Vad vill Moderaterna med framtiden?

Foliehatten har googlat runt på nätet, för att se vilka funderingar M har, om sin framtid. Idag efter Lööfs svek tillsammans med hennes knähund Jan Björklund, kan man sammanfatta det med, att M är rent ut sagt förbannade och mycket besvikna över deras svek och att Alliansen är totalt död. Om och när Alliansen skall uppstå igen, är i dagsläget, väldigt svårt att sia om. Ett snabbt partiledarbyte hos L och att de hoppar av sossarnas fan club, kan förändra en hel del!

M har präglats av interna strider sedan 2010, när SD kom in i riksdagen och efter 2014 så rådde det nästan inbördeskrig i partiet och medlemmar flydde till SD. Denna flykt har inte avstannat, utan den fortsätter och M gjorde ett mycket dåligt val, med ett tapp på över 3%. Det kan förklaras med, att Ulf Kristersson inte har gått hem hos alla i M!

M består egentligen av ett antal läger eller falanger. På toppen sitter liberaler och på botten hittar du konservativa, nationalister, populister och en del libertarianer. 

Den starkaste är Kristerssons falang som stöds av Rebecca Weidmo Uvell. För en sådan som Rebecca, handlar hennes M-politik om att demontera välfärdsstaten.

När man studerat Rebeccas inlägg ”Att inte sky några medel” tror Foliehatten, att Rebecca, vill ha en dansk situation. Rebecca är lite i otakt i denna fråga med nuvarande M-ledning. De är inte ens intresserade av en dansk situation, där Dansk Folkeparti får igenom invandringskritiska förslag, men måste sedan ställa upp på privatiseringar, skattesänkningar och annat som den danska borgerligheten hittar på.  

Denna falang tror, att M ska komma till makten, genom ett ”carte blanche” från SD. Stockholmsmoderaterna ska fortsätta, att ha total makt i partiet och konservatismen ska vara ett prefix, utan djupare innebörd. Allt ska handla om näringslivsvänliga frågor, inklusive fri arbetskraftsinvandring.

Sedan finns det en högeroppositionen som leds från Skåne som nu börjat presentera sitt narrativ. Det finns tre galjonsfigurer här, Christian Sonesson, Henrik Sundström och Hanif Bali. Foliehattens gissning är, att den här högeroppositionen vill försöka agera senare i år och utmana Kristersson och få honom utbytt.

För hos M i Skåne handlar det mer om, att de har en konservativ världsbild, snarare än en liberal. Det som förhindrar dem, är M-ledningen och då i synnerhet Ulf Kristersson. Kristersson är alldeles för feg. Kristersson räknar med SD:s stöd för M politik och han säger inte, att han ska stödja SD-politik.

Om M vill få till en förändring i sin politik och bli det största partiet i det nya konservativa blocket, är det bara att skicka upp Sonesson från Skåne till riks, så blir det bra. M och SD har tillsammans i Staffanstorps kommun, nästan 54%!
Sonesson skriver så här på Facebook: ”Nu börjar en ny tid och det är dags att på allvar samla oss alla som inte vill se en socialist som regeringschef. Tre partier röstade emot och här måste motståndet börja byggas.”

Hanif Bali följer upp på twitter: ”M har förlorat år av policy och ställningstaganden för ”sammanhållningen!” Bali menar att när DÖ föll, agerande inte C och L, utan de lät Löfvén sitta kvar.

M borde redan då, ha insett vad som skulle komma efter valet och när C röstade för afghanamnestin, var det ganska klart, vad som skulle hända. Arbetet hade då, kunnat påbörjas, att bilda en högerkoalition som nu två år senare ännu inte har kommit igång.
Vad egentligen Bali menar, men inte säger, är att Kristerssons linje riskerar att förlora ännu mer tid, fyra eller kanske åtta år till. Om M vägrar högerkoalitionen, så riskerar Sverige, att få en exakt likadan Löfvenregering som idag, efter nästa val.

Fortfarande är Ulf Kristersson partiledare och den som bestämmer. M tappade 3,49 procent i valet. I nästa val med Kristersson vid rodret, kan M hamna, på 2002 års siffror - 15,25%. Mycket tyder på att SD kommer bli större än M år 2022, om man inte inleder ett samarbete och då kommer också M-väljarna att stanna. Ett sådant samarbete med SD, måste ske snabbt. Ju längre M väntar, ju mer gräver M ned sig i gyttjan och det är detta som Hanif Bali varnar för.

