Inbördeskriget i Jemen – det glömda kriget

Jemen – en mardröm för befolkningen

Jemen är ett av världens äldsta bebodda områden med en komplex historia.
En röd tråd i Jemens historia är rivaliteten mellan folken på höglandet i nord och kusten i syd. Men inte minst motsättningar mellan olika stammar och klaner som ger en ömtålig maktbalans, som måste balanseras.
Landet har ett viktigt strategiskt läge och har fått försvara sig mot inkräktande makter som under olika perioder har velat lägga det under sig.

Ottomanerna har varit där i flera omgångar, men fick definitivt lämna Jemen efter 1918. Dessförinnan hade Britterna och Ottomanerna delat upp Jemen mellan sig i Nord och Syd.
När det Ottomanska riket lämnade Nord-Jemen 1928 blev Nord-Jemen blev självständigt kungadöme.
Hamnstaden Aden i Syd-Jemen blev brittisk koloni från 1839, efter ett blodigt övertagande. Så småningom blev hela Syd-Jemen ett brittiskt protektorat. Storbritannien fick släppa kontrollen över Syd-Jemen och Aden så sent som 1967 efter flera uppror mot det koloniala styret. Några av dessa slogs ner med ökänd brutalitet i brittisk imperialism.

Jemens enande
Nord- och Syd-Jemen förenades efter ett fyraårigt krig 1990. Motsättningarna förblev latenta och 1994 blossade dessa upp i ett kortvarigt inbördeskrig enligt gamla frontlinjer.

Nordsidan segrade och landet återförenades, med Ali Abdullah Saleh som president. Han förblev president fram till 2011. De interna motsättningarna har plågat Jemen med ett antal inbördeskrig sedan statens födelse.
Landet har en yta nästan som Frankrikes, och en befolkning på cirka 26 miljoner människor, ungefär som den samlade befolkningen i de nordiska länderna.

Uppror – inbördeskrig – inblandning av andra stater
Konflikten startade som ett landsomfattande uppror i början av 2011. Protesterna byggde på principer för civilt - icke våld motstånd.

Missnöjet var stort med Saleh-regimens hantering av landets interna motsättningar, korruption, fattigdomsbekämpning och ingen demokrati födde en revolten kallat den ”jemenitiska revolutionen”.
Upproren enade olika delar av befolkningen oberoende av ideologi, religion och region och utvecklade sig till ett krav på president Salehs avgång.

När presidenten utmanade denna balans, ledde detta till öppen konflikt och att houthi-milisen intog huvudstaden.
Ett led i denna utveckling var också en lokal ”arabisk vår”.
Att konflikten är komplex är inte svårt att se. En part i konflikten var också dem en lokala grenen av al-Qaeda med kontroll av betydande territorier.

Efter flera misslyckade försök att undertrycka upproren med våld som ledde till hundratals döda och sårade, blev presidenten en belastning också för de viktiga externa stöttepelarna: USA och Saudiarabien.
De var rädda för att tappa kontrollen över utvecklingen och arbetade för att Salehs vice-president, Abd Rabbuh Mansur Hadi, skulle ta över rodret.

Under tiden bildade oppositionen ett Nationellt Råd i förhoppningen att detta skulle leda till fria val.
Det Nationella Rådet bestod av en bred koalition av aktivister, stamledare, Syd-Jemen separatister, oppositionella militärer, tidigare medlemmar av regeringen och representanter för
Houthi-gruppen.

Konflikten eskalerar
Saudierna och deras bundsförvanter lyckades med att åsidosätta det Nationella Rådet och drev igenom en överföring av makten till vicepresident Hadi.
Han blev vald till president i februari 2012 med 99,8 procent av rösterna i ett val där han var enda kandidat.

Detta är grunden för den ”legitimitet” som USA, Storbritannien och Saudiarabien åberopar.

