widman som har något så när rationell syn på det.

Björklund borde läsa på lite bättre när han hävdar, med hänvisning till våra grannländer, att högernationalistiska partier växer lika fort, oavsett om man släpper in dem eller stänger dem ute. Frågan är om han ljuger medvetet eller är han okunnig?
Fakta är att Dansk Folkeparti gick som en raket 1998-2001 och 2011-2015 och stod nästan stilla 2001-2011, gick tillbaka 2015-2018. De två perioder då de ökade kraftigt var de i opposition och sossarna hade makten. De två perioder de stod stilla eller gick tillbaka var de stödparti till borgerliga regeringar. Sannfinnländarna sjönk som en sten när de togs in i regering (precis som svenska MP).

Liberalerna med Jan Björklund och hans vapendragare Maria Arnholm har spelat ett högt spel och L kan förlora allt, snabbare än de anar. Genom regeringsuppgörelsen har man förargat stora delar av sin väljarbas. Om uppgörelsen faller( beror på V) har de gjort ett redan prekärt utgångsläge till ett närmast hopplöst dito. Inför öppen ridå har man gjort slut med sina alliansvänner och bränt förtroendet hos breda väljargrupper. Kanske försöker sig L på ett snabbt partiledarbyte inför ett eventuellt extraval, men det är ett vågspel och väljarna låter sig inte luras av en sådan manöver. Blir det extraval är det framförallt Liberalerna och Centern tillsammans med MP som blir de stora förlorarna och det kan bli så, att alla tre partierna får lämna riksdagen!

Björklund har målat in sig själv så totalt i "SD-är-dödsknarkarnazister" hörnet att det överskuggar allt annat, även den egna fortsatta överlevnaden. Det absolut viktigaste är att hela tiden ta avstånd från och sabotera för SD, även om det blir till priset av både det egna partiets och hela nationens undergång.

Sossen Widar Andersson skriver i en krönika i Folkbladet:
”Offentliga lögner är skadliga för tilliten och förtroendet i politiken. Alla såg till exempel att SD: s ledamöter uppvaktas ivrigt av både S och M och C för att ansluta till deras respektive linjer i frågan om ”vinster i välfärden” likväl som alla ser att SD sitter tillsammans med alla övriga partier i Försvarsberedningen, ser att SD tillsammans med de borgerliga avsätter en statsminister och röstar fram statsbudget för 2019. För att nu bara nämna några övertydliga exempel från den närmaste tiden.
Trots detta så är den dominerade journalistiska vinkeln i medierna, på de två största och mest ”hovnära” ledarsidorna, bland flertalet statsvetare och politiska kommentatorer och i flera framträdande politiska partier att det är att största vikt att nästa regering bygger på en ”fortsatt isolering” av SD. ”

I söndagens Aktuellt säger Rossana Dinamarca :
”Miljöpartiet och Liberalerna är små skitpartier som tar sig ton långt över sina tillgångar vad gäller antalet väljare!”

 

Först lovade Björklund sina barn att inte ge SD inflytande, sedan bytte ”Liberalerna” block och Sara Skyttedal kallade honom quisling=förrädare, vilket fick samme Jan att lyfta fram sin egen mor i debatten. Ständigt dessa känsloargument där familjen Björklunds medlemmar utgör måttstock, vilka man får prata med eller vart gränsen går kring satirisk retorik, ska vi be Ryssland stanna vid gränsen för familjens chihuahua, inte hunnit bli rastad också? Att ryssen kommer är ett av L:s mantra!

Den intressanta frågan här är vilken borgare som skulle få för sig att rösta på L eller C, då en röst på dessa två partier, har visat sig vara en röst på Stefan Löfven! När båda C och L, svikit allt de har sagt och i praktiken röstat tvärt emot vad man lovat väljarna, vilken mentalt frisk person ger dem förnyat förtroende?

"Det liberala och demokratiska samhällets överlevnad står på spel om Åkesson inte isoleras och slutligen förintas" predikar Björklund.
Han är självklart inte ovetandes om hur illiberalt och odemokratiskt Sverige är och han skiter fullkomligt i Sverige, mer makt till EU är hans mantra! I sitt maktanspråk har han glömt var liberalismen har sina rötter, den existerar inte i hans retorik och populistiska propaganda. Istället har Björklund förvanskat de liberala värdena till jordmån för klan-despoti och genom partipapegojor!
I ”Det goda samhället” har gästskribenten professor Torsten Sandström den 16 december 2018 skrivit om ”Liberalismens väg mot undergång?” 

Foliehatten rekommenderar att läsa detta inlägget. Här finns förklaringar till varför L och C, nu föredrar sossarna framför Alliansen i regeringsbildningen.

Oavsett hur mycket Björklund valt att piruettera, förblir han föga mer än en knähund åt Annie Lööf. Hans reaktion när det stod klart, att Lööf tänkte bränna Ulf Kristersson, var närmast patetisk! Frågan är om han var besviken? Det ligger ett element av poetisk rättvisa i att en person som visat sig så totalt skrupelfri i att driva eget maktspel, inte har förmått genomskåda vad matte haft för agenda.
Samtidigt som han offentligen bekände sig till en alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister, valde Björklund att under täcket förbereda ett avhopp till en ministär ledd av Stefan Löfven. Alternativet var att först bli avsatt som partiledare och sedan kanske även bli utan riksdagsplats, om Liberalerna skulle tvingas lämna riksdagen.
Om Björklund hade förmått inse det som sedan länge varit så uppenbart, nämligen att den enda statsminister Annie Lööf inte tänker blockera heter just Annie Lööf, då hade han både kunnat bespara sitt parti uppslitande interna stridigheter, i frågan om stöd åt Stefan Löfven som statsminister och sig själv en hel del förnedring. Särskilt patetiskt är att han tycks ha varit så säker på samspelet med Annie Lööf, att han redan innan partistyrelsen fick ta ställning till sidbytet hade börjat räkna in de trettio silverpenningarna, i form av statsrådsposter till lojala medarbetare som partisekreterare Maria Arnholm, men därav blev intet!

För Liberalerna finns inga säkerhetsnät. Björklund är slut som politiker. Hans förtroende är förbrukat. De alternativ som återstår är reducerade till att självmant avgå som partiledare. Partiet har tomt i kassan och deras väljarbas är i hög grad allmänborgerliga låneväljare som kommer att fly till M och KD. Priset man riskerar att få betala, för att ha stuckit kniven i ryggen på Ulf Kristersson är att det en gång ärevördiga Folkpartiet inte längre finns i Sveriges riksdag. Var det värt det?

 

Inlägg på nätet:
”Som ett litet instick i denna fråga om Jan Björklund kan jag informera tråden om att enligt en gammal högre militär som jag talat med i somras så var Jan Björklund "Helt jävla värdelös" som högre befäl när han tjänstgjorde inom det militära. Det var "fullständigt omöjligt för honom att få något ur händerna".

"Men Björklund hade ju sina politiska kontakter som aktiv Folkpartist så han fortsatte att stiga i graderna. Kanske en förklaring till varför den gode major Björklund aldrig fick något gjort inom skolväsendet. Vad vet man? ”