Bistånd
och hjälp till tredje världen har varit en svensk paradgren sedan
långt innan Åkesson och Kristersson
föddes, sedan långt innan mångkultur existerade som ord i Sverige.
För Foliehatten
ser det ut som om media
i samordning
på grund av frustration över det nya högerblocket letar alla tillfällen de kan hitta,
att spy galla över Åkesson
och Kristersson.
Bistånd
och
solidaritet är en hörnsten i det svenska samhället. Det är på
sätt och
vis fint och
rätt. Sverige som nation ska ha sin främsta lojalitet mot sina
medborgare och skattebetalare.
Det
är där det har gått snett. Man har till mångt och
mycket skitit i den stora massan som betalar för kalaset. Speciellt
de äldre som redan har betalat och
nu hoppas på någon form av återbäring. Stefan Löfven har sagt att pensionärer fått 2000 kr/mån i höjning. Foliehatten fick 13 kr! Orsaken ligger i det
populistiska beteendet
hos politiker att ”hitta på” nya goda reformer som propaganda
till val.
Den
senaste veckan har Aftonbladet
anklagat M för att vilja slakta biståndet.
Om Sverige hade haft ett piggt nationellt parti så skulle de frågat Jan Ericson varför moderaterna anser att Sverige ska vara ett av världens fem mest generösa biståndsländer.
Detta är en ideologisk fråga men på ett
annat sätt än det är för moderater som bara vill sänka biståndet
för att kunna sänka skattetrycket. För ett nationellt populistiskt
parti är frågan betydligt större än så och handlar om vad en
nation och en stat är för något. Gemensamma resurser ska
uteslutande gå till gemensamma ändamål inom nationen. Visst kan vi
lägga pengar på utrikespolitik och bistånd men detta ska ha en
direkt koppling till statsnytta, som att t.ex. underlätta
återvandring av främlingar.
I
dagens ledare i Sydsvenskan ”Minska inte biståndet när behoven är
som störst, M och SD.”
Sydsvenskan: ”Sverige har under lång
tid haft som mål att avsätta 1 procent av bruttonationalinkomsten,
bni, till bistånd. Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet
kan tänka sig att öka den andelen under kristider som den pågående.
Detta för att undvika minskningar i biståndsbudgeten när den
svenska ekonomin försvagas. Moderaterna och Sverigedemokraterna vill
gå i rakt motsatt riktning och kraftigt minska biståndet. Båda
partierna vill slopa det svenska enprocentsmålet, Moderaterna till
drygt 0,7 procent och Sverigedemokraterna till 0,5 procent. Övriga
partier tycker att den nuvarande målsättningen, att avsätta 1
procent av bni till bistånd, ska ligga fast. Det
är svårt att förstå hur Moderaterna och Sverigedemokraterna
tänker när de väljer att driva på för minskat bistånd just när
behovet av det är större än på mycket länge.”
I
en intressant debattartikel
i SvD för
några år sedan förstärks
resonemanget,
att den
statliga biståndsbudgeten är ett väldigt ineffektivt sätt att
avhjälpa fattigdom. Sverige
gav Palestina nyligen 1,5 miljarder. Foliehatten undrar om det var
tänkt att köpa flera rakter!
En
fd Sida-boss går i polemik med de bistånds-bossar som klagade över
omoralen i att föra över bistånd till Migrationsverket:
”Statligt
bistånd når inte sitt mål att bekämpa fattigdom. Den kritiken har
funnits länge i internationella biståndskretsar men debatten i
Sverige har uteblivit. Fattigdom bekämpas bäst via
frivilligorganisationer som verkar på gräsrotsnivå. Statligt
bistånd har inte samma möjlighet att nå de fattigaste.”
Alliansen
gjorde en ansats att minska det statliga biståndsanslaget. Med all
rätt. Volymen bör ifrågasättas. Det rör sig om ett trettiotal
miljarder. Men flera frivilligorganisationer med Diakonias Bo
Forsberg i spetsen protesterade som vanligt högljutt. Debatten kom
av sig.
Det statliga biståndet får inte ifrågasättas.
Allmänheten förs bakom ljuset med krav på solidaritet. Urholkat
bistånd är inte ett svek mot de fattigaste, som Forsberg med flera
hävdar.
