EU-ländernas urusla ekonomier och flyktingkrisen är EU:s verkliga problem!

I kölvattnet på Brexit fortsätter tonläget att vara högt och domedagsprofetiorna avlöser varandra.

Att Europa är i kris är ett faktum, mindre i de norra delarna än i de södra.
Stagnation och arbetslöshet(25 miljoner) finns främst i Sydeuropa. De har de senaste åren nått skrämmande höga nivåer och nästan alla EU-länderna, har underskott i sina statsbudgetar.
En oundviklig följd av detta är att statsskulderna växer och de svaga länderna i södra Europa, har ingen möjlighet att räta upp statsskulden på normalt sätt.

Samtidigt har man i EU-ledningen sopat problemen under mattan. Alla som följer EU ser att man har ackumulerat en rad problem som inte låter sig hanteras med nya uppskov. Det är inte småpotatis vi pratar om. Frågan är om man hittar några lösningar på problemen.

Problemen
Nya folkomröstningar
Urusel tillväxt
Den grekiska skuldkrisen har nått vägs ände, åtminstone för den här gången.
Flyktingfrågorna hotar sammanhållningen, ja, faktiskt hela idén med EU.
Flyktingar skjutsas fram och tillbaka över gränserna mellan EU-länder.
Några regeringar trotsar öppet den enda reglering EU har på området.
Dublinförordningen som nu bara finns på papperet.
Ryssland och Ukraina kräver också nya överväganden.

Flyktingströmmarna
Flyktingströmmen kommer inte att avta förrän de väpnade konflikterna upphör, men vad gör Europa åt den saken?
Sätter upp stängsel och bråkar om vem som ska ta hand om dem som slinker igenom som inga länder vill ha!
Vid flera toppmöten kunde man bara ena sig om att EU har ett ansvar för flyktingarna, men inte vilka länder som faktiskt ska ta emot dem.
Flera länder tar hellre de böter EU hotat med, än att ta emot flyktingar.

Turkiet har hotat att säga upp avtalet med EU om inte turkarna får visumfrihet till hela EU.
Vad gör EU?
EU säger, att ingånget avtal gäller.
För EU blir det som att välja mellan pest eller kolera.
EU får välja mellan en ny asylström eller att ge turkarna visumfrihet. Det innebär med största sannolikhet,
att mellan 12-15 miljoner turkar väntas immigrera till EU.

Tillväxten
Tillväxten är EU:s verkliga problem och den är dessutom självförvållad.
Man behöver inte vara en ny ”Einstein” för att inse att det är stora skillnader mellan Grekland, Tyskland och Sverige, men det uppenbara problemet är att hela Europa har förlorat sin konkurrenskraft, vilket leder till förlust av arbetstillfällen och social stabilitet. Ingen EU politiker vågar säga det högt.

EU:s europrojekt bär största skulden. Projektet var den murbräcka man behövde för att skapa en politisk union. När man fick medlemsländerna att överföra makten över pengapolitiken till EU, skulle de snart vara tvungna att överlåta resten av den ekonomiska politiken – och vägen till Europas Förenta Stater låg utstakad.

Trodde man i alla fall i Bryssel och Berlin. Men att låsa fast pengapolitiken för vitt skilda länder har uppenbarligen ökat den europeiska obalansen. Länderna klarade inte att gå i samma takt, och alla som inte kunde konkurrera med Tyskland drabbades av recession.

Med facit i hand ser vi nu att efter att EURO infördes har EU genomlevt:

Finanskris
Greklandskris
Eurokris

Det är ställt utom allt tvivel att EU befinner sig i ett slags tillstånd av permanentad recession.
Den i de flesta avseenden helgalna idén att tvinga på hela Europa en omdöpt variant av den urstarka tyska D-marken, har inneburit att de flesta Euroländer – med undantag för Tyskland – låsts fast i en till synes evig lågkonjunktur.

I Italien ”gungar” hela banksektorn och bankerna står på ruinens brant. Om bankerna går i konkurs talar vi om ett gigantiskt ekonomiskt problem för EU, Greklandskrisen var en mild västanfläkt, jämfört med den italienska.

För att rädda det sjuka europrojektet har EU byggt upp ett gigantiskt skuldberg.
Det är skattebetalarna i eurozonen som får betala notan. Detta kan få förödande konsekvenser. Visst talar man om nödvändiga reformer, men det blir väldigt svårt att genomföra.
Alla européer är inte likadana, men detta vägrar det fina folket i Bryssel att inse. Vi i Sverige skall vara enormt tacksamma att vi inte gick med i Euro.
Tack vare att vår krona är flyttade, har detta räddat svensk ekonomi.

Helt förståeligt är viljan att överlämna ännu mera makt åt Bryssel, ointressant för många länder och viljan sjunker nu som ett sänke.

Siffror från Världsbanken
Världsbanken har tagit fram siffror som talar sitt tydliga språk!
Alla jämförbara länder i väst går bättre ekonomiskt än EU.
Norge, Schweiz, Kanada, Australien, Nya Zeeland, USA…

Överallt är tillväxten högre än inom EU, som tvärt emot det framgångsrika frihandelsområde det utmålas som snarare är ett ekonomiskt sorgebarn.

För många av länderna, bland annat på Balkan och vid Medelhavet, är det ännu värre, här handlar det istället om negativ BNP.

1995 – 2011 - Världsbanken
EU:s BNP per capita ökade med 25 procent
Världens BNP per capita ökade med 40 procent

Att politikerna talar om ”krisen” som ett tillfälligt tillstånd och att den snart kommer att förändras, ungefär som en konjunkturuppgång, är i grunden fel. Under 16 år har övriga världens tillväxt varit 15% större än EU:s!

Allt tyder på att större delen av Europa står inför en långvarig lågkonjunktur som inte kan påverkas utan långtgående strukturella reformer, sådana som de flesta medborgare motsätter sig.
I tillväxtländerna behövs helt andra reformer, som deras befolkningar är för, men deras politiker varken kan eller vill genomföra.

Ifall EU:s dokumenterat välbetalda ledare och deras byråkratiska entourage, hade ägnat tid och kraft åt att lösa dessa problem istället:

Få fram fler arbetstillfällen
För mycket detaljreglering
Mindre centralstyrning
Permanent krispolitik

Istället ägnar sig ledarna nu på att fundera ut fjantiga bestraffningar, för en medlem som inte längre vill vara med i gemenskapen.
Att avskaffa engelska som officiellt språk.
Ja då hade medborgarnas förtroende garanterat ökat högst väsentligt.

Frågan är om det inte är bättre att gå ur, för det verkar vara ett sätt att få bättre tillväxt.
För så mycket sämre kan det ju knappast gå för EU, med alla de problem som finns och de verkar vara olösliga med nuvarande ledning.

I mångt och mycket kan EU av idag förstås i termer av en allmänningens tragedi. Unionen används i mångt och mycket som en plats för slutförvaring av avdankade politiker med dyra vanor. På nationell nivå ser samtidigt politiker ofta unionen som ett sätt för att pådyvla en halv miljard européer sina egna favoritreformer, men utan att på allvar behöva ta ansvar för följderna av detta.