Det är rätt klart att gräsrötterna, lokalpolitikerna, regionalpolitiker och antagligen ett hyfsat stort antal ledande politiker i M, nu vill få bort Ulf Kristersson och köra en gemensam plattform med SD eller explicit ta med dem som stödparti. Allt handlar om opinionssiffror nu.
Om KD och SD fortsätter öka på M:s bekostnad så kan det gå riktigt snabbt, med ett partiledarbyte. Det blir inte TV-spelsnörden Hanif Balis "Sons of Bali" som kommer avsätta Ulf Kristersson, men lokala och regionala politiker. Foliehatten tror också, attjävligt mycket folk på Djursholm är förbannade på Kristersson. Drygt 10-12% av Djursholm röstade på SD och 10+ % i Danderyd. Till skillnad från andra partier får du sparken i M, om du inte levererar i val och Kristersson har inte levererat någonting. Partiet har förlorat på alla nivåer. M ser på sin partiledare som en VD.

Kom ihåg, att SD inte kommer sluta växa. I synnerhet kommer inte deras ”vänner” i Europa sluta att växa. Högern kommer dominera EU-parlamentet från och med maj och Sverige kommer sitta, med en av de sista renodlade vänsterliberala regeringarna.

Det ser ut som att Ulf Kristersson inte kommer att backa. Om SD slutar smöra i offentligheten för Kristersson, med en kombination av sund pragmatisk marknadsliberalism, konservatism och nationalism har M ingen chans. Detta vet Jimmie Åkesson och hela hans partiledning. Det vet också Kristersson. Det som Åkesson vill ha är ”legitimitet” och i slutändan bli en del av etablissemanget. Om Åkesson inte hade det målet, hade SD redan idag, haft 25 procent.

Det börjar bli bråttom för M och KD. Om de inte öppnar upp för ett samarbete med SD, eftersom en överväldigande majoritet av M/KD-väljare vill se ett samarbete med SD. M:s och Sveriges problem, är att man i alla organisationer har minimerat det folkliga inflytandet så länge. Det finns exempelvis inga primärval och inga riktiga personval. Det är bl.a. därför, det är så svårt, för svenskarna att korrigera en elit som leder landet åt helvete.

För M gäller det nu en gång för alla, att halshugga spöket av Reinfeldt. Hans doktriner behöver man inte längre ta hänsyn till, men det gör fortfarande både M och Björklund som nämnde det i sitt anförande före statsministeromröstningen. Ett resultat av Reinfeldt-doktrinen är, att det går inte att inta en position eller lägga fram ett förslag som SD har pratat om först. Då är den positionen omöjlig, att ta, då den är för evigt pestsmittad. M och KD:s enda väg till makten, går via SD.

Problemet i dagens politik är att i det konservativa blocket, har Jimmie Åkesson redan landat i. Om man ser klippet, så gjorde Åkesson analysen ,om ett nytt konservativt block redan innan valet.
Kristersson höll då på med sin Allians som inte fanns, alla utom Kristersson visste, att den inte fanns.
Efter den här hösten och vintern, så kan inte M räkna med, att bli störst i det kommande konservativa blocket, så länge Kristersson sitter kvar. Om man byter ut Kristersson och tar bort globalist falangens inflytande, då har M återigen möjlighet, att bli ett parti som värnar nationalstat och gamla profilfrågor, men så länge Kristersson sitter kvar, lär det inte hända mer, än att de tappar röster. M har inte tid, att blunda längre, för verkligheten.

Man kan lägga till att den dagen SD är större än M och KD tillsammans, så blir ett sådant här samarbete ännu svårare och mindre aptitligt för M, så det finns ett smalt ”window of opportunity”, att formalisera ett samarbete med SD och kanske vinna tillbaka väljare.
Foliehattens gissning är, att den här högeroppositionen vill försöka agera redan nu. Ännu så länge vi bara ser twitter- och Facebook-uppdateringar, händer inget. Foliehatten hoppas snart få läsa en DI-artikel, om ett ”jäsande internt missnöje i M!” Det måste komma om Sverige ska kunna räddas, från socialister, kommunister, men framför allt de totalt vansinnigt tokiga miljöpartisterna!

Det handlar till syvende och sist om frågan nationalstaten contra globalismen (inklusive federalt EU) och Foliehatten tror inte, att M kommer att överge varken sitt EU-vurmande eller självbilden, att inte vara den naturliga ledaren i ett konservativt block.

I alla fall, inte så länge Kristersson finns kvar och det finns inte tid till 2022. Tiden löper ut i.o.m. EU-valet i maj. EU kommer att slå in på en helt annan väg och då kommer Kristersson, att kännas lika i otakt med tiden som den där djuphavsfisken från krita-perioden som ingen trodde fanns.