Att inte ifrågasätta biståndsanslagets storlek
är ett svek mot svenska skattebetalare som vill se att skattemedlen
används på ett ansvarsfullt sätt. Om nu Forsberg har problem med
att medel från biståndsbudgeten förs över till Migrationsverket
så föreslår Foliehatten att det svenska statliga biståndsanslaget minskas
så att medel frigörs för att förbättra integrationsarbetet för
flyktingarna som kommer till Sverige. Det är ett angeläget ändamål.
Att
det faktiskt finns folk fortfarande som på fullt allvar i nyktert
tillstånd tror att biståndet kommer fattiga i 3e världen till
något slags gagn.
För
det första:
Väldigt mycket av biståndet stannar i Sverige, i form av arvoden
till konsulter, köp av tjänster från diverse företag inom
biståndsindustrin etc. Löner och andra omkostnader till SIDA etc.
För
det andra:
Mycket av biståndet går till mutor, köp av lokala tjänater till
groteska överpriser, korruption etc i bistådsländera.
Rolexkolockor och lyxmercor till lokala byhövdingar och andra
småpåvar.
För
det tredje:
En hel del despoter har i decenier kunnat förtrycka sin befolkning
med hjälp av svenskt och annat bistånd. Mest kända exemplet är
Rbert Mugabe i Zimbabwe. Hade inte bl.a. Sverige gött honom så
grundligt hade han inte haft råd att hålla sig med den militär och
polismakt som ser till att trycka ned opositionen i skorna.
Kriget
i Syd-Sudan är helt finansierat med bistånd.
För
det fjärde:
Det av biståndet som inte dirket missbruas, förskjuter
konkurensituationen och knasar den lokla ekonomin. Vaför skall någon
ta risker och investera, när det kommer in pengar från sidan om?
För satsa t.ex. på ett loklat sågverk när det skeppas in
monteringsklara hus som bistånd, som folk inte behöver betala för?
Det finns nog ingen enskild faktor som förstört så
mycket i Afrika
som bistånd. Tanzania
har fått 60 miljarder under många år och Foliehatten(på plats) har sett att
detta bistånd inte har hjälpt speciellt mycket.
Ju mer som inte skickas dit, desto bättre för alla.
FN-organet UNDP visar att invandrare i rika länder varje år skickar tillbaka 300 miljarder kronor till släktingar i sina hemländer. Det är som en jämförelse ungefär sex gånger mer än det svenska biståndet. Det är dessutom ett privat bistånd som är utom räckhåll för de ofta despotiska regimer som styr länderna. Johan Hedin, Centerpartiets migrationspolitiske talesperson: ”Bland de bästa sätten att hjälpa fattiga länder är alltså att låta fler komma till Sverige och andra rika länder.”
Att
ta emot
s.k. flyktingar är mycket kostsamt och regeringen letar pengar överallt för att täcka kostnanderna. 2015 avslöjades det att 11
miljarder överförts i Sidas budget från UO 7 till UO 8.
Det
förklarade också varför många partier är så tysta.
Finansieringen är "fixad" via minska bistånd till fattiga
länder. Istället lägger vi biståndet inom landet på
flyktingmottagande. Så kan etablissemanget spegla sig i sin
självgodhet på bekostnad av mångdubbelt fler behövande. Klart att
de inte vill informera väljarna om det. Ännu
värre blir det när det inte budgetmässigt överförs - dvs döljs
- pengarna hamnade slutligen hos Migrationsverket. Miljarderna
bokförs fortfarande som bistånd i statsbudgeten.
I en
propositionen
av
Löfvenregeringen
2015
står: ”Flyktingpolitiken
består i första hand av bistånd till flyktingar som fått slå sig
ned i andra länder och vidare av att Sverige tar emot flyktingar och
andra sökande med starka politiska skäl som har behov av en
fristad. ..."
Kommitténs förslag innebär en fortsatt reglering av invandringen utom beträffande flyktingar enligt Genéve-konventionen och anhöriga inom kärnfamiljen. Förslagen innebär en ökad beredskap för att anpassa övrig utomnordisk invandring till landels resurer. Inom regleringens ram måste tillämpningen vara generös och ske med sunt förnuft och sådan inlevelse att beslut som kan framstå som stötande för den allmänna rättsuppfattningen förhindras.
Dvs med "flyktingpolitik" avsågs i första hand "bistånd till flyktingar som fått slå sig ned i andra länder", vilket vi idag kallar för biståndspolitik och vidare mottagandet av "flyktingar och andra sökande med starka politiska skäl" n.b. ”politiska” skäl. Gränslösheten omfattade endast "flyktingar enligt Genéve-konventionen och anhöriga inom kärnfamiljen."