Anhängare till det Nationella Rådet fördömde denna process som en konspiration med syfte att ta udden ur revolutionen.
Demokratiprocessen neutraliserades och rörelsen fragmenterades. Separatistiska strömningar i Syd-Jemen stärktes, likaså Houthi-rörelsens krav på ökat inflytande.
Parallellt med detta konsoliderade - Al-Qaida in the Arabic Peninsula - sig i de centrala delarna av landet.
Därmed var grunden lagd för ett nytt inbördeskrig.

Man kan betrakta konflikten ur tre perspektiv
Geopolitiskt handlar det om konflikten mellan Saudiarabien och dess allierade - inkluderande bland annat Israel och flera mindre Gulfstater - å ena sidan, och Iran och dess allierade - bland annat Syrien och Hizbollah- å den andra.
Iran har den senaste tiden flyttat fram sina positioner, bland annat genom att Assad inte fallit i Syrien och genom avspänningen med USA.

Samtidigt ser vi en för det saudiska kungahuset farlig utveckling.
Att IS gradvis seglar upp som ett större hot i den västerländska diskursen än Iran. Huset Saud haft mer än ett litet finger med i skapandet av de nätverk och miljöer ur vilka IS vuxit.

Om Jemen blir en del av den iranska koalitionen, genom de framgångsrika houthi-rebellerna, framstår det för Saudiarabien som ett hot.
Geopolitiskt har Jemen ett centralt läge, bland annat för kontrollen av Röda havet.
Geopolitiskt har Saudiarabien och USA här, åtminstone delvis, överlappande intressen.

Detta antyds av att USA är på god väg att förvandla det lilla Djibouti till en militärbas.
Djibouti och Jemen är Röda havets Helsingborg och Helsingör.

Därför har USA valt att ge det saudiska angreppet praktiskt understöd, genom att tanka saudiska stridsflyg i luften, genom att bistå med uppgifter, och genom att låta drönare patrullera den saudiska gränsen.
Det relativa ointresset för det saudiska angreppet i etablerad media antyder också något den amerikanska agendan. Skillnaden mellan Putins involvering i östra Ukraina och det saudiska öppna anfallet handlar här inte minst om geopolitik.

Sunniter och shiiter

Samtidigt kan angreppet analyseras utifrån den hotande konflikten mellan sunniter och shiiter. Det handlar om en hotande sekterism, som skulle omöjliggöra en positiv utveckling i många länder. Man kan notera att den shiitiska sidan ofta, men inte alltid, ansträngt sig att inkludera sunniter, så tillsynes även i Jemen.

Liknande ansträngningar är mindre vanliga på den saudiska sidan, liksom bland de wahhabiter som de tidvis understött. Shiiter är idag en marginaliserad minoritet i Saudiarabien, men lokalt i Jemen är de en majoritet.
Bland annat i viktiga områden, vad gäller både olja och geopolitik. Detsamma gäller i flera av de småstater Saudiarabien mer eller mindre kontrollerar, inte bara det oroliga Bahrain.

Läkare utan gränser
De kritiserar hårt Saudi koalitionens flygbombningar som ofta slår mot civila. I september dödades till exempel 130 bröllopsgäster och 300 skadades när ett saudiskt flyg genomförde tre missilattacker.
Ständigt kommer nya rapporter om civila offer för flygbombningarna. Uppskattningsvis har kriget skördat över 10.000 död och närmare 50.000 skadade. Ett mått på brutaliteten är att 80 procent av de döda och skadade är civila, många barn.

En lika stor katastrof är Houthi-­milisens sex månader långa belägring och artilleribeskjutning av landets tredje största stad, Taiz. Där är 3,3 miljoner människor instängda och i desperat behov av vatten, mat, mediciner och bränsle - bränsle behövs för att pumpa upp vatten ur djupa brunnar.
Den humanitära situationen har snabbt urartat och är nu nära en total katastrof.
80 procent av befolkningen, hela 21 miljoner, är i behov av nödhjälp. En halv miljon barn är så undernärda att deras liv är akut hotade, en tredubbling sedan kriget bröt ut i mars i år. Men hjälp kommer inte in. Saudi­arabien har satt landet i blockad och endast ett fåtal nödleveranser når landet, och då främst i saudi kontrollerade områden i söder.
Som av en slump bombades bägge sjukhusen för Läkare utan gränser i Jemen

