EU och Storbritannien

Den senaste veckan har det varit intensiva förhandlingar mellan Storbritannien och EU.

Man har förhandlat om undantag för britterna och utan att ta till överord, har det varit ett storpolitiskt relationsdrama som utspelade sig framför våra ögon.

Tankarna söker sig omedelbart till 1938 och frågan är om inte Cameron är på väg att göra en Chamberlain. Förhandla och flyga hem i triumf till engelsmän, skottar, walesare och nordirländare. Cameron likt Chamberlain viftande med ett papper och glädjestrålande berättade han att nu har vi fått till en relation och allt är frid i britternas relation med EU.

David Cameron har nu satt allt på ett kort: att britterna ska se de nya villkor Storbritannien erbjudits av EU som så pass avgörande att de övertygas om att Storbritannien måste stanna som medlem.

Av bara farten berättade Cameron att britterna får avgöra frågan i en folkomröstningen som ska hålls den 23 juni.

Folkomröstningen ska hållas om fortsatt brittiskt EU-medlemskap utifrån den uppgörelse som EU:s stats- och regeringschefer enats om.
Uppgörelsen gäller endast om britterna röstar för att stanna kvar och förutsätter samtidigt att EU-parlamentet och EU:s ministerråd därefter formellt klubbar igenom förändringarna.

Intressant är också att Cameron väljer att lägga folkomröstningen mitt under Fotbolls-EM.
Det är väl då den nationalistiska yran brukar nå sitt klimax om England går långt i turneringen. Det skulle kanske inte tala för att NEJ-sidan vinner.

Både Labour och Tories kommer driva en ja-kampanj. Men delar av Camerons egen regering vill gå ur och den brittiska pressen är inte alls imponerad av resultatet av Camerons förhandling.

Konservative Boris Johnson har haft svårt att bestämma sig, men på söndagen gav han besked. Han tycker inte att David Cameron nått tillräckligt långt i förhandlingarna om britternas roll i EU.

Johnson lämnade följande besked till journalisterna:
”Jag kommer att förespråka gå ur, eftersom jag vill ha ett bättre avtal för folket i det här landet, för att spara pengar och ta tillbaka kontroll”.

Även partikollegan Zac Goldsmith, som förväntas bli partiets kandidat till borgmästarvalet i London senare i vår kommer att gå emot sin partiledare.
Frågan är hur många det är som inte tror på Cameron? De kanske tycker att GB ändå bör överge EU?

Kort historik
Fakta: Britterna och EU

Under 1960-talet fick britterna två gånger nej från Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle.
Storbritannien blev medlem i det som nu heter EU från den 1 januari 1973.
Redan två år senare 1975 hölls en folkomröstning om fortsatt medlemskap.
Den var utlovad av Labour under valkampanjen 1974.
Ja-sidan vann klart med 67 procent mot 32.

Storbritannien står dock utanför Schengen-samarbetet och har även en fördragsskyddad rätt att inte behöva införa Euron som valuta.

Har EU problem?

När EU bildades var kanske den tyngsta motiveringen att det var ett fredsprojekt efter hundratals år av krig mellan Europas nationalstater.

Visionen för EU var att man skulle lägga bakom sig tidigare ofred orsakade av den starka nationalismen i Europa som under de två världskrigen lagt kontinenten i ruiner och kostat miljontals liv.

Ni som kan er historia minns säkert:
ein Volk, ein Reich, ein Führer!
Tanken med EU har varit att en gång för alla förhindra ett upprepande. Denna välgrundade tanke öppnade för det överstatliga EU-projektet.

Ett annat argument var att skapa så starka band mellan affärsintressen i Tyskland och Frankrike att ett nytt krig därmed skulle kunna undvikas.

Att EU sedan blivit en mastodont med så diametralt olika förutsättningar mellan de länder som nu ingår är ett fatalt misstag.

I längden tror jag inte EU överlever i sin nuvarande form. Kanske ett inre och ett yttre är en möjlighet. Nationalstaten är det som förenar människor i de olika länderna, inte EU.

Om det senaste året har visat någonting, är det att EU inte kan reformera sig själv.
Flyktingkrisen har visat att EU är alltför trångsynt, dogmatiskt och orubbligt för att någonsin ge David Cameron en bra avtal.

En intressant fråga såg jag för någon tid sedan på nätet:
"Om nu EU är ett fredsprojekt - varför har Ryssland inte tillfrågats om de vill bli medlemmar i EU. En bra förklaring är kanske att amerikanerna genom påtryckningar sett till att denna inbjudan till Ryssland aldrig har framförts".

Britternas kritik mot EU har varit att EU i sin nuvarande form har spelat ut sin roll.
EU har förvandlats till ett monster av växande byråkrati och detaljregleringar, helt klart med målsättningen att skapa en federation.

Britterna anser att EU måste reformeras och hårdbantas. Det som skulle finnas kvar var ett samarbete kring handel och försvar.

Nu har EU utvecklats till en penningslukande, odemokratisk koloss som sätter den nationella självbestämmandet ur spel.
Bara en sådan sak att man två gånger om året flyttar verksamheten från Bryssel till Strasbourg som kostar 2 miljarder.

Vi talar trots alltså om en internationell organisation som lyckats vända en migrations kris till en global tragedi genom enorm inkompetens och flera urusla misslyckanden med att nå fram till någon form av överenskommelse.

Hur sannolikt är det att EU kan förvandlas till en effektiv organisation som tar tag i alla problem och få fram något som gagnar alla stater i EU?
Många i Storbritannien anser att sannolikheten är liten.

Många är ytterst förvånade över att den brittiska premiärministern frivilligt har målat in sig i ett hörn med att presentera ett så dåligt resultat i förhandlingarna med EU.

För Cameron är en papyrusseger inget värt om britterna lämnar EU.