Tro det eller ej men nu är det fastslaget i högsta instans att svenska skattebetalare inte är skyldiga att dra försorg om personer det inte är så särskilt synd om. De personer det kan anses vara synd om på det sätt som motiverar svenskt kommunal hantering över deras väl och ve är asylsökande, personer med uppehållstillstånd i landet och svenska medborgare. Inga andra. Inte före detta asylsökare, inte EU-migranter eller andra sorters sk papperslösa.
Detta har slagits fast av högsta förvaltningsdomstolen. Visserligen är det inte förbjudet att ge bistånd till andra än de som räknas in i ovanstående kategorier men någon skyldighet finns inte. De personer som på objektivast möjliga nivå, dvs genom asylrättens samtliga instanser, befunnits inte ha tillräckliga skäl kan med fördel hänvisas till egenansvar för egen livsföring. Det är bra. Hör och häpna, dessa personer kan även anses ha föräldraansvar för egen avkomma. Hög tid att sätta press på kommunpolitikerna angående detta. Vi är inte skyldiga att försörja folk som saknar rätt att befinna sig i landet, vare sig det finns barn inblandade eller inte. De ska förpassas till det hemland de kom ifrån och det sociala skyddsnät som finns där har att sörja för dessa personer om de nu inte klarar det själva. Far barn illa på ett sätt som vore otillständigt att passivt bevittna får väl dessa barn omhändertas till dess föräldrarna återetablerats nöjaktigt i hemlandet. Därefter kan barnen återförenas med föräldrarna där. De behöver inte livstidsförsörjas av svenskar i Sverige.
Sveriges Radio: ”Kommuner är inte skyldiga att ge bistånd till tidigare asylsökande som gömmer sig undan myndigheterna. Men de får om de vill, enligt en vägledande dom.
Det är Högsta förvaltningsdomstolen som har prövat om en person som tidigare sökt asyl i Sverige, men som har fått avslag i alla instanser, har rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen om man ändå är kvar i landet. Justitierådet Thomas Bull är en av dem som prövat fallet. Han hoppas att domen kan ge kommunerna vägledning.
Förhoppningsvis ger den i alla fall vägledning om det är så att en del kommuner har trott att de var skyldiga att ge bistånd i sådana här situationer. Den gör väl förhoppningsvis också att kommunerna får klart för sig att socialtjänstlagen i och för sig inte hindrar dem från att ge ett stöd.
Domen gäller en kvinna som sökte hjälp av Vännäs kommun i Västerbotten. Hon hade fått avslag i alla instanser på sin asylansökan, men var kvar i Sverige med sina tre barn, när hon sökte hjälp. Eftersom hon fått avslag på sin asylansökan hade hon inte längre rätt till de bidrag som asylsökande får, enligt lagen om mottagande av asylsökande.
Vännäs kommun sa nej, men kvinnan överklagade och fick rätt i första instans i förvaltningsrätten. Kommunen överklagade till kammarrätten som gav kommunen rätt. Nu har Högsta Förvaltningsdomstolen kommit fram till att Vännäs kommun inte hade någon skyldighet att ge den här kvinnan bistånd enligt socialtjänstlagen.”
Sida spenderar mer än 1.26 miljarder i Afghanistan varje år. Media bevakning av dessa bistånd är så dämpat. Foliehatten har undrat väldigt länge över vilka organisationer/personer som erhåller dessa biståndspengar. Tycker att det vore lämpligt med en adress till vart slantarna hamnar. Verkar finnas ett gigantiskt hål där våra skattepengar får sitt bankkonto placerat.
Sverige betalar redan massor av pengar i bistånd till länder som inte tar sitt ansvar vad gäller att ta emot sina utvisade medborgare. Dags att börja dra in bistånd allteftersom till dess de börjar uppfylla sina skyldigheter. Betala eller håll inne betalningarna för att få dessa länder att ta tillbaka sina egna medborgare . Foliehatten ser det som att nu att både USA och Israel repatrierar så kan Sverige på allvar göra det också. Det finns ingen "farlig" motståndare vars gnäll spelar någon roll kvar.
Sveriges biståndsverksamhet måste belysas i MM. Det är dags för en upprörande debatt som kan resultera i en utrensning.
SvaraRadera