Svårt att fly från Jemen
Kaoset som följde efter revolutionen år 2011 innebar att de flesta inte heller har några pengar för att kunna fly ut ur landet. En flygbiljett är jättedyr. Enda alternativet är att fly till Somalia eller Djibouti eftersom gränsen mot Saudiarabien är stängd. Saudierna
skjuter ner alla som försöker ta sig över gränsen.
En del flyktingar från Djibouti har återvänt hit för att situationen i flyktinglägren där är ännu värre.

Inne i Jemen är tio ca procent av befolkningen, 2,3 miljoner - på flykt.
Huvudstaden Sanaá, vars befolkning till stor del är från landsbygden, nu nästan är tom, sedan den Saudi ledda koalitionen - Egypten, Förenade arabemiraten, Qatar och Bahrein ingår - startade sina bombningar.


Ex-president Saleh
Trots att Saleh hade varit tvungen att ge ifrån sig makten så var han långtifrån uträknad.
Han hade varit Jemens ”strong man” i 33 år och hade en solid maktbas inom armén. Saleh och Houthi-rebellerna, tidigare ärkefiender, slöt en djävulspakt.

När Houthierna, en shiainriktad rebellgrupp från norra Jemen, övertog Jemens huvudstad Sanaa i januari 2015 och tvingades den av Saudiarabien tillsatte Sunni presidenten Abdrabbuh Mansour Hadi att fly till Saudiarabien.
Genast bildade Saudiarabien en koalition bland arabiska Gulfstater för att bekämpa Houthierna.
USA har kommit överens om att stödja dessa nära allierade i dess strävan att ”återinföra ordning” i Jemen.
USA:s stöd var att tillhandahålla spaningsinformation, vapen och tankning av flygplanen i luften. USA har också skickat amerikanska krigsfartyg för att genomdriva en blockad i Adenviken och södra Arabiska havet.

Blockaden påstods vara för att förhindra vapentransporter från Iran till Houthierna, men den hindrade också humanitära transporter till stöd för belägrade, instängda jemenitiska medborgare.

CIA och annan militär underrättelsetjänst är också på plats i Jemen, och ger information om militära mål och annat logistiskt stöd. USA:s drönare flyger ständigt och skickar underrättelseinformation till saudierna.
Med hjälp av vapen och annat stöd från delar av armén lojala mot Saleh, kunde Houthi-rebellerna snabbt ta kontrollen över stora delar av Jemen i mars 2015


Fredskonferens i Genevé

Efter nästan ett år av inbördeskrig, träffades de motstridiga krafterna i Jemen den 15 december 2015 i Genève.

Man ville se om det fanns en möjlighet att finna en politisk lösning på konflikten, som har pågått sedan mars 2015.

Detta är ett nödvändigt steg för att få slut på våldet som har dödat tusentals, lamslagit infrastrukturen och har lett till en kritisk humanitär kris.
Fredssamtalen bör omfatta en mekanism för att återuppbygga denna utarmade nation.

Saudiarabien som genom sina bombningar är ansvarig för de flesta av förstörelsen i Jemen måste tvingas att betala för de fruktansvärda skador som de har åstadkommit. Men även USA bör vara med att betala notan efter USA:s inblandning i Jemen kan sammanfattas i tre ord: Stöd till Saudiarabien.

USA:s problematiska förhållande till Saudiarabien går hela vägen tillbaka till andra världskriget, när amerikanska tjänstemän började se Saudis olja som en strategisk fördel.

Sedan dess hade USA blint stött kungariket i nästan alla politiska och ekonomiska insatser, trots att Saudiarabien är en ultrakonservativa islamisk monarki med utbredda och återkommande kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Än har vi inte sett något slut på kriget i Jemen!

Det jag funderar över är:
Vad vill Saudiarabien uppnå med detta?
Ett raserat Yemen för att behaga bundsförvanter i Gulfstaterna eller
vill de bara vissa sin makt?